Trovärdigt förnekande eller trovärdig förnekbarhet[1] (engelska: plausible deniability[1]) är ett koncept och en doktrin som åsyftar möjligheten för personer som leder eller ansvarar för en organisation att trovärdigt eller åtminstone plausibelt förneka kännedom om, och därmed även neka till att ha ansvar för, handlingar begångna inom organisationen, också då de utförts med ledningens goda minne.
Historik och exempel redigera
År 1974–1975 genomförde den så kallade Churchkommittén i USA:s senat en utredning om underrättelsetjänster. Det avslöjades att CIA, ända tillbaka till John F. Kennedys administration, hade planerat att lönnmörda ett flertal utländska ledare, inklusive Kubas Fidel Castro. Presidenten själv, som uppenbarligen stödde dessa aktioner, skulle inte vara direkt involverad så att han senare kunde förneka kännedom om saken. Det gavs termen "plausible denial".
Genom Hughes–Ryanlagen 1974 (en) försökte man hindra förekomsten av "plausible denial", genom att kräva att presidenten kände till varje operation som var viktig för nationell säkerhet. "Intelligence Oversight Act of 1980" krävde att kongressen skulle informeras om alla hemliga operationer. Men båda lagarna innehöll tillräckligt många vaga termer och kryphål vilket visade sig i Iran–Contras-affären.
När ett politiskt ansvar skulle utkrävas efter Nuonaffären (2009) hävdade statsminister Fredrik Reinfeldt först att frågan var "helt hänvisad till ansvarigt statsråd" och försökte lägga skulden på näringsminister Maud Olofsson, som sedan ett par år varit borta från politiken. Senare kunde TV4 publicera ett internt dokument som visade att statsministern godkänt affären och hade diskuterat Nuon med övriga partiledare i Alliansen den 11 februari 2009.[2]
År 2013 sade Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i en utfrågning i Konstitutionsutskottet rörande Saudiaffären att han inte hade kännedom om att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i hemlighet hade bildat ett bulvanföretag (SSTI).[3] Regeringen Reinfeldt ville inte att FOI skulle leda verksamheten med att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, eftersom det skulle kräva regeringens tillstånd och projektet var känsligt. Istället skapades bolaget Swedish Security Technology & Innovation (SSTI) av FOI som skulle leda och planera projektet för FOI:s räkning så att FOI:s roll endast var som konsult, vilket inte kräver tillstånd från Inspektionen för strategiska produkter.
År 2017 sade Sveriges dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att han under ett års tid inte kunnat informera statsminister Stefan Löfven om de mycket allvarliga bristerna i Transportstyrelsens IT-upphandling, då han menade att det krävdes speciella lokaler.[4] Även försvarsminister Peter Hultqvist kände till bristerna. Hultqvist, Ygeman och Löfven ingick alla i Säkerhetspolitiska rådet, vilket inrättades 2014/2015 av regeringen Löfven I för att regelbundet kunna diskutera frågor som rör Sveriges säkerhet. Dagens Nyheter uppskattade att minst 20 personer på regeringskansliet kände till säkerhetsbristerna långt innan statsministern informerades,[5] och det bedömdes som i det närmaste otänkbart att justitiedepartementet och näringsdepartementet skulle ha väntat över ett år med att informera statsministerns kansli.[6]
Medel som hybridhot kan användas med trovärdigt förnekande, och medlen kännetecknas bland annat av att det vanligen inte finns en otvetydigt identifierbar bakomliggande statsaktör.[7]
Se även redigera
Källor redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Plausible deniability, 22 december 2018.
Referenser redigera
- ^ [a b] "När Castro m fl skulle mördas med 'trovärdig förnekbarhet'", Dagens Nyheter s 2, 3 december 1986. "I USA har utvecklats en speciell doktrin kallad 'plausible deniability' eller ungefär 'trovärdig förnekbarhet', kring konsten att se till att statsledningen dels har någorlunda kontroll över vad hemliga underrättelseorgan typ CIA företar sig, och dels kan två sina händer om några alltför besvärande 'hemliga operationer' misslyckas/avslöjas inför omvärden."
- ^ Jacob Bursell, Andreas Cervenka. ”Storbråk om ansvaret för Nuon-fiaskot”. Arkiverad från originalet den 9 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150709080231/http://www.svd.se/storbrak-om-ansvaret-for-nuon-fiaskot. Läst 28 mars 2021. Svenska Dagbladet, 16 februari 2013. "Trycket på Fredrik Reinfeldt steg ytterligare när TV4 publicerade ett internt dokument som visade att statsministern diskuterade Nuon med övriga partiledare i alliansen den 11 februari 2009. Han har hittills sagt att frågan var 'helt hänvisad till ansvarigt statsråd.'"
- ^ Örjan Magnusson. ”Reinfeldt nekar: 'Jag kände inte till företaget'”. Arkiverad från originalet den 28 mars 2021. https://web.archive.org/web/20210328154737/https://www.svt.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-utfragas-om-saudiaffaren. Läst 28 mars 2021. Sveriges Radio, 2 maj 2013.
- ^ Kenan Habul, Staffan Dickson. ”Ygeman: Därför informerades inte Löfven – 'Inget man tar på fikarasten'”. Arkiverad från originalet den 11 november 2020. https://web.archive.org/web/20201111195703/https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dV8Aq/ygeman-darfor-informerades-inte-lofven--inget-man-tar-pa-fikarasten. Läst 28 mars 2021. Aftonbladet, 25 juli 2017.
- ^ Kristoffer Örstadius. "Frågorna som ministern inte vill svara på", Dagens Nyheter, 4 oktober 2017. Åtkomst den 9 oktober 2017.
- ^ Ewa Stenberg. ”Ewa Stenberg: Lennartssons avgång kan vara draget som räddar försvarsministern”. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170830183830/http://www.dn.se/nyheter/politik/ewa-stenberg-lennartssons-avgang-kan-vara-draget-som-raddar-forsvarsministern/. Läst 21 december 2019. Dagens Nyheter, 27 augusti 2017.
- ^ Stefan Löfven, Peter Hultqvist. ”Regeringens proposition 2020/21:30”. Arkiverad från originalet den 21 mars 2021. https://web.archive.org/web/20210321145805/https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvaret-2021-2025_H80330/html. Läst 28 mars 2021. riksdagen.se, 14 oktober 2020.