Orakel

Orakel (av latin orare, tala, således egentligen en plats där det talas, det vill säga där gudomen låter göra sin röst hörd) är i grekisk och romersk mytologi vissa tempel och heliga platser, där man av en viss gudomlighet kunde erhålla råd och upplysningar. Mest berömt var Apollons orakel i Delfi. Orakel betecknade även gudomens svårtolkade, ofta dunkla och mångtydiga svar.

Oraklet i Delfi - Michelangelos målning i Sixtinska kapellets tak.

I äldre tider hade oraklen högt anseende, rådfrågades vid viktiga tillfällen och hade stort inflytande på både stater och enskilda individers liv. Det är sannolikt att de, under ledning av kvalificerade präster i samarbete med andra framstående och visa män, ofta bidrog med välgjorda råd.

Gudasvaren förmedlades vanligtvis genom orakeltemplens anställda präster, men metoderna hur man fick svar varierade. I många fall skedde detta genom sakkunnig tydning av yttre tecken, till exempel i Dodona där man iakttog trädens susande i den heliga lunden. Gudarnas vilja kunde också tolkas genom undersökning av offerdjurens inälvor eller andra tecken som framträdde under offerceremonier, vilket tillämpades vid Zeusoraklet i Olympia.

I vissa fall var orakelsvar resultatet av direkt inspiration hos en mänsklig individ. Detta berodde antagligen oftast på lokala förhållanden, där vattnet från vissa källor eller ångor som steg upp ur marken kunde framkalla extatiska tillstånd. Detta fenomen var särskilt känt vid oraklet i Delfi, men förekom även vid flera andra orakel.

Det fanns även "döds"- och "drömorakel" där offer och besvärjelser användes för att kalla på de avlidnas själar och få önskade upplysningar, ofta i form av drömmar. Ett exempel var "Trofonios håla" vid Lebadeia i Beotien. Dessa orakel var oftast helgade till någon av forntidens visa siare.

De viktigaste romerska och italiska oraklen var Sibyllaoraklen i Cumae och Tibur samt lottningsoraklen (sortes) i Cære och Praeneste, där gudomliga svar erhölls genom lottdragning med små stavar vilka hade inskurna tecken. Det var särskilda prästkollegier som ombesörjde teckentydningarna.

Antika orakel fanns även i Egypten, särskilt det berömda Zeus-Ammons-oraklet beläget i den libyska öknen.

Orakelsvaren var ofta svårtolkade med dunkla och mångtydiga svar, delvis på grund av det osäkra utfallet. Oraklen var starkt kopplade till den gamla gudatron. Efter dess förfall förlorade oraklen i anseende vilket även påverkades av prästernas egenintresse och mottaglighet för mutor. Genom ett påbud av kejsar Theodosius den store (död 395) upphävdes de hedniska orakeltemplen.

Inrättningar med liknande funktioner som de ovan beskrivna oraklen, har funnits i de flesta forntida kulturer.

Ett ännu idag ofta anlitat orakel är det tibetanska statsoraklet (nu i Dharamsala i Nordindien), som försätter sig i trans innan han framför sina budskap. Han spelar bland annat en viktig roll vid sökandet efter en ny Dalai Lama.

Källor

• Orakel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)