Pelagskarv[2] (Phalacrocorax pelagicus) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar som förekommer på både asiatiska och amerikanska sidan av norra Stilla havet.[3]

Pelagskarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult i häckningsdräkt, Monterey Bay.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläkteUrile
ArtPelagskarv
U. pelagicus
Vetenskapligt namn
§ Urile pelagicus
AuktorPallas, 1811
Utbredning
Synonymer
  • Pelagisk skarv
  • Phalacrocorax pelagicus

Utseende och läten redigera

Pelagskarven är en liten (63–76 cm) och slank skarv, med lång och smal hals, litet rundat huvud och mycket tunn näbb. Adult fågel är svart med vit fläck på flanken som sträcker sig upp på övergumpen, en flygig tofs på hjässan och purpurglans på halsen. Under häckningstid (mars till maj) syns även sparsamt med smala, vita plymer på halssidan. Ögonen är gröna, benen svarta och under ögat syns en mörkröd fläck med bar hud. På häckplats hörs stönande och grymtande läten.[4]

Utbredning och systematik redigera

Pelagskarv delas in i två underarter med följande utbredning:[3][5]

Släktestillhörighet redigera

Fågeln placeras liksom de allra flesta skarvar traditionellt i släktet Phalacrocorax. Efter genetiska studier[6] som visar på att Phalacrocorax består av relativt gamla utvecklingslinjer har det delats upp i flera mindre, varvid pelagskarven förs tillsammans med sina nära släktingar beringskarven, blåstrupig skarv och den utdöda glasögonskarven till släktet Urile.[3][7]

Skarvarnas släktskap redigera

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[8] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[3]

Levnadssätt redigera

Pelagskarven är namnet till trots en kustlevande art som hittas utmed skyddade sträckor, även i vikar. Den lever av olika typer av fisk som den fångar över klippbottnar eller i områden med kelp. Fågeln häckar i små kolonier, ibland dock enstaka, på smala klipphyllor, ibland i grottor. Äggläggning sker från maj till juli.[5]

 
Familjegrupp vid häckningsplats, två adulta och fem juveniler.

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Urile pelagicus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c d] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  4. ^ Brazil, Mark (2018). Birds of Japan. Helm Field Guides. ISBN 978-1472913869 
  5. ^ [a b] del Hoyo, J.; Elliot, A.; Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  6. ^ Kennedy, M., and H.G. Spencer (2014), Classification of the Cormorants of the World, Mol. Phylogenet. Evol. 79, 249-257.
  7. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.11.2.
  8. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning

Externa länkar redigera