Pyroelektricitet (från gr. pyr-, "eld" och elektricitet), elektrisk spänning som uppkommer i vissa kristaller då materialet uppvärms. Förändringen i temperaturen gör att positiva och negativa laddningar rör sig åt motsatta sidor genom s.k. migration och därmed etableras ett elektriskt fält.

En pyrolektrisk sensor.

Numera används syntetiskt framställda föreningar, men fenomenet upptäcktes i kvarts, turmalin och andra jonkristaller. Den tidigaste upptäckten dateras till 314 f.Kr.Theofrastos upptäckte att turmalin blir elektriskt laddad då det uppvärms. Pyroelektriska effekter finns även i ben och senor.

Uppstår endast i kristaller som saknar symmetricentrum. De pyroelektriska laddningarna sprider sig på motsatta sidor i den asymmetriska kristallen. Riktningen som laddningarna utbreder sig i är ofta konstant i pyroelektriska material, men kan modifieras genom ett pålagt elektriskt fält. Materialen sägs uppvisa ferroelektricitet. Samtliga pyroelektriska material är även piezoelektriska, eftersom egenskaperna är nära besläktade.

Framsteg har gjorts i att utveckla artificiella pyroelektriska material, vanligtvis i formen tunna filmer. Dessa framställs från föreningarna galliumnitrid (GaN), cesiumnitrat (CsNO3), polyvinylfluorider, derivat av fenylpyrazin, och koboltftalocyanin.