Öppna huvudmenyn
För andra betydelser, se Ophelia (olika betydelser).

Ophelia är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2, och fick den tillfälliga beteckningen S/1986 U 8. Den är också betecknad Uranus VII.

Ophelia
Uranus rings and two moons.jpg
Ophelias upptäcktsbild
Upptäckt
UpptäckareRichard J. Terrile / Voyager 2
Upptäcktsdatum20 januari, 1986
Beteckningar
AlternativnamnS/1986 U 8
Uppkallad efterOfelia
Omloppsbana
Halv storaxel53 763,390 ± 0,847 km[1]
Excentricitet0,00992 ± 0,000107[1]
Siderisk omloppstid0,37640039 ± 0,00000357 d[1]
Inklination0,10362 ± 0,055° (till Uranus ekvator)[1]
Måne tillUranus
Fysikaliska data
Dimensioner54 × 38 × 38 km[2]
Area~6600 km²
Volym~41 000 km³
Massa~5,1 × 1016 kg
Medeldensitet~1,3 g/cm³
Ytgravitation (ekvatorn)~0,0070 m/s²
Flykthastighet~0,018 km/s
RotationsperiodBunden rotation[2]
Albedo0,08 ± 0,01[3]
Temperatur~64 K
Skenbar magnitud+23,26 [4]
Hitta fler artiklar om astronomi med

Ophelia är uppkallad efter Polonius dotter i William Shakespeares pjäs Hamlet.

Man vet knappt någonting annat om Ophelia än om dess omloppsbana[1], dess radie på 23 km[2] och den geometriska albedon på 0,08[3]. På bilder tagna av Voyager 2, så ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärderna av Cordelias form är 0,7 ± 0,3.[2]

Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.[5]

KällorRedigera

  1. ^ [a b c d e] Jacobson, R.A. (19 maj 1998). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites From Hubble Space Telescope and Voyager2 Observations”. The Astronomical Journal "115": ss. 1195-1199. doi:10.1086/300263. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998AJ....115.1195J. 
  2. ^ [a b c d] Karkoschka, Erich (19 maj 2001). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites”. Icarus "151": ss. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...69K. 
  3. ^ [a b] Karkoschka, Erich (19 maj 2001). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope”. Icarus "151": ss. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...51K. 
  4. ^ Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. sid. 79 
  5. ^ Esposito, L. W. (19 maj 2002). ”Planetary rings”. Reports On Progress In Physics "65": ss. 1741–1783. http://www.iop.org/EJ/abstract/0034-4885/65/12/201.