Öppna huvudmenyn

Ode till idrotten (franska: Ode au Sport, tyska: Ode an den Sport, engelska: Ode to Sport) är en dikt skriven av Pierre de Coubertin (1863-1937), grundaren av de moderna olympiska spelen. Dikten vann guldmedalj i kategorin litteratur i OS i Stockholm år 1912. Dikten är en hyllningsdikt till idrotten och består av nio verser.[1]

BakgrundRedigera

Vid den tid då dikten Ode till idrotten tilldelades OS-guld i litteratur fanns konstnärliga OS-grenar i arkitektur, litteratur, musik, grafik/målning och skulptur för arbeten som var inspirerade av sportrelaterade teman. Bidraget Ode till idrotten hade lämnats in som tävlande för Tyskland under den dubbla pseudonymen George Hohrod och M(artin) Eschbach. Verket lämnades in på tre språk – franska, engelska och tyska. Först 1919 avslöjade Pierre de Coubertin att det var han som var författaren av dikten.[2]

HandlingRedigera

Dikten är en hyllning till idrotten, vilket framgår redan av diktens rubrik. Ordet ode[3] talar om att det rör sig om en högstämd lyrisk dikt för att hylla något eller någon, vilket i det här fallet är idrotten.

Situation/temaRedigera

Situationen i dikten är en okänd person som utropar sin hyllning till idrotten. Det framgår inte med tydlighet var diktjaget är eller till vem/vilka den riktas. Dikten utspelar sig inte i någon särskild miljö utan beskriver känslor kring idrotten och dess påverkan på oss och vår omvärld. Endast i första versen beskrivs en miljö, men då i syfte att beskriva att idrotten är en gudagåva som har funnits med oss sedan mänsklighetens begynnelse.

Diktjagets hyllning till idrotten är genomgående i dikten och förmedlar den glädje och lycka som idrott kan ge. Dikten tar upp flera olika fördelar med idrott, både för den enskilde individen och för samhället, även globalt. Varje vers behandlar en ny aspekt av idrotten. Budskapet är att idrott är viktigt för både individer och mänskligheten på flera plan.

Vad gäller bakgrunden för skapandet av dikten så hade Pierre de Coubertin arbetat med idrott under lång tid både som ungdomsledare och pedagog men framför allt med återinförandet av de olympiska spelen. [4] Pierre de Coubertin påverkades också av det gamla grekiska idrottsidealet om samspelet mellan kropp och själ och var övertygad om vikten av fysisk fostran för unga människors utveckling. Han ansåg också att internationella idrottstävlingar hade betydelse för att hindra stridigheter mellan nationer och skapa fred. Han hade alltså en genuin grundtro på idrottens positiva verkningar och arbetade för att sprida det budskapet. När det gäller den mer personliga bakgrunden så var han ordförande för IOK och hade själv föreslagit och lyckats införa officiella OS-tävlingar i arkitektur, skulptur, grafik/måleri, litteratur och musik från år 1912. Det var glest med bidrag till dessa estetiska grenar och det var ifrågasatt om de skulle vara representerade i OS. [2]

Dikten är inte utslag av någon särskild litterär trend utan det som utmärker den är dess hyllningsform där det centrala är känslouttrycken och budskapet.

FormRedigera

Dikten är uppbyggd i nio verser som vardera har ett särskilt budskap. Varje vers har mellan 6-9 rader. Dessa rader är korta (mellan 5-9 ord långa) och innehåller hela meningar på vissa rader och delade meningar på andra rader. Uppdelningen av meningarna skapar pauser och förstärker de utrop som sker i första raden på varje vers. Centralt i dikten är att varje vers börjar med ett utrop av hyllning som också anger ett ledord till vad versen handlar om. Varje sådant utrop inleds med samma ord ”O idrott, Du är…” varpå ledordet anges för vad versen sedan ska komma att handla om.

I likhet med de ursprungliga forngrekiska hyllningsdikterna så rimmar inte denna hyllningsdikt, men på grund av användningen av samma inledningsfras i varje vers och versens struktur har dikten ändå rytm. I vissa verser används samma ord som inledningsord på två rader efter varandra vilket blir en form av anafor som förstärker effekten av det författaren vill ha sagt och ger rytm åt dikten.

Dikten börjar med att ta upp att idrott är en gudagåva och ett livselixir som vi har haft med oss sedan mänsklighetens ungdom. De följande verserna går sedan igenom olika aspekter kring idrott med ledorden skönhet, rättvisa, mod, ära, glädje, fruktbarhet, framsteg och fred där dikten avslutas med att målet med idrotten är ”En fredlighetens tävlan”.

Språk och stilRedigera

Dikten präglas av ordrikedom och är genomtänkt då författaren med få ord har lyckats förmedla mycket information. Hela dikten genomsyras av glädje och positiv anda kring idrotten och vad den kan ge. De ord och meningar som tar upp något negativt avser fusk inom idrott med budskapet att man ska vara redlig. Språket är normalt men på gränsen till högtidligt utifrån dagens språkbruk då ord som ”grace”, ”allena” och ”lagrar” används i dikten.

Visst bildspråk förekommer såsom sinnesanalogierna ”den glada ljusstrålen i den arbetstunga tiden” och ”stormande blod strömmar genom ådrorna” samt metaforen ”dumdristigt obesinnad våghalsighet”. Viss antydan till allitterationer förekommer också såsom ”ständigt sträva efter att stegra sina resultat”. Något uttalat bildspråk förekommer dock inte, utan det utmärkande med dikten är att språket är tydligt och förmedlar ett väl genomtänkt budskap från start till mål där olika aspekter av idrotten behandlas under vägen. Eftersom det är en hyllningsdikt förekommer ett flertal utrop såväl i inledningsfraserna i varje vers samt på olika ställen inne i verserna.

De stilmedel som används bidrar till att förstärka budskapet och den känsla som förmedlas av hur viktig idrotten är.

Placering i tidRedigera

Dikten inlämnades som bidrag till OS i litteratur år 1912 i Stockholm.

ReferenserRedigera