Röda stjärnan Belgrad

	Röda stjärnan Belgrad
Grundinformation
Grundad	3 mars 1945
Fullständigt namn	Фудбалски клуб Црвена звезда; Fudbalski Klub Crvena Zvezda
Serie	Serbiska superligan
Ort	Belgrad
Hemmaarena	Stadion Rajko Mitić; (kapacitet: 55 538)
Nyckelpersoner
Tränare	Milos Milojevic
Ass. tränare	Poya Asbaghi
Matchställ
Meriter
SR Serbiens liga	1 - 1945/1946
Jugoslaviska ligan	19 - 1951, 1952/53, 1955/56, 1956/57, 1958/59, 1959/60, 1963/64, 1967/68, 1968/69, 1969/70, 1972/73, 1976/77, 1979/80, 1980/81, 1983/84, 1987/88, 1989/90, 1990/91, 1991/92
Prva savezna liga	5 - 1994/95, 1999/00, 2000/01, 2003/04, 2005/06
Jelen Superliga	8 - 2006/07, 2013/14, 2015/16, 2017/18, 2018/19, 2019/20, 2020/21, 2021/22
UEFA Champions League	1 - 1990/91
Interkontinentala cupen	1 - 1991/92

Fudbalski klub Crvena zvezda (serbisk kyrilliska: Фудбалски клуб Црвена звезда), vanligtvis kallad Röda Stjärnan Belgrad på svenska (serbiska / serbisk kyrilliska: Crvena zvezda Beograd / Црвена звезда Београд) eller mer lättfattligt Röda Stjärnan, är en serbisk fotbollsklubb från Belgrad, Serbien som utgör en del av idrottsföreningen SD Crvena Zvezda. Röda Stjärnan är den enda forna jugoslaviska klubben som har vunnit Europacupen och den enda klubben från Östeuropa att vinna Interkontinentala cupen. Med 32 ligatitlar och 24 cuptitlar är Röda Stjärnan den mest framgångsrika klubben från forna Jugoslavien och Serbien.

I en opinionsundersökning från 2008 angav 48,2 procent av den serbiska befolkningen Röda Stjärnan som sitt favoritlag, vilket gör klubben till den mest populära i Serbien.^[1] De har många supportrar i alla forna jugoslaviska republiker och i den serbiska diasporan. Deras ärkerivaler är belgradlaget Partizan. Matcherna mellan de två klubbarna är kända som det eviga derbyt (večiti derbi på serbiska). I september 2009 rankade den brittiska tidningen Daily Mail rivaliteten mellan Röda Stjärnan och Partizan som den fjärde största rivaliteten i fotboll genom tiderna.

Enligt IFFHS:s lista över de 200 bästa europeiska klubbarna under 1900-talet är Röda Stjärnan den högst rankade serbiska och forna jugoslaviska klubben, då de ligger på delad 27:e plats med nederländska Feyenoord.

HistoriaRedigera

Klubblegendaren Rajko Mitić.

I februari 1945, medan andra världskriget pågick, bestämde sig en grupp unga män som mestadels bestod av aktiva spelare, studenter och medlemmar i det serbiska antifascistiska ungdomsförbundet att bilda en idrottsförening för ungdomar, som den 4 mars samma år officiellt blev Röda Stjärnan. Innan december 1944 hade alla serbiska klubbar upplösts. Den 5 maj 1945 skrev idrottsministern Mitra Mitrović-Đilas från jugoslaviska kommunistpartiet under ett dekret vilket innebar att alla klubbar på serbiskt territorium skulle upplösas. Grunden för detta beslut var att alla klubbar som försökte organisera den inhemska ligan medan den tyska ockupationen pågick betraktades som kollaboratörer av marskalk Titos kommunistiska regim. Två av de mest populära klubbarna från Belgrad var SK Jugoslavija och BSK Belgrad. Röda stjärnan bildades av det som återstod av SK Jugoslavija och ärvde deras stadion, kansli, spelare samt deras rödvita färger och klubbmärket, som senare skulle få en röd stjärna tillagd. Hela BSK Belgrads spelartrupp anslöt tillsammans med andra spelare från Belgrad och centrala Serbien. Namnet Röda stjärnan tilldelades efter en lång diskussion mellan idrottsföreningens första två vicepresidenter, Zoran Žujović och Slobodan Ćosić, och samtliga som deltog i diskussionen. Andra förslag var Folkets stjärna, Blåa stjärnan, Proleter, Stalin och Lenin.^[2] Röda Stjärnan skulle snart omfattas som en symbol av serbiskt reaktionärt motstånd inom Jugoslavien och en institution som fortfarande är landets mest populära.^[3] Samma dag idrottsföreningen bildades spelade klubben sin allra första fotbollsmatch någonsin mot jugoslaviska folkarméns andra brigads första bataljon, en match som de vann med 3–0.

Klubben vann sitt första mästerskap 1951. Det mästerskapslaget bestod av spelare såsom Branko Stanković, Vladica Popović, Rajko Mitić, Bora Kostić och Dragoslav Šekularac. De fotbollsspelarna, vars namn än idag är igenkända, vann fyra mästerskapstitlar och två inhemska cuper, vilket innebar att laget vann åtminstone en inhemsk tävling fem säsonger i rad. Som mästare var Röda stjärnan Jugoslaviens representant i 1957/1958 års upplaga av Europacupen där de blev utslagna i kvartsfinalen med 5-4 av engelska mästarna Manchester United, som leddes av Matt Busby. Första matchen spelades i England, vilken Manchester United vann med 2-1, och returmatchen på Stadion JNA, där slutställningen var 3–3. Returmatchen är särskilt känd som den sista matchen som någonsin spelades av "Busby Babes". På flyget tillbaka kommande dag kraschade flygplanet i München, Västtyskland vilket resulterade i 23 människors död, inklusive åtta Manchester United-spelare.

Efter Miljanić-eran tog bland annat Gojko Zec över rollen som huvudtränare. Första säsongen med Gojko Zec vid rodret medförde positiva resultat – ligan vanns med en marginal på nio poäng, vilket slog jugoslaviska ligans tidigare rekord. Nästa säsong avslutade Röda Stjärnan ligan på andra plats och som silvermedaljör i UEFA-cupen efter en framstående insats. Efter att ha slagit ut lag som Arsenal, West Bromwich och Hertha Berlin, gjorde Röda Stjärnan sitt första framträdande i en europeisk cupfinal. I finalen mötte de Borussia Mönchengladbach, som spelade fem europeiska cupfinaler mellan åren 1973 och 1980. Tyskarna, som stöddes av cirka 100 000 supportrar, låg under efter ett mål av Miloš Šestić. Jurišićs självmål gav dock tyskarna en psykologisk fördel inför returmötet. Returmatchen spelades på Rheinstadion i Düsseldorf, där den italienske domaren tilldelade tyskarna en diskutabel straff, och danske spelaren Allan Simonsen avgjorde Röda Stjärnans öde. "Fölen" vann finalserien med totalt 2–1.^[4]

Efter 1970-talet skulle historiska matcher komma att spelas mot bland andra Udo Latteks Barcelona i Europeiska cupvinnarcupen säsongen 1982/1983. I båda matcherna var Barcelona det bättre laget och Röda Stjärnan slogs ut. Anmärkningsvärt applåderade även de mest trogna hemmasupportrarna åt Barcelonas Maradona när gjorde sitt andra mål framför de cirka 100 000 åskådare som hade kommit för att bevittna spektaklet.^[5] Gojko Zec återkom till klubben 1983 och återfann bara en spelare från laget som kröntes till jugoslavisk mästare 1977, nämligen Miloš Šestić. Zec upprepade klubbens tidigare framgångar på ett liknande sätt som han gjorde under sitt första mandat i klubben, genom att vinna ligan nästintill omedelbart efter sin återkomst. Gojko Zec skulle senare komma att lämna klubben på ett kontroversiellt manér i samband med matchfixning-skandalen 1986.

Efter Zecs avgång 1986 skedde det markanta förändringar i klubben. Klubbledningen, med Dragan Džajić och Vladimir Cvetković i spetsen, började att sätta samman ett lag som kunde utmana några av de bästa lagen i Europa. Under den sommaren blev Velibor Vasović huvudtränare och laget förstärktes av ett flertal unga talanger, bland andra Dragan Stojković och Borislav Cvetković som utmärkte sig mest. Röda Stjärnan påbörjade säsongen 1986/1987 med poängavdrag och fokuserade därmed på att uppnå goda resultat i Europacupen. Klubben framställde en femårig utvecklingsplan 1987, vars enda syfte var att klubben skulle vinna Europacupen för första gången i sin historia. Allting som utarbetades den dagen förverkligades. På klubbens 42-årsjubileum 1987 initierades processen. Real Madrid besegrades på hemmaplan. Från och med den dagen till mars 1992 åtnjöt klubben sin bästa tid i sin historia. Under dessa fem säsonger vann Röda Stjärnan fyra ligatitlar och Europacupfinalen 1991 som spelades i Bari, Italien. Röda Stjärnan hade anlänt till Italien en vecka tidigare, på begäran av tränare Petrović, för att förbereda sig så bra som möjligt inför den stora finalen mot Marseille. Totalt hade laget gjort 18 mål på åtta matcher, medan de franska mästarna hade gjort 20. I och med det förmodade många att finalen skulle vara ett spektakel av offensiv fotboll med flera målchanser och många mål. Både Petrović och Goethals beslutade att spela defensivt. Efter 120 minuter stod det fortfarande 0-0 på resultattavlan och matchens vinnare skulle bestämmas genom straffläggning. Efter flera slagna straffar missade Marseilles Manuel Amoros sin straff, och Darko Pančev blev den som fick slå den avgörande straffen som korade Röda Stjärnan till europeisk mästare. Röda Stjärnan vann straffläggningen med totalt 5–3 den 29 maj 1991 inför 60 000 åskådare och miljontals tv-tittare runt om i världen. 20 000 Röda Stjärnan-supportrar som befann sig på plats på Stadio San Nicola och miljontals hemma i Jugoslavien firade den största framgången i klubbens historia. Dessvärre blev den natten en av de sista gångerna Jugoslavien skulle kunna glädjas tillsammans och fira en framgång enade.^[6]^[7] De förblev obesegrade under turneringens- och Interkontinentala cupens gång som spelades senare i Tokyo samma år.

Följande säsong försvagades spelartruppen rejält när nästan hela mästargeneration lämnade för att söka sig till andra klubbar. Det jugoslaviska inbördeskriget hade eskalerat så pass mycket att klubben tvingades omplacera Europacup-pokalen utomlands för att säkerställa att den inte skulle förstöras. Uefa ändrade turneringens format samma år och bytte namn till UEFA Champions League, där Europas åtta bästa lag fick vara med och göra upp om vem som skulle få titulera sig som europeisk mästare. Tidigare huvudrivalen i den inhemska ligan, Dinamo Zagreb, hade lämnat ligan tillsammans med alla andra klubbar från Kroatien, Nordmakedonien och Slovenien. Det jugoslaviska mästerskapet som spelades säsongen därpå spelades under observation av oberoende kontrollerande organ från diverse organisationer i samband med Bosnienkrigets utbrott. I slutet av maj hade FN infört sanktioner mot landet och till följd därav tagit bort Jugoslavien från den europeiska fotbollens karta. Jugoslaviens upplösning, inbördeskriget (1992–1995), inflationen och FN-sanktionerna hade en ansenlig inverkan på klubbens utveckling. Under en åttaårig period mellan maj 1992 och maj 2000 vann klubben endast en ligatitel. Å andra sidan vann klubben fem cuptitlar och noterades för flera minnesvärda europeiska matcher, bland annat i Cupvinnarcupen 1996/97 mot Barcelona med Ronaldo och Hristo Stoitjkov i spetsen.

Dejan Stanković, numera huvudtränare, är den yngsta lagkaptenen någonsin i klubbens historia.

Efter att NATO:s flygbombningar hade upphört, vann Röda Stjärnan den inhemska cupen för 17:e gången i sin historia efter att slagit Partizan 4–2 i finalen. Två säsonger senare ställdes Röda Stjärnan mot de eventuella finalisterna Bayer Leverkusen i kvalspelet till Champions League men tog sig inte vidare efter att ha spelat 0–0 i Belgrad och förlorat med 3–0 i Leverkusen. Muslin avgick som tränare i september samma år och Röda Stjärnans säsong blev mer hektisk.

Säsongen 2006/2007 blev klubben utslagen i den tredje kvalomgången när de ställdes mot AC Milan, som senare i maj samma säsong skulle se sig själva lyfta Champions League-pokalen på Olympiastadion i Aten. Nästföljande säsong i Europa ansågs vara ett stort misslyckande, speciellt med tanke på att klubben tappade en 2–1-ledning och besegrades av Bayern München. Under dessa år hade klubben sett spelare som Žigić, Pantelić, Janković, Luković, Basta, Biševac, Milijaš, Koroman, Castillo, Gueye och Đokić komma och gå. Efter en sexårsperiod utan någon ligatitel fick klubben till slut kalla sig själv för serbisk mästare efter säsongen 2013/2014.

Bortsett från Röda Stjärnans framgångar på planen säsongen 2013/2014 hade klubben ekonomiska situation förvärrats avsevärt — så pass mycket att UEFA beslutade att de inte skulle få någon licens för deltagande i kval till Champions League. UEFA:s kontrollerande organ meddelade att klubben inte hade betalat ut någon lön till vissa spelare på upp till sex månader, och att den totala löneskulden till samtliga spelare och klubbanställda uppgick till €1,86 miljoner. Klubbledningen påstods även ha dolda skulder och falsifierade dokument undangömda. Detta och en tidigare disciplinär åtgärd beslutad av UEFA 2011 utgjorde tillräckligt underlag för att klubben inte skulle bli beviljad någon UEFA-licens och därmed deltagande i europaspel för nästkommande säsong. Ärkerivalerna Partizan fick Champions League-kvalplatsen istället.^[8]

Klubbmärke och klubbfärgerRedigera

I slutet av andra världskriget hade flera jugoslaviska förkrigsklubbar upplösts av marskalk Titos regim eftersom de hade spelat matcher medan kriget pågick och hade därför ansetts vara kollaboratörer. En av dessa var belgradlaget SK Jugoslavija. Röda Stjärnan bildades på ruinerna av det som tidigare hade varit Jugoslavija och gavs därför färgerna röd och vit. Det typiska hemmastället brukar vanligtvis vara en matchtröja med vertikala rödvita ränder och röda eller vita shorts och strumpor. Ibland brukar klubben spela i en helröd eller helvit sådan. Klubben har även använt en helblå matchtröja som bortaställ och tredjeställ, men väldigt sällan, en matchtröja med den serbiska flaggans alla tre färger. Klubbmärket är en röd femuddig stjärna med vit ytterlinje och rödvit bakgrund. Därtill har klubbmärket en guldfärgad ytterlinje. Ovanför klubbmärket är det tre guldfärgade stjärnor, en för var tionde ligatitel klubben har vunnit.

StadionRedigera

Röda Stjärnans hemmaarena heter sedan den 21 december 2014 Stadion Rajko Mitić, men gick tidigare under namnet Stadion Crvena zvezda. Med en kapacitet på 55 538 sittplatser är den den största arenan i Serbien och i alla länder tidigare utgjorde forna Jugoslavien. Stadion Rajko Mitić slog upp sina portar för första gången 1963 och fick snabbt smeknamnet "Marakana" på grund av sin dåtida kapacitet på cirka 110 000 sittplatser. Smeknamnet kom från fotbollsarenan Maracanã i Brasilien, och "Belgrads" Marakana fick snabbt ett rykte om att vara en väldigt tuff plats för gästande lag att spela på. Under mitten av 90-talet byttes alla ståplatser ut mot sittplatser för att uppfylla Uefa:s krav för åskådarkomfort. Sedan dess har kapaciteten gradvis minskat i takt med olika moderniseringar av arenan.

Stadion Rajko Mitić sedd ur fågelperspektiv

År 2008 rekonstruerade klubben arenans fotbollsplan med ett underjordiskt uppvärmningssystem, förbättrat dräneringssystem och en ny gräsmatta som ersatte den gamla. Träningsanläggningen, som befinner sig precis bredvid stadion, renoverades även. Ett nytt belysningssystem installerades och gräsmattan ersattes med konstgräs. 2011 fick arenan en ny modern LED-resultattavla. Idag har arenan en salong vid namn 5 Zvezdinih Zvezda, på svenska Röda Stjärnans 5 stjärnor, som bär namnet av klubbens fem bästa spelare genom tiderna, Rajko Mitić, Dragoslav Šekularac, Dragan Džajić, Vladimir Petrović och Dragan Stojković). I salongen finns det två VIP-sektioner och ett speciellt VIP-galleri med över 450 platser. Den har även ett pressrum med en kapacitet på 344 platser, inklusive sju extra bekväma säten, ett mediecenter, “Röda caféet” och en restaurang. På arenans västra långsida ligger klubbens officiella butik Red Star Shop och en butik med supportrarnas egna produkter, kallad Butik Delije. Spelplanens dimensioner är 110 × 73 m och är upplyst av 1 400 flodljus. Den tyska webbportalen Stadionwelt rankade Stadion Rajko Mitić som en av världens 50 bästa fotbollsarenor.^[9] År 2012 rankade amerikanska Bleacher Report arenan, speciellt vid hänsyn till när den är fullsatt, som en av de mest skrämmande fotbollsarenorna i världen.^[10]

SupportrarRedigera

Norra läktaren på Stadion Rajko Mitić.

Röda Stjärnans organiserade supporterskara kallas för Delije, vilket i singularform är delija, som betyder en modig, stark eller till och med stilig ung man. En ungefärlig svensk översättning skulle vara "hingst". Namnet Delije började först att användas av hårdföra Röda Stjärnan-supportrar i slutet av 1980-talet, och på den ortodoxa juldagen 1989 blev det officiellt; de hette numera officiellt Delije. Fram till dess bestod de av ett flertal organiserade supportergrupper som delade den norra läktaren på Stadion Rajko Mitić. Idag är Delije en av världens mest kända samt respekterade supportergrupper. De brukar vanligtvis vara närvarande vid fotbolls- och basketklubbens matcher, men även vid vattenpolo-, handbolls- och volleybollklubbens. Deras supporterstil innefattar användandet av små samt stora flaggor, banderoller och skapandet av färgrika och stora koreografier och ständigt och högt sjungande. Sjungandet och skanderandet leds ofta av en så kallad "vođa" (ledare på serbiska) med en megafon och åtföljt av trummor. Undergrupper till Delije finns i städer utanför Belgrad och i utanför Serbien. För att visa sin tacksamhet målade klubben ut ordet Delije utmed norra läktaren på slutet av 90-talet. Sedan mitten av 1980-talet har Röda Stjärnans supportrar bibehållit en god relation med grekiska Olympiakos supportergrupp Gate 7 – en vänskap som är baserad på en gemensam ortodox tro och samma klubbfärger. I mitten av 2000-talet inleddes en liknande relation med ryska Spartak Moskvas supportergrupp Fratria. Trion brukar hovera sig som Orthodox Brothers.

BelgradderbytRedigera

Delije-graffiti på utsidan av arenan

Röda Stjärnans största rivaler är belgradlaget Partizan, den andra stora och populära idrottsföreningen i Serbien. De har många förankrade supporterbaser i alla forna jugoslaviska republiker och i den jugoslaviska diasporan. Rivaliteten började nästintill omedelbart efter att klubbarna bildades 1945. Röda Stjärnan bildades med nära anknytningar till inrikesdepartamentet och Partizan som JNA:s fotbollslag. Sedan dess har bägge klubbar dominerat den inhemska fotbollen. Matchen utmärker sig särskilt för dess passion som Röda Stjärnans Delije och Partizans Grobari (svenska: Dödsgrävarna) uppvisar. Såväl hemmaläktaren som bortaläktaren brukar präglas av användandet av fyrverkerier, konfetti, flaggor, pappersrullar, bengaler, rök, trummor, stora skyltar och koreografier för att påvisa lagens och supportergruppernas praktfullhet. Det finns många derbyn i världsfotbollen, men endast ett fåtal som kan jämföras med detta. Mötena mellan de två lagen är kallade för det eviga derbyt. Med hänsyn till den utspridda påverkan den har på staden är den tillsammans med skotska Old Firm-, italienska Derby della Capitale och Istanbul-derbyt en av de mest hetlevrade rivaliteterna i europeisk fotboll.^[11] År 2009 rankade brittiska Daily Mail derbyt som det fjärde största genom tiderna. Den största publiksiffran i en Röda stjärnan – Partizan-match var ungefär 108 000 åskådare på Röda stjärnans hemmaarena.

SpelartruppRedigera

Uppdaterad: 8 februari 2023^[12]

Nr	Pos	Namn
4	MF	Mirko Ivanić
5	MB	Uroš Spajić
7	MF	Nenad Krstičić
8	MF	Guélor Kanga
9	A	Jovan Mijatović
10	A	Aleksandar Katai (vice-lagkapten)
11	MF	Osman Bukari
13	HB	Alex Vigo (på lån från River Plate)
15	MB	Aleksandar Dragović
16	VB	Irakli Azarovi
17	A	Marko Rakonjac (på lån från Lokomotiv Moskva)
19	MB	Nemanja Milunović
20	MF	Kings Kangwa
22	MF	Veljko Nikolić

Nr	Pos	Namn
23	VB	Milan Rodić
25	MB	Strahinja Eraković (2:a vice-lagkapten)
27	MV	Nikola Vasilijević
29	MF	Yegor Prutsev
33	MF	Srđan Mijailović
44	MB	Stefan Leković
45	MF	Nikola Mituljkić
55	MF	Slavoljub Srnić
66	MV	Jovan Miladinović
72	A	Aleksandar Pešić
76	MB	Lazar Nikolić
77	HB	Marko Gobeljić
80	MF	Stefan Mitrović
82	MV	Milan Borjan (lagkapten)