Per-Hjalmar Bauer

en svensk militär

Per Hjalmar (Per-Hjalmar) Bauer, född 29 december 1906 i Halmstads församling i Hallands län, död 29 april 1977 i Lidingö församling i Stockholms län,[1] var en svensk officer.

Per-Hjalmar Bauer
Per Hjalmar Bauer GMSF.021554.jpg
Information
Född29 december 1906
Halmstads församling i Hallands län, Sverige
Död29 april 1977 (70 år)
Lidingö församling i Stockholms län, Sverige
BegravningsplatsLidingö kyrkogård
I tjänst förSverige Sverige
FörsvarsgrenArmén
Tjänstetid1928–1967
GradGeneralmajor
BefälLivregementets husarer,
Södra skånska infanteriregementet

BiografiRedigera

Bauer avlade studentexamen 1925. Han avlade officersexamen vid Krigsskolan 1927 och var från 1928 fänrik vid Skånska kavalleriregementet,[2] där han befordrades till underlöjtnant 1929 och till löjtnant 1931. Han studerade vid Krigshögskolan 1936–1938 och tjänstgjorde under Carl August Ehrensvärd i Svenska frivilligkårens stab under finska vinterkriget 1939–1940, varpå han 1940 blev aspirant vid Generalstabskåren[3] och var sakkunnig i 1941 års försvarsutredning.[4] Han befordrades till ryttmästare 1941 och utnämndes till kapten i Generalstabskåren 1942, varpå han 1944–1946 tjänstgjorde vid Värmlands regemente. År 1946 befordrades han till major i Generalstabskåren och var förste adjutant hos överbefälhavaren Helge Jung 1946–1949. Åren 1949–1951 var han stabschef i II. militärområdet, 1950 befordrad till överstelöjtnant. Han tjänstgjorde 1951–1955 vid Livregementets husarer, befordrades till överste 1954 och var sekundchef vid regementet 1954–1955. Därefter var han chef för Södra skånska infanteriregementet 1955–1962 och ställföreträdande befälhavare för I. militärområdet 1962–1963. Bauer var pansarinspektör 1963–1967[2] och inträdde 1967 som generalmajor i reserven.[5] ”Han gjorde en betydande insats för att skapa en ny pansarorganisation. Under hans regementschefstid förbereddes överförandet av vårt första helmotoriserade infanteriförband till pansartrupperna. Som pansarinspektör genomförde han en modern brigadorganisation i fält och kunde glädja sig åt omfattande materielleveranser”, berättas i en nekrolog. Efter sin pensionering tjänstgjorde Bauer i Försvarsstaben och Arméstaben.[3]

I nyss citerade nekrolog berättas vidare om Bauers verksamhet: ”Framför allt var det emellertid försvarsupplysningen som kom att prägla hans livsgärning. Bauer anknöt till traditionerna från 1920- och 1930-talens militära strävanden att förankra försvaret hos folket. Helge Jung och C A Ehrensvärd hörde till hans inspirationskällor. Han publicerade upplysningsskrifter, medarbetade i tidningspressen [...], knöt personliga kontakter med företrädare för olika politiska och sociala grupper, deltog i diskussioner och förde en omfattande korrespondens för att sprida information om försvarets uppgifter. Särskilt bör nämnas hans insatser i Folk och försvar. Bauer tvekade aldrig att ge sig i strid och lät sig inte nedslås av det motstånd och den brist på förståelse som ofta kunde möta honom. Han gav prov på självständigt, kritiskt tänkande, litterär stil och god smak.”[3] Bland de tidningar i vilka han medverkade som militär skribent märks Arbetet och Dagens Nyheter.[4] År 1969 gav han ut skriften Gerilla och svenskt försvar.[6]

Per-Hjalmar Bauer invaldes 1969 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien[7] och var från 1971 till sin död redaktör för Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift.[8]

Per-Hjalmar Bauer var son till godsägaren Otto Bauer och Nina Löfgren. Han var gift 1940–1950 med Christina Falkenberg (född 1916) och från 1956 med Brita Bager (1917–1998).[2] Bauer är gravsatt i minneslunden på Lidingö kyrkogård.[9]

UtmärkelserRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Sveriges dödbok 1947–2003, CD-ROM, version 3.0 (Sveriges Släktforskarförbund 2003).
  2. ^ [a b c] Davidsson, Åke, red (1968). Vem är vem. Norrland, supplement, register (2). Stockholm: Bokförlaget Vem Är Vem AB. sid. 497 .
  3. ^ [a b c] Broomé, Bertil (1977). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 230. 
  4. ^ [a b] Vem är det. Svensk biografisk handbok 1977. Stockholm: Norstedts Förlag. 1976. sid. 63. ISBN 91-1-766022-X .
  5. ^ Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700–2000. Chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus Förlag. sid. 29. ISBN 91-87184-74-5 .
  6. ^ Bauer, Per-Hjalmar (1969). Gerilla och svenskt försvar. Stockholm: Centralförbundet Folk och försvar .
  7. ^ Kjellander, Rune (1996). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 173. ISBN 91-630-4181-2 .
  8. ^ Broomé, Bertil (1977). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 230–231. 
  9. ^ ”Per Hjalmar Bauer”. FinnGraven.se. http://www.finngraven.se/(S(2pnugukqepinymqhkwggaeus))/DisplayInfo.aspx?id=1547485. Läst 8 april 2020. 
  10. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1950. Kungl. Svenska riddareordnarna 1950. Uppsala. 1950. sid. 15 .
  11. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1968. Kungl. Svenska riddareordnarna 1968. Uppsala. 1968. sid. 323 .
  12. ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 12 (1950–1959), p. 50, digital avbildning.
  13. ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 13 (1960–1969), p. 30, digital avbildning.

Vidare läsningRedigera

  • Broomé, Bertil (1977). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 229–231.