Politikåret 1979
politikrelaterade händelser under år 1979
| Politikåret 1979 | |
 | |
| 1978 · 1979 · 1980 | |
| Humaniora och kultur | |
|---|---|
| Datorspel · Film · Konst · Litteratur · Musik · Radio · Serier · Teater · TV | |
| Samhällsvetenskap och samhälle | |
| Ekonomi · Krig · Politik · Sport | |
| Teknik och vetenskap | |
| Meteorologi · Teknik · Vetenskap |
HändelserRedigera
JanuariRedigera
- 1 januari – USA och Kina upprättar diplomatiska relationer.
- 8 januari – Pol Pot-regimen störtas i Kampuchea.
- 16 januari – Irans shah Mohammad Reza Pahlavi flyr från Iran.[1]
- 18 januari – Sveriges statsminister Ola Ullsten mottas i Vita huset av USA:s president Jimmy Carter.[1]
- 25 januari - Romersk-katolska kyrkans påve Johannes Paulus II inleder en så kallad "försoningsresa" till Latinamerika.[1]
- 28 januari – Kinas premiärminister Deng Xiaoping inleder ett nio dagars besök i USA.[1]
- 31 januari
- I Algeriet utses överste Benjedid Chadli till ny president.[1]
- I Italien drar sig kommunistpartiet ur regeringssamarbetet.[1]
- Sveriges riksdag har allmänpolitisk debatt.[1]
FebruariRedigera
- 1 februari – Ayatollah Khomeini återvänder till Iran efter 15 års exil i Frankrike.[1]
- 11 februari – Irans nationalförsamling upplöses och monarkin störtas när islamister, nationalister och kommunister gör revolution.[1]
MarsRedigera
- 13 mars – En oblodig statskupp genomförs i Grenada.
- 14 mars – Sveriges utrikesminister Hans Blix fastslår i Sveriges riksdags utrikespolitiska debatt att Sveriges regering tar avstånd från både Kinas och Vietnams intervention i Kampuchea.[1]
- 20 mars
- I Italien bildar kristdemokraten Giulio Andreotti en minoritetsregering.[1]
- Sveriges kungapar inleder ett åtta dagars statsbesök i Västtyskland.[1]
- 23 mars – Demonstrationer i Paris mot reduceringsplaner för Frankrikes stålindustri, där minst en halv miljon människor deltar, urartar i de värsta kravallerna i staden sedan 1968, och ett hundratal personer skadas.[1]
- 28 mars – Labourpartiet förlorar en förtroendeomröstning i Storbritanniens parlament med röstsiffrorna 310-311.[1]
- 30 mars – Schweiz regering ansöker om schweiziskt medlemskap i FN.[1]
- 31 mars – Arabförbundet utfärdar en officiell kommuniké där medlemsländerna skall kalla hem sina ambassadörer från Kairo efter Egyptens fredsfördrag med Israel.[1]
AprilRedigera
- 1 april – Ayatollah Khomeini utropar en islamisk republik i Iran.[1]
- 2 april – Israels premiärminister Menachem Begin inleder ett två dagars statsbesök i Egypten, det första statsbesöket någonsin av en israelisk premiärminister i ett arabland.[1]
- 3 april – Kina säger upp 1950 års sino-sovjetiska avtal om fred, vänskap och ömsesidigt samarbete.[1]
- 4 april – Sveriges statsminister Olof Palme meddelar att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti stöder en folkomröstning om kärnkraftens framtid i Sverige.[1]
- 10 april – Professor Toni Negri från Padua grips misstänks för inblandning och mordet på Aldo Moro.[1]
- 12 april – Sovjetunionens president Leonid Brezjnev väljs om av Högsta Sovjet i Moskva.[1]
- 13 april - Yusuf Lule svär presidenteden i Uganda.[1]
- 19 april
- USA:s vicepresident Walter Mondale besöker Sverige, och betonar att gott förhållande råder mellan de två staterna.[1]
- Sveriges socialdemokratiska arbetareparti firar sitt 90-årsjubileum.[1]
- 24 april - Sveriges statsminister Ola Ullsten inleder ett tredagarsbesök i Spanien.[1]
- 27 april - Fem sovjetiska oppositionella förs till USA medan två sovjetiska medborgare, dömda i USA för spionage, återförs till Sovjetunionen inleder ett tredagarsbesök i Spanien.[1]
MajRedigera
- 1 maj
- Danmarks drottning Margrethe av Danmark överlämnar det grönländska självstyredokumentet till Grönlands parlament.[1]
- Första maj-firandet i Sverige präglas av det faktum att 1979 är ett valår.[1]
- 7 maj – Danmarks statsminister Anker Jørgensen inleder ett två dagars besök i Sverige.[1]
- 13 maj – Ayatollah Sadeq Khakhali, ordförande för Irans revolutionsdomstolar, meddelar att Irans shah Mohammed Reza Pahlavi och drottning Farah Diba förklarats fredlösa.[1]
- 14 maj
- Ayatollah Khomeini inför restriktioner för Irans revolutionsdomstolar, vilka dömt 204 personer till döden.[1]
- Franska Amnesty International uppger att Centralafrikanska kejsardömets kejsare Jean-Bédel Bokassa låtit tortera och avrätta ett hundratal skolbarn i Bangui, då de demonstrerat mot den av honom påbjudna skoluniformen.[1]
- 16 maj – Drottning Elizabeth II av Storbritannien besöker Danmark.[1]
- 22 maj – Kanadas premiärminister Pierre Trudeau avgår efter valnederlaget.[1]
- 23 maj – CDU/CSU:s Karl Carstens väljs till ny president i Västtyskland från 1 juli 1979 efter Walter Scheel.[1]
- 26 maj – Finlands socialdemokratiska partis Mauno Koivisto utnämns till ny statsminister i Finland.[1]
- 28 maj – Vid en ceremoni i Aten undertecknas ett avtal som låter Grekland inträda i EG.[1]
JuniRedigera
- 3 juni – En statskupp genomförs i Ghana.[1]
- 4 juni
- John Vorster avgår som president i Sydafrika.[1]
- Sovjetunionen meddelar att man redan denna sommar är beredda att inleda förhandlingar med Kina och förbättrade relationer.[1]
- 6 juni
- Portugals premiärminister Carlos da Mota Pinto lämnar in avskedsansökan.[1]
- Sveriges riksdag beslutar att svenskarna i mars 1980 skall få folkomrösta i kärnkraftsfrågan.[1]
- 9 juni – Henry Allard avtackas som talman i Sveriges riksdag.[1]
- 10 juni - Romersk-katolska kyrkans påve Johannes Paulus II avslutar ett veckolångt besök i Polen.[1]
- 20 juni – Ugandas president Yusufu Lule avgår, och ersätts av Godfrey Binaisa.[1]
- 24 juni – Amnesty International publicerar en rapport, enligt vilken 321 regimkritiker i Sovjetunionen sedan augusti 1975 dömts till fängelse, deportation eller tvångsintagning.[1]
JuliRedigera
- 1 juli
- 5 juli – Algeriet uppges tidigare presidenten Ben Bella ha släppts ur den husarrest han suttit i sedan juni 1965.[1]
- 8 juli – I Wien avslutar Yassir Arafat sitt första västbesök sedan 1974.[1]
- 15 juli – Morarji Desai avgår som premiärminister i Indien.[1]
- 19 juli – Maria de Lurdes Pintassgilo accepterar uppdraget att försöka bilda övergångsregering i Portugal.[1]
- 21 juli – I Spanien godkänner parlamentets författningskommission en uppgörelse mellan spanska regeringen och baskiska nationalistpartiet PNV, som skall ge Baskien självstyre.[1]
- 26 juli – I Indien får presidentSanjiva Reddy i uppdrag att bilda ny regering till premiärminister Charan Singh, som ersätter Morarji Desai.[1]
AugustiRedigera
- 2 augusti - I Italien får kristdemokraten Francesco Cossiga i uppdrag att bilda regering.[1]
- 3 augusti – En oblodig statskupp genomförs i Ekvatorialguinea, och president Francisco Macías Nguema avsätts.[1]
- 9 augusti - Vietnamesiska nationalförsamlingens vice talman Hoang Van Hoan framträder offentligt i Peking, efter att en månad tidigare ha hoppat av från Vietnam.[1]
- 16 augusti - Shehu Shagari utses till president i Nigeria.[1]
- 19 augusti - Alla oppositionspartier i Iran förbjuds.[1]
- 20 augusti – I Indien avgår premiärminister Charan Singh efter endast 24 dagar vid makten.[1]
SeptemberRedigera
- 4 september – Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin möts i Haifa.[1]
- 10 september – En konferens om Rhodesias framtid hålls i London.[1]
- 14 september – En statskupp genomförs i Afghanistan, och president Nur Muhammad Taraki störtas.[1]
- 20 september
- Vid en statskupp i Centralafrikanska kejsardömet störtas kejsar Jean-Bédel Bokassa.[1]
- Sveriges statsminister Ola Ullsten lämnar in avskedsansökan.[1]
- 21 september
- FN:s generalförsamling beslutar med röstsiffrorna 71-35 att Pol Pot skall få representera Kampuchea i FN.[1]
- Drottning Margrethe II av Danmark inleder ett tiodagarsbesök i Kina.[1]
- 23 september
- Kinesiska förhandlare anländer till Moskva för att förbättra de sino-sovjetiska relationerna.[1]
- Donald McHenry tillträder som USA:s nye FN-ambassadör efter Andrew Young.[1]
- 28 september – I Danmark lämnar Anker Jørgensens regering in avskedsansökan.[1]
- 30 september – Kinas premiärminister Hua Guofeng håller, då Folkrepubliken Kina firar 30-årsjubileum, tal utan att nämna Mao Zedong.[1]
OktoberRedigera
- 1 oktober
- USA återlämnar Panamakanalen fram till 1999, även om USA får ansvar för försvaret fram till 1999.[1]
- Socialdemokraten Ingemund Bengtsson väljs till talman för Sveriges riksdag efter avgående Henry Allard.[1]
- 5 oktober – Odvar Nordli ombildar Norges regering.[1]
- 7 oktober – Östtyskland firar 30-årsjubileum.[1]
- 8 oktober - Romersk-katolska kyrkans påve Johannes Paulus II avslutar en åtta dagars rundresa till Irland och USA.[1]
- 11 oktober – Sveriges riksdag väljer Thorbjörn Fälldin (C) till Sveriges nye statsminister.[1]
- 12 oktober
- Kubas president Fidel Castro talar i New York inför FN:s generalförsamling då han för första gången sedan 1960 besöker USA. Han kritiserar de rika industriländerna, och kräver nedrustning samt rimligare ekonomisk fördelning i världen.[1]
- Regeringen Fälldin II tillträder i Sverige.[1]
- 15 oktober – Kinas premiärminister Hua Guofeng anländer till Frankrike för ett treveckorsbesök i Västeuropa.[1]
- 16 oktober
- Vid en oblodig statskupp i El Salvador störtas president Carlos Humberto Romero av en militärjunta.[1]
- Kung Juan Carlos av Spanien av drottning Sofia genomför det första spanska statsbesöket i Sverige sedan Alfons XIII var där 1928.[1]
- 17 oktober – De oppositionella östtyskarna Rudolf Bahro och Nici Hübner anländer till Västtyskland.[1]
- 21 oktober – Israels utrikesminister Moshe Dayan avgår.[1]
NovemberRedigera
- 1 november – En statskupp ledd av överste Alberto Nautsch Busch genomförs i Bolivia, och president Walter Guevara Arze störtas.[1]
- 4 november
- USA:s ambassad i Teheran intas av uppretade studenter, som tillfångatar ambassadpersonalen.[1]
- Moderata samlingspartiet i Sverige noteras för 22.5 % vid en SIFO-undersökning.[1]
- 6 november
- Kinas regeringschef Hua Guofeng avslutar sin tre veckor långa rundresa i Västeuropa med att lämna Rom.[1]
- Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin utser kammarrättspresident Carl Azel Petri till svensk energiminister.[1]
- Sveriges kungapar inleder ett fyra dagars besök i Österrike.[1]
- 7 november
- Ted Kennedy meddelar att han ställer upp för Demokratiska partiet vid presidentvalet i USA 1980.[1]
- Den nya successionsordningen antas slutgiltigt av den svenska riksdagen vilket gör prinsessan Victoria till Sveriges tronföljare från 1 januari 1980.[1]
- 8 november – Folkpartisten Per Gahrton meddelar att han lämnar Sveriges riksdag.[1]
- 12 november – Suleyman Demriel bildar en konservativ minoritetsregering i Turkiet.[1]
- 14 november – I Sverige enas riksdagspartierna om 23 mars 1980 som datum för den svenska kärnkraftsfolkomröstningen.[1]
- 17 november – Bolivias kongress väljer Lidia Gueiler Tejada till ny interimspresident.[1]
- 20 november
- Iran släpper 13 personer ur ambassadgisslan.[1]
- Ett antal fanatiska muslimer ockuperar Stora moskén i Mecka.[1]
DecemberRedigera
- 7 december – I Sverige dömer Stockholms tingsrätt Stig Bergling till livstids för att ha lämnat ut hemliga uppgifter till Sovjetunionen.[1]
- 8 december – De regimkritiska väggtidningarna på den så kallade Demokratimuren i Peking förbjuds.[1]
- 11 december – 54-årige Charles Haughey blir Irlands nye premiärminister.[1]
- 13 december – I Kanada avgår premiärminister Joe Clarks regering, då hans konservativa parti förlorat en misstroendeomröstning i parlamentet.[1]
- 19 december – Sveriges riksdag godkänner med en rösts övervikt den svenska regeringens förslag om det statliga skatteuttaget för 1980. Marginalskatten sänks för inkomster mellan 35 000 och 116 000 SEK.[1]
- 21 december
- Danmarks folketing antar ett krispaket efter sju timmars debatt.[1]
- I Sverige presenteras första opinionsundersökningen inför kommande års svenska folkomröstning om kärnkraften. Linje 1 (ja) får 26 %, linje 2 får 28 % och linje 3 får 32 %.[1]
- 27 december – Röda Khmererna meddelar att Pol Pot avsatts till förmån för Khieu Samphan.[1]
Val och folkomröstningarRedigera
- 17 januari - Grönland röstar i en folkomröstning ja till självstyre från 1 maj 1980.[1]
- 18 februari – Österrike säger i en folkomröstning ja till kärnkraft.[1]
- 25 februari – Premiärminister Adolfo Suárez CDU vinner parlamentsvalet i Spanien.[1]
- 18–19 mars – Riksdagsvalet i Finland präglas av högervindar.[1]
- 24 april – Rhodesia går till parlamentsval enligt principen "En man – en röst".[1]
- 4 maj – Margaret Thatcher blir efter valseger premiärminister i Storbritannien och Europas första kvinnliga regeringschef.[1]
- 6 maj – SPÖ vinner parlamentsvalet i Österrike.[1]
- 3-4 juni – Italien går till parlamentsval, som blir ett nederlag för kristdemokraterna och kommunisterna.[1]
- 7–10 juni – Det första Europaparlamentsvalet hålls.[1]
- 10 juli – Hilla Limann vinner parlamentsvalet i Ghana, och blir Ghanas första kvinnliga president.[1]
- 16 september – Borgerlig seger i riksdagsvalet i Sverige, med mandatfördelningen 175-174 i borgerlig favör.[1]
- 17 september – Norge går till kommunalval, där högern går starkt framåt.[1]
- 7 oktober – Japan går till nyval, som blir ett nederlag för Japans liberaldemokratiska parti, som dock behåller majoriteten genom stöd från oberoende konservativa kandidater.[1]
- 20 oktober – Åland går till lagtingsval.
- 23 oktober – Folketingsvalet i Danmark slutar i framgång för vänstersidan.[1]
- 25 oktober – Baskien säger i en folkomröstning ja till självstyre.[1]
- 2–3 december – Alltingsvalet på Island resulterar i Centerframgångar.[1]
- 2 december – Portugal går till parlamentsval, där högervindar blåser.[1]
OrganisationshändelserRedigera
- 19 februari – Nordiska rådet inleder i Stockholm sin 27:e session. Olof Palme väljs till ny ordförande efter Tryggve Bratteli.[1]
- 24 mars – Skånepartiet bildas.
- 8 maj – Konservativa österrikaren Franz Karasek utses till generalsekreterare för Europarådet.[1]
- 20 maj – Felipe González avgår som ordförande för Spanska socialistiska arbetarpartiet, som i Madrid håller sin 28:e kongress.[1]
- 20 juni – I Sverige avslutar Centerpartiet sin stämma i Jönköping. Thorbjörn Fälldin väljs om som ordförande.[1]
- 29 juni – Europarådet avslutar sin minisession i Stockholm med att diskutera luftföroreningar, skatteflykt och dödsstraffets avskaffande.[1]
- 2 juli – CSU utser Franz-Josef Strauss till partiets kandidat i förbundsdagsvalet i Västtyskland 1980.[1]
- 17 juli – Simone Veil väljs till ordförande i Europaparlamentet.[1]
- 21 juli – Socialistinternationalen avslutar en tvådagarskonferens i Bommersvik.[1]
- 7 augusti – Samväldetskonferens avslutas i Lusaka, efter att man bland annat diskuterat Rhodesiafrågan.[1]
- 9 september – Alliansfria staternas organisation avslutar sitt sjätte toppmöte i Havanna. Egypten kritiseras för att genom freden med Israel ha brutit mot organisationens idéer, och är nära att uteslutas.[1]
- 29 september – Felipe González återväljs som generalsekreterare i Spanska socialistiska arbetarpartiet.[1]
- 14 november – Svenske journalisten Thomas Hammarberg utses till ny generalsekreterare i Amnesty International på en femårsperiod, med start i juli 1980.[1]
- 16 november – Vid förhandlingar i London nås överenskommelse i Rhodesiafrågan.[1]
- 25 november – FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim begär brådskande möte angående krisen mellan USA och Iran.[1]
- 4 december – FN:s säkerhetsråd antar en resolution, där Iran uppmanas att genast släppa ambassadgisslan. Iran bojkottar mötet.[1]
- 15 december – Internationella domstolen i Haag kräver att Iran omedelbart friger ambassadgisslan.[1]
- Okänt datum – Stockholmspartiet bildas.
FöddaRedigera
- 11 februari – Chatuna Kalmachelidze, Georgiens minister för rättelser och rättshjälp sedan 2009.
AvlidnaRedigera
- 10 februari – Edvard Kardelj, 69, jugoslavisk kommunistledare.[1]
- 12 mars - Axel Gjöres, svensk tidigare generaldirektör och statsråd.[1]
- 13 mars - Per Hækkerup, dansk politiker.[1]
- 16 mars - Jean Monnet, fransk politiker.[1]
- 26 mars - Ugo La Malfa, Italiens vice premiärminister.[1]
- 4 april – Zulfikar Ali Bhutto, Pakistans president 1971–1973.[1]
- 9 maj – Gabriel Ramanantsoa, Madagaskars president 1972–1975.
- 16 juli – Ignatius Acheampong, Ghanas statschef 1972–1978.
- 26 juni – Akwasi Afrifa, Ghanas statschef 1969–1970.
- 15 juli – Gustavo Díaz Ordaz, Mexikos president 1964–1970.
- 3 augusti - Bertil Ohlin, svensk nationalekonom och politiker.[1]
- 10 september – Agostinho Neto, Angolas förste president 1975–1979.
- 14 september – Nur Muhammad Taraki, Afghanistans president 1978–1979.
- 20 september - Ludvik Svoboda, tjeckoslovakisk tidigare president.[1]
- 29 september – Francisco Macías Nguema, Ekvatorialguineas förste president 1968–1979 (avrättad).[1]
- 8 oktober - Jayapraksh Narayan, 76, indisk politiker.[1]
- 26 oktober – Park Chung-hee, Sydkoreas president 1962–1979.[1]
KällorRedigera
FotnoterRedigera
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj ck cl cm cn co cp cq cr cs ct cu cv cw cx cy cz da db dc dd de df dg dh di dj dk dl dm dn do dp dq dr ds dt du dv dw dx dy dz ea eb ec ed ee ef eg eh ei ej ek el em en eo ep eq er es et] Horisont 1979. Bertmarks
Externa länkarRedigera
Wikimedia Commons har media som rör Politikåret 1979.
