Qocho

uiguriskt kungarike i Inre Asien

Qocho, (高昌回鶻; Gāochāng Huíhú, 'Qocho-uigurerna'), eller Idiqut,[1][2][3][4] var ett uiguriskt kungarike sydväst[5] om Mongoliet som bildades 843 e.Kr. och fanns kvar fram till 1209, eller till mitten av 1300-talet beroende på hur självständigheten ska bedömas. Qochos låg vid dagens kinesiska regionen Xinjiang[5] och det är möjligt att Qochos utbredning sträckte sig bortom Xinjiangs gränser.[6]

Qocho
高昌回鶻 Gāochāng Huíhú (Kinesiska)

Tibetan snow leopard.svg
843 e.Kr.–1330-talet


Karta som visar kungarikets utbredning cirka 1000 e.Kr.
Karta som visar kungarikets utbredning cirka 1000 e.Kr.
Huvudstad Qocho, Beshbalik



Bildades 843 e.Kr.


Upphörde 1330-talet


Idag del av Xinjiang

Kungadömet Qocho grundades av uiguriska flyktingar från Uiguriska khaganatet efter en attack från jenisej-kirgiserna. Kungadömet fick sin huvudstad för sommaren i Qocho (också kallad Qara-Khoja, numera i häradet Laochenglu) och huvudstad för vintern i Beshbalik (numera i häradet Jimisar).[7] Befolkningen i kungadömet kallades "Xizhou-uigurer" efter Tangdynastins namn på huvudstaden Qocho/Gaochang, eller Qocho-uigurer efter huvudstaden, Kucha-uigurer efter en annan stad under kungadömets kontroll.[8]

År 1205 styrde turkiska kungar av uigurisk härstamning de indoeuropeiska urinvånarna. De företrädesvist brunhåriga, blonda och rödhåriga människor som bodde i Qocho var inte kineser, och inte heller talade de kinesiska. Det bodde inga kineser i regionen och hade inte gjort det sedan Tang fördrevs flera sekler tidigare.[5]

Under mongoliskt styreRedigera

Mellan 1207 och 1209 gav sig uigurerna frivilligt åt mongolerna, när de hotades av invasion och krig, och blev snart betrodda vasaller.[5] Ett självständigt kungarike kunde nu sägas ha upphört.

Djingis khan var inte läskunnig men uiguriska lärda nedtecknade mongoliskan på sitt skriftspråk och gav hans söner undervisning. De uiguriska lärda skrev de första mongoliska dokumenten med alfabet. De kontrollräknade också den stora mängden tributbetalningar som mongolväldet mottog allt eftersom det expanderade. Lojala uiguriska vasaller administrerade det mongoliska riket. Eftersom uigurerna var till nytta, gav upp sitt självstyre och visade lojalitet blomstrade Qocho under mongolerna.[5]

Rakt söder om mongolerna fanns Tangutriket (Xixia), i det om i dag är de kinesiska provinserna Gansu och Inre Mongoliet. Tangut styrdes av tibetansktalande adelsmän. Mellan 1207 och 1209 var Qocho och Tangutriket de första nationer som underkastade sig mongolerna.[5]

Under muslimskt styreRedigera

Eftersom uigurerna kapitulerade till mongolerna utan strid hade de förmånligare villkor som vasallstat än många andra riken som kuvades. Kungadömet Qocho existerade som ett slags vasallstat, och blomstrade under mongoliskt styre, fram till 1335.[9][10]

Dödsstöten för kungariket kom när muslimerna i Tjagataikhanatet som ett led i sitt ghazat (heliga krig) erövrade området som en del i vad de betraktade som "Khitay"[11], det vill säga dåvarande Kina.[12] Under 1390-talet gick Kizir Khoja i krig mot Qocho i något som betecknats som jihad. Uigurerna tvingades vid krigsslutet konvertera till islam.[13] Tjagataikhanatet erövrade på Qocho och Hami och den buddhistiska religionen försvann i stort sett från området.[14][15][16][17]

ReferenserRedigera

  1. ^ Joint Centre for Asia Pacific Studies (1996) (på engelska). Cultural contact, history and ethnicity in inner Asia: papers presented at the Central and Inner Asian Seminar, University of Toronto, March 4, 1994 and March 3, 1995. Joint Centre for Asia Pacific Studies. sid. 137. https://books.google.com/books?id=-aYRAQAAMAAJ&dq=qarakhanids+inherited+islam+uyghurs&focus=searchwithinvolume&q=ethonym+prestige. Läst 16 november 2019 
  2. ^ Sir Charles Eliot (4 januari 2016) (på engelska). Hinduism and Buddhism: An Historical Sketch. Sai ePublications & Sai Shop. sid. 1075–. https://books.google.com/books?id=MM5QCwAAQBAJ&pg=PT1075. Läst 16 november 2019 
  3. ^ Baij Nath Puri (1987) (på engelska). Buddhism in Central Asia. Motilal Banarsidass. sid. 77–. ISBN 978-81-208-0372-5. https://books.google.com/books?id=sluKZfTrr3oC&pg=PA77#v=onepage&q&f=false. Läst 16 november 2019 
  4. ^ Charles Eliot; Sir Charles Eliot (1998) (på engelska). Hinduism and Buddhism: An Historical Sketch. Psychology Press. sid. 205–. ISBN 978-0-7007-0679-2. https://books.google.com/books?id=KbPgG6ondlUC&pg=PA205. Läst 16 november 2019 
  5. ^ [a b c d e f] Thomas Laird (2007 (originalutgåva 2006)). ”6. Mongoliska herrar och frön till ett problem”. Historien om Tibet – samtal med Dalai lama (7he Story of Tibet. Conversations with the Dalai Lama). Historiska Media, Lund. sid. 127–. ISBN 978-91-8 5057-13-9 
  6. ^ Thomas Laird (2007 (originalutgåva 2006)). ”Noter, Kapitel 6”. Historien om Tibet – samtal med Dalai lama (7he Story of Tibet. Conversations with the Dalai Lama). Historiska Media, Lund. sid. 408–. ISBN 978-91-8 5057-13-9 
  7. ^ Eurasian Crossroads: A History of Xinjiang. Columbia University Press. 2007 
  8. ^ Thomas Laird (2007 (originalutgåva 2006)). ”Mongoliska herrar och frön till ett problem - 1207-1368”. Historien om Tibet – samtal med Dalai lama (7he Story of Tibet. Conversations with the Dalai Lama). Historiska Media, Lund. sid. 127-129. ISBN 978-91-8 5057-13-9 
  9. ^ Morris Rossabi (1983) (på engelska). China Among Equals: The Middle Kingdom and Its Neighbors, 10th-14th Centuries. University of California Press. sid. 247–. ISBN 978-0-520-04562-0. https://books.google.com/books?id=sNpD5UKmkswC&pg=PA247. Läst 16 november 2019 
  10. ^ Denis C. Twitchett; Herbert Franke; John King Fairbank (1994) (på engelska). The Cambridge History of China: Volume 6, Alien Regimes and Border States, 907-1368. Cambridge University Press. sid. 2. ISBN 978-0-521-24331-5. https://books.google.com/books?id=iN9Tdfdap5MC&pg=PA29. Läst 16 november 2019 
  11. ^ James A. Millward (2007) (på engelska). Eurasian Crossroads: A History of Xinjiang. Columbia University Press. sid. 69–. ISBN 978-0-231-13924-3. https://books.google.com/books?id=8FVsWq31MtMC&pg=PA69#v=onepage&q&f=false. Läst 16 november 2019 
  12. ^ Hamilton Alexander Rosskeen Gibb; Bernard Lewis; Johannes Hendrik Kramers; Charles Pellat; Joseph Schacht (1998). The Encyclopaedia of Islam. Brill. sid. 677. https://books.google.com/books?id=PJPrAAAAMAAJ&q=khizr+ghazat+khitay&dq=khizr+ghazat+khitay&hl=en&sa=X&ved=0ahUKEwjnlbCK463JAhWK5yYKHWtzA8IQ6AEIPTAF. Läst 16 november 2019 
  13. ^ (på engelska) Journal of the Institute of Archaeology, Chinese Academy of Social Sciences. Archaeology Publications. 2002. sid. 72. https://books.google.com/books?id=zTvjAAAAMAAJ&dq=layout+of+the+Jiaohe+City%2C+we+can+say+that+the+Han+dynasty+and+the+period+of+Gaochang+%28Qpco%29+Com-+mandery+had+nothing+to+do+with+it.+The+extant+layout+originated+in+...+The+abandon+of+the+city+was+not+the+direct+result+of+the+%22Jihad+of+Kizir+Khwara+against+the+Qpco+region+in+the+1390s%2C+but+it+was+tightly+related+to+the+compulsory+spread+of+Islam+in+this+region+after+the+%22Jihad.+%22+Fifteen+års+after+the+death+of+...&focus=searchwithinvolume&q=jihad. Läst 16 november 2019 
  14. ^ (på engelska) Dust in the Wind: Retracing Dharma Master Xuanzang's Western Pilgrimage. Rhythms Monthly. 2006. sid. 480–. ISBN 978-986-81419-8-8. https://books.google.com/books?id=8rLUbuZLiaIC&pg=PA480&dq=jihad+dunhuang&hl=en&sa=X&ved=0CCcQ6AEwAmoVChMI9cfmpbi8yAIVCzs-Ch32RAnr#v=onepage&q=jihad%20dunhuang&f=false. Läst 16 november 2019 
  15. ^ Jiangping Wang (12 oktober 2012) (på engelska). 中国伊斯兰教词汇表. Routledge. sid. xvi–. ISBN 978-1-136-10650-7. https://books.google.com/books?id=kTQsBgAAQBAJ&pg=PR16#v=onepage&q&f=false. Läst 16 november 2019 
  16. ^ Jiangping Wang (12 oktober 2012) (på engelska). Glossary of Chinese Islamic Terms. Routledge. sid. xvi–. ISBN 978-1-136-10658-3. https://books.google.com/books?id=c5AJ4ojWLsYC&pg=PR16#v=onepage&q&f=false. Läst 16 november 2019 
  17. ^ Jianping Wang (2001) (på engelska). 中国伊斯兰教词汇表. Psychology Press. sid. xvi–. ISBN 978-0-7007-0620-4. https://books.google.com/books?id=iWAGUYLgAU8C&pg=PR16#v=onepage&q&f=false. Läst 16 november 2019