Öppna huvudmenyn

Protesterna och massakern på Himmelska fridens torg

prodemokratisk studentrörelse i Kina 1989

Protesterna på Himmelska fridens torg var en studentrörelse i Kina 1989 som 4 juni samma år slogs ner av Folkets befrielsearmé med ett stort antal dödsoffer. Demonstrationerna inleddes i mitten av april 1989, men protesterna dämpades efter att regeringen hade förklarat krigsrätt och skickat in militären som ockuperade centrala delarna av huvudstaden Peking och denna studentrörelse slogs sedan ned av armén den 4 juni i och omkring Himmelska fridens torg i Peking, varför händelsen är känd som Massakern på Himmelska fridens torg. Demonstranterna kom från bland annat Pekinguniversitetet och Tsinghuauniversitetet och hade då sedan en tid demonstrerat på torget för ökade mänskliga rättigheter och demokratisering, ökad pressfrihet och yttrandefrihet och minskad korruption samt erkännande av sin egen oberoende studentrörelse. De krävde politiska reformer. Protesterna återspeglade oro över landets framtid hos det folkliga medvetandet och hos den politiska eliten. Reformerna under 1980-talet hade lett till en hastigt växande marknadsekonomi som gynnade vissa människor men som allvarligt påverkade andra människor negativt, och detta enpartisystem stod också inför en utmaning att bibehålla sin legitimitet. Demonstrationerna pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av nyligen avlidne Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor. Protesten blev välkänd runtom i landet och världen över och protesterna spred sig till cirka 400 bostadsorter eller städer i Kina eller världen över.

Protesterna och massakern på Himmelska fridens torg 1989
TiananmenGatePic1.jpg
PlatsKina Kina
Datum4 juni 1989
Part IKina Demonstranter
Part IIKina Kinas militär
Ledare I
Ledare II
  • Deng Xiaoping
  • Li Peng
  • Yang Shangkun
  • Zhao Ziyang
  • DödaOkänt, men vanliga uppskattningar är från flera hundra upp till 3 000.[1][2]
    Skadade> 7000
    Gripna1600

    Tidigt på morgonen 4 juni öppnade pansarförsedda arméstyrkor eld mot de obeväpnade demonstranterna och stormade Himmelska fridens torg. Vid det tillfället befann sig 80 000 människor på torget eller i närheten. Upp till 3 000 människor tros sammanlagt dödades, både demonstranter och åskådare avled på plats, de flesta inte på själva torget utan på den stora aveny som leder till torgets nordsida. De avled antingen genom att bli skjutna eller överkörda av stridsvagnarna. 7 000 människor skadades vid samma tillfälle och cirka 1 600 fängslanden skedde. Västerländska journalister på plats kunde följa det blodiga förloppet. Himmelska fridens torg stängdes för allmänheten och var stängt under hela återstående juni månad. Händelsen medförde att den kinesiska regimen i flera år kom att bli utsatt för stark internationell kritik.

    Innehåll

    Olika benämningar på händelsenRedigera

    kinesiska, är händelsen mest känd som Fjärde juni-rörelsen (六四运动), Fjärde juni-incidenten (六四事件) eller helt enkelt Sex-fyra (-06-04) (六四). Nomenklaturen avseende de förra uttrycken överensstämmer med de brukliga namnen på de andra två stora protestaktionerna som inträffade på Himmelska fridens torg: Fjärde maj-rörelsen (五四運動) 1919, och Femte april-rörelsen (四五天安门事件) 1976. Andra namn som har använts på kinesiska inbegriper Fjärde juni-massakern (六四屠城 eller 六四屠殺). Kinesiska Folkrepublikens regering har refererat till det inträffade som det Politiska tumultet mellan vår och sommar 1989 (春夏之交的政治風波).

    BakgrundRedigera

    Efter Mao Zedongs död 1976 skedde flera förändringar i Kina. Landet hade en ekonomisk tillväxt på omkring 10 procent per år, och sedan 1979 hade regeringen fört det så kallade moderniseringsprogrammet, vilket bland annat innebar att det kollektiva ägandet av jordbruket omvandlades till nyttjanderätt för de familjer som brukade jorden, en viss decentralisering av industrin, något ökad intellektuell frihet, samt en samförståndpolitik i stället för en politik på klasskampsidéns grund. Samtidigt bredde korruptionen ut sig bland de anställda tjänstemännen vid statliga verk, och nepotismen bland politiker. Dessa senare förhållanden kritiserades av ungdomar, som sökte större politiskt medbestämmande i enpartistaten.

    Sannolikt valdes platsen, Himmelska fridens torg, för demonstrationen på grund av dess symbolvärde som tidigare skådeplats för protest och massaker. 1976 sågs de sörjande för premiärminister Zhou Enlai som ett hot mot den stora proletära kulturrevolutionens landvinningar och tvingades bort med våld av polis och arbetarmilis. Inga av de sörjande avrättades, och de som fängslades släpptes alla efter Mao Zedongs död, men de som hade sörjt Zhou genom att lägga dikter vid en staty på torget fick göra avbön och s.k. självkritik.

    HändelseförloppRedigera

    Hu Yaobangs dödRedigera

    Mellan den 16 och 17 april 1989 började studenter demonstrera på Himmelska fridens torg för att högtidlighålla minnet av den nyss avlidne statsmannen Hu Yaobang (som dog i en hjärtattack), som hade tvingats avgå som en konsekvens av en studentrörelse två år tidigare. De flesta demonstranterna trodde att hans död var kopplad till hans tvungna avgång. Hans död ledde till att många flera demonstranter kom till platsen.

    Demonstranterna begärde en politisk dialog med regeringen i en anda av socialism och patriotism, för att framställa sina önskningar om att öka pressfriheten varigenom maktmissbruk skulle granskas och om ingripanden mot korruptionen. Den 22 april försökte en grupp studenter överlämna en appell om politisk reform till partiledningen, som samlats till Hu Yaobangs minneshögtid i Folkets stora hall. Partiledningen vägrade att ta emot studenterna, vilket skapade stor frustration bland många demonstranter.

    Den 26 april utgav kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad en ledare som fördömde demonstrationerna som "kontrarevolutionära",[3] vilket provocerade studentledarna och gav rörelsen ytterligare en skjuts.

    Demonstrationerna fick en allt större uppslutning av andra medborgare och den pågick i sju veckor under det att torget var ockuperat av folkmassorna och studenterna ropade ”Leve demokratin, leve friheten!” till minne av Hu Yaobang. Som mest uppgick deltagarna till uppskattningsvis 1 miljon människor.

    Hungerstrejk och försök till dialogRedigera

    Den 13 maj, två dagar innan den sovjetiske ledare Michail Gorbatjovs statsbesök till Kina, inledde ett antal studentledare, som Chai Ling, Wuerkaixi och Wang Dan en hungerstrejk för att sätta ytterligare press på regeringen. För att försöka övertala studenterna att avbryta sin hungerstrejk bjöds ett par av studentledarna till samtal med Li Peng och andra regeringsföreträdare. Mötet, som direktsändes i TV den 18 maj, visade hur långt parterna stod ifrån varandra.[4]

    När arbetare började demonstrera till stöd för studenterna och för fria fackföreningar i slutet av maj, blev partiledningen orolig för utvecklingen, vilket bidrog till att Li Peng och en grupp partiveteraner förespråkade att undantagstillstånd utlystes och militär kallades in.[5]

    Protester utanför PekingRedigera

    Protesterna i Peking blev välkända runtom i hela landet och världen över och på flera andra delar av landet och världen över spred sig protesterna till cirka 400 bostadsorter eller städer.

    Universitetsstudenter i Shanghai begav sig ut på gatorna för att högtidlighålla minnet av avlidne Hu Yaobang. I många fall, stöddes dessa av universitetets egna partceller. I Hong Kong, den 27 maj samlades över 300 000 personer på Happy Valley Racecourse och de hade demokratiska sånger som var tillägnade åt Kina. Många i Hong Kong sjöng sånger som också uttryckte stöd för studenterna som befann sig i Peking. Följande dag, en procession omfattande 1,5 miljoner människor (en fjärdedel av Hongkongs befolkning) ledd av Martin Lee, Szeto Wah och andra organisationsledare, kom att paradeda igenom Hongkongön.

    Över hela världen särskilt där etniska kineser fanns, samlades och protesterade människor. Många regeringar, inklusive de i USA och Japan utfärdade resevarningar till Kina.

    MilitärenRedigera

    Den kinesiska regeringen tog sig an krigsrätt den 20 maj och mobiliserade minst 30 divisioner från fem av landets sju militära regioner. Så många som 300 000 trupper skickades så småningom iväg till huvudstaden, vissa som kom att anlända med flyg och andra via järnväg.

    Armén blev blockerad av demonstranterna. Tusentals demonstranter omringade militära fordon, vilket hindrar dem från att antingen avancera eller retirera. Med tanke på att det inte gick att gå framåt, beordrade myndigheterna att armén skulle dra sig tillbaka den 24 maj. Demonstranter uppmanade då soldater att gå med i deras protester och de bistod också soldater med mat, vatten och skydd. Alla regeringsstyrkor återvände till militärbaser belägna utanför huvudstaden.

    I slutet av maj blev studenterna alltmer oorganiserade med inget tydligt ledarskap eller att ha en enhetlig handlingsplan. Dessutom var Himmelska Fridens torg överfullt och stod inför vissa allvarliga hygienproblem.

    Den 3 juni återkom arméer in i huvudstaden, på vissa ställen hade demonstranter försökt inringa trupper och på så sätt blockera dem. Armén började då avfyra varningsskott genom att skjuta upp skott i luften och på sätt sätt skrämma och skapa kaos bland stora folkmassor, för att stoppa deras frammarsch.

    Undantagstillstånd och massakerRedigera

    Partiledningen var dock splittrad i frågan om demonstranternas krav. Partiets ledande organ, politbyråns ständiga utskott, kunde inte enas om att utfärda krigslagar i Peking. Medan premiärminister Li Peng och vice premiärminister Yao Yilin röstade för, så röstade partichefen Zhao Ziyang och Hu Qili emot förslaget och Qiao Shi lade ned sin röst. Dödläget ledde till att Deng och en grupp äldre statsmän – Yang Shangkun, Chen Yun, Li Xiannian, Peng Zhen, Deng Yingchao, Wang Zhen och Bo Yibo – tog över beslutsfattandet. Zhao Ziyang och Hu Qili avlägsnades från sina positioner och Jiang Zemin utsågs till Zhaos efterträdare. Den 20 maj förklarade regeringen undantagstillstånd i Peking och general Chi Haotian fick i uppgift att övervaka armens rörelser.

    På nattmorgonen den 4 juni ryckte Folkets befrielsearmé ut med stridsvagnar och pansarfordon samt soldater för att undertrycka rörelsen. Studenterna fick höra att de hade 1 timme på sig att lämna platsen. Själva torget utrymdes utan blodspillan efter att förhandlingar mellan armén och demonstranterna pågick, men vid gränsen till Himmelska fridens torg började stridsvagnarna och soldaterna oväntat gå till attack och öppna eld. Armén sköt rakt in i obeväpnade folkmassor med skarp ammunition och människor kördes över av stridsvagnar.[6] Många ambulanser stoppades av armén. Både demonstranter och åskådare avled på platsen. Det fanns västerländska journalister på plats som kunde följa det blodiga förloppet.

    Antal dödsofferRedigera

    Det finns inga säkerställda uppgifter på hur många dödsoffer som händelsen orsakade. Många bedömningar varierar från flera hundra upp till 3 000.[1][2] Human Rights Watch uppskattar antal döda till 2 000.[7] 6 juli 1989 rapporterade Pekings borgmästare att mer än 200 civila dödats.[1]

    I ett telegram från 5 juni 1989 rapporterade den dåvarande brittiska ambassadören Alan Donald att minst 10 000 civila dödades.[8] Donalds uppger att hans källa var en person i den kinesiska centralregeringen.[2][9] Tre veckor senare rapporterade Donald att antal döda var mellan 2 700 och 3 400.[6] 2014 rapporterrade USA att en kinesiska militär källa uppger att den kinesiska interna uppskattningen av dödsfall är 10 454.[2]

    Internationella reaktionerRedigera

    Den kinesiska regeringens mottagna respons efter händelsen tydde på allmänt fördömd. Det möttes av skarp kritik särskilt från västerländska regeringar och av media. Kritik kom från både Västeuropa och Östeuropa, USA, Australien och från några västasiatiska samt latinamerikanska länder. Indiens regering hade som svar på massakern att extrasända om händelsen.

    AnsvarRedigera

    Det krävdes ingen särskild utredning då det inte rådde tvekan om hos vem ansvaret låg. Protesterna slogs ned av Folkets befrielsearmé och verkställande ordern kom från Deng Xiaoping, vilket han själv har erkänt. Denna ledande politiker Deng Xiaoping fick träda tillbaka och den 4 september 1989 avgick han som ordförande i centrala militärkommissionen. På grund av påtagliga hälsoproblem begränsades hans möjligheter till inflytande. Han avled den 19 februari 1997. Kinesiska myndigheter försökte få händelsen att se mindre allvarlig ut genom att rapportera låga dödssiffror och regimen har i åratal hållit på att mörklagt händelsen och haft som mål att färre människor får vetskap om händelsen under senare år.

    Den 5 juniRedigera

    Dagen efter massakern den 5 juni inträffade en händelse som kom att bli välkänd. En ensam man ställer sig framför pansarvagnar och hindrar dem att från att komma fram i närheten av Himmelska fridens torg. Det kom att bli ett av de mest ikoniska fotografierna från 1900-talet någonsin. Han blev känd som Den okände rebellen. Han fortsatte sedan att stå framför pansarvagnarna under en längre tid och klättrade sedan upp på ett av pansarvagnens topp för att tala med soldaterna inuti. Efter det har han återvänt att stå framför pansarvagnar tills det kom en grupp människor som tog mannen ifrån platsen.

    Protester utanför Peking vid och efter 4 juniRedigera

    Protester fortsatte i varierande grader runtom i cirka 80 kinesiska bostadsorter eller städer. I Shanghai marscherade studenter på gatorna och den 5 juni uppfördes vägspärrar vid stora motorvägar. Fabriksarbetare gick också ut på en allmän strejk på flera gator. Järnvägstrafiken blev blockerad. Den 6 juni försökte kommunen upphäva tågblockaden men det möttes av hårt motstånd ifrån folkmassan. Vissa människor omkom efter att blivit överkörda av tågen. Den 7 juni hade studenter från universitet stormat olika anläggningar och för att upprätthålla minnet av de döda i Peking vid den 4 juni. I Wuhan blockerade studenter tågbron och ytterligare 4 000 människor samlades på järnvägsstationen.

    På morgonen den 4 juni tog polisen till med våld mot student demonstrationerna som ägde rum på Chengdun huvudtorget. Polisens tilltagna våld dödade 8 personer och skadade hundratals. Det inträffade också brutala attacker den 5 och 6 juni. Sjukhus blev beordrade att inte motta studenter och ambulanstjänsten stoppades av polisen.

    EfterdyningarRedigera

     
    Ett minnesmärke i Wrocław i Polen, med stridsvagnsspår och en förstörd cykel.

    I efterskalvet till massakern uppgavs det att flera personer kom att dödas, att regeringen uppförde misstänkta studenter på svarta listor och flera tongivande kinesiska intellektuella som uttalat sitt stöd för demonstrationen gick i landsflykt, bland annat Fang Lizhi och Liu Zaifu. Litteraturvetarna Liu Xiaobo och Wang Ruowang fängslades.

    I slutet på juni hölls ett extrainsatt möte med partiledningen, som bekräftade avsättandet av Zhao Ziyang och Jiang Zemins befordran till ny partichef. Himmelska fridens torg hölls stängt för allmänheten till 1 juli samma år.

    Ämnet är fortfarande tabu i Kina, där all allmän diskussion om ämnet anses olämpligt enligt regeringen. Den enda mediarapporteringen i Kina skedde ur kommunistpartiets synvinkel, där det hävdades att det var en nödvändig aktion för att försäkra regimens stabilitet. Nära 3 decennier senare är det förbjudet att ta upp ämnet i Kina. Massakern får inte nämnas i skolböcker och medier.[6] Det är många kineser, speciellt yngre sådana som bor långt ifrån Peking, som aldrig har hört talas om massakern på grund av kommunistpartiets mörkläggning av händelsen. I januari 2006 gick även Google med på att censurera den kinesiska versionen av sidan, Google.cn, genom att ta bort sökresultat som visade att massakern ägt rum, liksom information om Taiwans politiska status, den tibetanska frihetsrörelsen och Falungong.[10] Statliga censurarbetare arbetar med att förhindra att massakern tas upp på nätet.[6]

    Anhöriga till offren placeras varje år i juni i husarrest och är förbjudna att sörja offentligt. En grupp kallad Tiananmens mödrar har bildats för rätten att sörja fredligt och offentligt. Pekingbor hedrar offren varje år den 4 juni med att tända ljus och minnas de döda. De uppmanar människor att klä sig i svart och vandra runt för att påminna om händelsen.[11] Den 4 juni 2018 samlades över 100 000 människor i Victoria Park i Hongkong för att minnas händelserna på Himmelska fridens torg 1989.

    Några välkända inblandadeRedigera

    Se ävenRedigera

    ReferenserRedigera

    NoterRedigera

    1. ^ [a b c] ”The Persistent Mystery: How Many Died in 1989?” (på engelska). The New York Times. https://www.nytimes.com/1999/06/04/world/the-persistent-mystery-how-many-died-in-1989.html. Läst 1 junii 2019. 
    2. ^ [a b c d] ”At least 10,000 people died in Tiananmen Square massacre, secret British cable from the time alleged” (på engelska). Independent. https://www.independent.co.uk/news/world/asia/tiananmen-square-massacre-death-toll-secret-cable-british-ambassador-1989-alan-donald-a8126461.html. Läst 1 junii 2019. 
    3. ^ "It is necessary to take a clear-cut against disturbances", engelsk översättning av ledaren från 26 april 1989.
    4. ^ Li Peng holds dialogue with students, engelsk översättning av samtalen den 18 maj.
    5. ^ Richard Baum, "The Road to Tiananmen: Chinese Politics after the 1980s," i The Politics of China: The Eras of Mao and Deng, redigerad av Roderick MacFarquhar (New York: Cambridge University Press, 1997), s. 456.
    6. ^ [a b c d] ”Nya uppgifter om massakern på Himmelska fridens torg”. SVT. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nya-uppgifter-om-massakern-pa-himmelska-fridens-torg. Läst 1 juni 2019. 
    7. ^ ”China: End June 1989 Massacre Denial, Free Dissidents” (på engelska). Human Rights Watch. https://www.hrw.org/news/2010/06/01/china-end-june-1989-massacre-denial-free-dissidents. Läst 1 junii 2019. 
    8. ^ ”Tiananmen Square protest death toll 'was 10,000'” (på engelska). BBC. https://www.bbc.com/news/world-asia-china-42465516. Läst 1 junii 2019. 
    9. ^ ”No, 10,000 Were Not Killed In China’s 1989 Tiananmen Crackdown” (på engelska). SupChina. https://supchina.com/2017/12/25/no-10000-not-killed-in-tiananmen-crackdown/. Läst 1 junii 2019. 
    10. ^ Vise, David A. (2005). ”25”. The Google Story. sid. 277-278. ISBN 978-0-330-44005-9 
    11. ^ Tiananmen Square: the silences left by the massacre” (på engelska). The Guardian. 9 juni 2017. https://www.theguardian.com/books/2017/jun/09/tiananmen-square-silences-massacre-censored-words. 
    12. ^ Matusitz, Jonathan (23 maj 2007). ”Semiotics of Music: Analysis of Cui Jian's 『Nothing to My Name;' The Anthem for the Chinese Youths in the Post-Cultural Revolution Era”. International Communication Association. http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/1/6/8/5/2/p168523_index.html. Läst 3 juni 2009. 
    13. ^ ”Cui Jian: The man who rocks China”. The Independent. 14 november 2005. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/music/features/cui-jian-the-man-who-rocks-china-515208.html. Läst 3 juni 2009. 

    Tryckta källorRedigera

    • När Var Hur 1990, red. Bernt Himmelstedt, Stockholm : Bokförlaget Forum, 1989, s.81, 89-91, 92, 142-145
    • Black, George; Munro Robin. (1993) (på eng). Black hands of Beijing: lives of defiance in China's democracy movement. New York: John Wiley. Libris 11221103. ISBN 0-471-57977-7 
    • Brook, Timothy (1999) (på eng). Quelling the people: the military suppression of the Beijing democracy movement. Stanford, Calif.: Stanford University Press. Libris 5695455. ISBN 0-8047-3638-3 (hft.) 
    • Han Minzhu, Hua Sheng, red (1990) (på eng). Cries for democracy: writings and speeches from the 1989 Chinese democracy movement. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Libris 5139195. ISBN 0-691-03146-0 (inb.) 
    • Liang Zhang Ting, Nathan Andrew J., Link Perry, red (2002[2001]) (på eng). The Tiananmen papers. London: Abacus. Libris 4857080. ISBN 0-349-11469-2 (pbk) 
    • Zhao, Ziyang.; Bao Pu., Chiang Renee., Ignatius Adi., MacFarquhar Roderick. (2009) (på eng). Prisoner of the state: the secret journal of Zhao Ziyang (1st Simon & Schuster hardcover ed.). New York: Simon & Schuster. Libris 11449191. ISBN 978-1-4391-4938-6 

    Externa länkarRedigera