Öppna huvudmenyn

Linton "Pete" Muldoon Treacy, född 4 juni 1887 i St. Marys, Ontario[1], död 13 mars 1929 i Tacoma, Washington[2], var en kanadensisk ishockeytränare. 1917 vann han Stanley Cup som tränare för Seattle Metropolitans.

Pete Muldoon
Pete Muldoon, New Westminster Royals.jpg
NationalitetKanada Kanada
Född4 juni 1887,
St. Marys, Ontario
Död13 mars 1929 (41 år),
Tacoma, Washington
Klubbar
Tränare förNew Westminster Royals
Portland Rosebuds
Seattle Metropolitans
Portland Rosebuds
Chicago Black Hawks
Övrigt
Proffsår1913–1927
1912 års New Westminster Royals. Muldoon längst ner till höger. Laget tränades av Jimmy Gardner.
Muldoon, i mitten i översta raden, som assisterande tränare med Vancouver Millionaires säsongen 1913–14.
Pete Muldoon, till höger i mittenraden, med Seattle Metropolitans 1917.

KarriärRedigera

New Westminster Royals–Portland RosebudsRedigera

Pete Muldoon inledde tränarkarriären som assisterande tränare med New Westminster Royals och Vancouver Millionaires i Pacific Coast Hockey Association och säsongen 1912 vann New Westminster Royals, med spelare som Ken Mallen, Moose Johnson, Hughie Lehman och Harry Hyland i laguppställningen, PCHA under ligans första år av existens. Efter ytterligare två säsonger i New Westminster, den sista säsongen med Muldoon som huvudtränare, flyttade klubben säsongen 1914–15 till Portland i nordvästra USA och döptes om till Portland Rosebuds. Efter en säsong med Rosebuds fortsatte Muldoon till Seattle och Seattle Metropolitans säsongen 1915–16.

Seattle MetropolitansRedigera

Första säsongen med Seattle Metropolitans slutade med en tredjeplats i ligan bakom Portland Rosebuds och Vancouver Millionaires. Säsongen därefter, 1916–17, blev Metropolitans det första amerikanska laget någonsin att vinna Stanley CupMontreal Canadiens från NHA besegrades i finalserien med 3-1 i matcher. Canadiens vann första matchen med 8-4 men Metropolitans, ledda framåt av Bernie Morris och Frank Foyston och med Hap Holmes i målburen, spelade hem de tre efterföljande matcherna med siffrorna 6-1, 4-1 och 9-1.[3]

Säsongen 1917–18 var Muldoon tillfälligt tillbaka med Portland Rosebuds medan Lester Patrick tränade Seattle Metropolitans.[4] Säsongen 1919 var dock Muldoon tillbaka i Seattle och klubben nådde sin andra Stanley Cup-final på tre år, där man återigen stötte på Montreal Canadiens. Metropolitans saknade sin stjärnforward Bernie Morris som missade avslutningen på säsongen då de amerikanska myndigheterna arresterade och fängslade honom för att han missat att rapportera till militärtjänstgöring.[5] Finalserien mot Canadiens var trots detta en jämn historia. Lagen hade vunnit varsina två matcher och spelat en oavgjord då finalen avbröts och ställdes in på grund av att flera spelare i Canadiens insjuknat i spanska sjukan. Canadiens back Joe Hall dog den 5 april 1919 i sviterna av lunginflammation orsakad av influensapandemin, mindre än en vecka efter det att finalen ställts in.[6]

Muldoon skulle leda Metropolitans till ytterligare en Stanley Cup-final säsongen 1919–20. Metropolitans pressade motståndarlaget Ottawa Senators till en femte och avgörande match men förlorade med siffrorna 6-1.[7]

Muldoon tränade Metropolitans i PCHA över säsongen 1923–24, men trots att laget vann serien både 1921–22 och 1923–24 kunde det inte ta sig förbi ligans slutspelsmatcher för att få chansen att återigen spela om Stanley Cup. Metropolitans och PCHA avvecklades efter säsongen 1923–24 och efter ett år utan tränarsysslor ledde Muldoon en andra upplaga av Portland Rosebuds i Western Hockey League säsongen 1925–26.

Chicago Black Hawks och "Muldoons förbannelse"Redigera

Efter att ha varit framgångsrik som tränare i PCHA på den amerikanska västkusten anförtroddes Muldoon säsongen 1926–27 uppdraget att träna det nya NHL-laget Chicago Black Hawks i Chicago dit Portland Rosebuds lag flyttats.[8] Black Hawks spelade ihop 41 poäng på 44 matcher i grundserien under Muldoons ledning och slutade på tredje plats i American Division. I första rundan i slutspelet slogs laget ut av Boston Bruins som vann den tvådelade matchserien med målskillnaden 10-5. Muldoon hamnade sedan i schism med klubbens ägare Frederic McLaughlin och lämnade laget efter endast en säsong.

Enligt en populär klubbmyt ska Muldoon sedan ha uttalat en "irländsk förbannelse" över klubben och McLaughlin och sagt att "Black Hawks aldrig skulle sluta på första plats i ligan".[9] Black Hawks vann Stanley Cup 1934, 1938 och 1961, men slutade inte på första plats i grundserien förrän 1967, 40 år efter Muldoons påstådda förbannelse.[10][11]

PrivatRedigera

Vid sidan av ishockeyn var Muldoon även aktiv inom lacrosse, isdans på styltor[12] och boxning. Tillsammans med frun Dorothy fick han sönerna Lynn och Dick Treacy.

StatistikRedigera

M = Matcher, V = Vinster, F = Förluster, O = Oavgjorda, P = Poäng

Säsong Lag Liga Grundserie Slutspel
M V F O P Resultat Resultat
1913–14 New Westminster Royals PCHA 16 7 9 0 14 2:a
1914–15 Portland Rosebuds PCHA 18 9 9 0 18 2:a
1915–16 Seattle Metropolitans PCHA 18 9 9 0 18 3:a
1916–17 Seattle Metropolitans PCHA 24 16 8 0 32 1:a Vann Stanley Cup
1917–18 Portland Rosebuds PCHA 18 7 11 0 14 3:a
1919 Seattle Metropolitans PCHA 20 11 9 0 22 2:a Vann ligaslutspelet
Stanley Cup-final avbruten
1919–20 Seattle Metropolitans PCHA 22 12 10 0 24 1:a Vann ligaslutspelet
Förlorade i Stanley Cup-final
1920–21 Seattle Metropolitans PCHA 24 12 11 1 25 2:a Förlorade i ligaslutspelet
1921–22 Seattle Metropolitans PCHA 24 12 11 1 25 1:a Förlorade i ligaslutspelet
1922–23 Seattle Metropolitans PCHA 30 15 15 0 30 3:a
1923–24 Seattle Metropolitans PCHA 30 14 16 0 28 1:a Förlorade i ligaslutspelet
1925–26 Portland Rosebuds WHL 30 12 16 2 26 4:a
1926–27 Chicago Black Hawks NHL 44 19 22 3 41 3:a i American Division Förlorade i första rundan
Totalt PCHA 244 124 118 2 250
Totalt NHL 44 19 22 3 41

Resultaten från säsongerna 1922–23 och 1923–24 inkluderar varsina åtta matcher spelade mot lag från Western Canada Hockey League.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Pete Muldoon hockey-reference.com
  2. ^ Linton Muldoon Treacy, "Washington, Death Certificates, 1907-1960" familysearch.org
  3. ^ Stanley Cup Annual Record 1917 nhl.com
  4. ^ Bowlsby 2012, s. 125
  5. ^ SPORT HELIOGRAMS The Morning Leader, 25 april 1919. Sid. 13.
  6. ^ Stanley Cup Annual Record 1919 nhl.com
  7. ^ Stanley Cup Annual Record 1920 nhl.com
  8. ^ "Hockey World Mourns Passing of Pete Muldoon, Popular Coast Pro Manager" Vern DeGeer, The Border Cities Star, 15 mars 1929.
  9. ^ Enright 2005, s. 235–36
  10. ^ Black Hawks bury 'Curse of Muldoon' Joe Mooshill, The Free-Lance Star, 13 mars 1967
  11. ^ Chicago Blackhawks and the Curse of Muldoon Morey Holzman, The New York Times, 29 maj 2010
  12. ^ "Ice skating arena to open tonight" Spokane Daily Chronicle, 30 oktober 1916.

Tryckta källorRedigera

  • Bowlsby, Craig H. (2012) (på engelska). Empire of Ice: The Rise and Fall of the PCHA, 1911–1926. Kanada: Knights of Winter Publishing. sid. 388. ISBN 978-0969170563 
  • Enright, Laura (2005) (på engelska). Chicago's Most WantedTM: The Top 10 Book of Murderous Mobsters, Midway Monsters, and Windy City Oddities. Washington, D.C.: Potomac Books, Inc. ISBN 1-57488-785-8