Karl Oskar Widman, född 2 januari 1852 i Uppsala, död 26 augusti 1930, var en svensk kemist.

Oskar Widman blev student i Uppsala 1870 och blev, efter att ha försvarat sin med filosofiska fakultetens pris belönade gradualavhandling Om naftalins klorföreningar, filosofie doktor och docent i kemi 1877. Han arbetade som innehavare av Riksstatens större resestipendium vintersemestern 1879–1880 hos Adolf von Baeyer på "Laboratorium der Wissenschaften" i München, blev e.o. professor i analytisk kemi vid Uppsala universitet 1885 och var ordinarie professor i kemi 1905–1917 samt universitetets prorektor 1910–1916. Han planlade och ledde uppförandet av den nya kemiska institutionsbyggnaden i Uppsala (färdig 1904).

Widman utförde, huvudsakligen inom den organiska kemin, ett mycket omfattande forskningsarbete, för vilket han redogjorde i ett hundratal vetenskapliga avhandlingar, införda dels i Vetenskapsakademiens och Vetenskapssocietetens i Uppsala publikationer samt i "Svensk kemisk tidskrift", dels i utländska facktidskrifter, och för vilka han mottog av Vetenskapssocieteten Bergstedtska priset (1884), av Uppsala universitet konung Oskar II:s jubelfestpris (1885), av Vetenskapsakademien Lindbomska (1882), Wallmarkska (1895) och Edlundska (1901) belöningarna. Även efter att ha lämnat professuren fortsatte han sin forskning i organisk kemi och publicerade i "Berichte der Deutschen chemischen Gesellschaft" flera meddelanden angående nya grupper av cyklopropanderivat.

Dessutom författade han populära uppsatser i bland annat "Nordisk tidskrift" och Föreningen Heimdals folkskrifter samt var medlem av redaktionen för "Svensk kemisk tidskrift" från 1889. Han blev ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1890, av Vetenskapsakademien 1892, av Fysiografiska sällskapet i Lund 1901, av danska Videnskabernes Selskab 1907 och blev 1900 ledamot av Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för kemi.

Bibliografi i urval redigera

  • Studien in der Cuminreihe (1885)
  • Handledning vid kemiska laborationsövningar (I-II, tillsammans med Per Teodor Cleve, 1885; tredje upplagan av I, 1907)
  • Om cymols konstitution (1891)
  • Ueber asymmetrische, secundäre Phenylhydrazine (1893)
  • Elementär lärobok i organisk kemi (1895; sjätte upplagan 1920; finsk översättning 1912)
  • Zur Kenntniss der Usninsäure (I-XI, 1899-1902)
  • Ueber die Constitution der so genannten α- und ß-Halogendiphenacyle (1913)
  • Ueber eine neue Gruppe Cyclopropanderivate (I-IV, 1918-19)

Källor redigera