Proserpine (målning)

målning av Dante Gabriel Rossetti

Proserpine (även Proserpina) är en oljemålning av den engelske konstnären Dante Gabriel Rossetti. Den föreställer Proserpina som är underjordens drottning och växtlighetens gudinna i romersk mytologi och motsvarar Persefone i grekisk mytologi. Rossetti målade åtminstone åtta versioner med oljefärg av motivet och ytterligare ett par i pastell. Den mest kända målades 1874 och ingår sedan 1940 i Tate Britains samlingar i London. Den sista målades strax innan han dog, 1881–1882, och är sedan 1927 utställd på Birmingham Museum and Art Gallery.

Proserpine
KonstnärDante Gabriel Rossetti
Basfakta
Tillkomstår1874
Materialolja på duk
Mått (h×b)125,1 × 61 cm 
PlatsTate Britain

Som modell för Proserpina stod Jane Morris som han även anlitade för tavlorna Dantes dröm (1869–1871) och Dagdrömmen (1880). Hon var olyckligt gift med William Morris och inledde redan omkring 1865 en kärleksrelation med Rossetti. Hon tillbringade flera somrar med Rossetti på lantgodset Kelmscott Manor i West Oxfordshire där bland annat Proserpine tillkom. På vintrarna flyttade hon hem till maken i London.

Det fanns därmed en likhet mellan Jane och Proserpina. Enligt den klassiska myten kidnappade Pluton (Hades), som var gud över underjorden och dödsriket, Proserpina för att göra henne till sin hustru. Den som åt mat från underjorden var tvungen att stanna där för alltid. Proserpina åt sex kärnor från ett granatäpple, den frukt som är avbildad i målningen. Hon var därför tvungen att stanna sex månader i underjorden, likt Morris som var tvungen att stanna hos sin man större delen av sin tid.

Rossetti, som också var poet, skrev en sonett till målningen. Den finns nedskriven på italienska i målningens övre högerhörn och på engelska på tavlans ram som också formgetts av Rossetti. Sonetten lyder:

Afar away the light that brings cold cheer

Unto this wall, - one instant and no more
Admitted at my distant palace-door.
Afar the flowers of Enna from this drear
Dire fruit, which, tasted once, must thrall me here.
Afar those skies from this Tartarean grey
That chills me: and afar, how far away,
The nights that shall be from the days that were.
Afar from mine own self I seem, and wing
Strange ways in thought, and listen for a sign:
And still some heart unto some soul doth pine,
(Whose sounds mine inner sense in fain to bring,
Continually together murmuring,) -
"Woe's me for thee, unhappy Proserpine!"

Andra versioner redigera

Källor redigera

Noter redigera