Jättekortvinge, Ocypus olens, är en skalbaggsart som först beskrevs av Otto Friedrich Müller 1764.[1] Arten ingår i släktet Ocypus i familjen kortvingar, Staphylinidae. Arten har en livskraftig, LC, population i Sverige[1] men saknas i Finland.[2] Det finns ändå ett obekräftat fynd av arten i Finland från 2013.
| Jättekortvinge Status i Sverige: Livskraftig[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Insekter Hexapoda |
| Klass | Egentliga insekter Insecta |
| Ordning | Skalbaggar Coleoptera |
| Familj | Kortvingar Staphylinidae |
| Släkte | Ocypus |
| Art | Jättekortvinge Ocypus olens |
| Vetenskapligt namn | |
| § Ocypus olens | |
| Auktor | (Müller, 1764) |
| Synonymer | |
|
Vetenskapligt:
Svenskt:
| |
 Jättekortvinge i dess skorpionliknande försvarsställning. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Arten är utbredd i stora delar av Europa, men saknas i Norge, Finland och norra Sverige.[3][4] Öster ut breder den ut sig åtminstone till Kaspiska havet och söder ut så finns den i nordligaste Afrika inklusive öar i Nordatlanten.[4] Den förekommer också på den Nordamerikanska kontinenten från södra Kanada till södra Mexiko.[4] Arten är relativt ovanlig i Sverige, och har en sydostlig utbredning. Arten förekommer från södra Halland längs kusten till Uppland men främst i Skåne, Blekinge och på Öland och Gotland.[3] I Sverige hittas den lättast under perioden april-september. Där den finns går den ofta att finna under stenar, stockar, vissna löv etc. där även dess föda finns i form av diverse ryggradslösa djur, bland annat maskar, sniglar, spindlar, småfjärilar, and gråsuggor.[5] De äter även på kadaver.[5]
Jättekortvingen är en stor kortvinge, Sveriges största, cirka 28 millimeter lång och helt svart.[5] Som alla kortvingar har den små täckvingar som täcker flygvingarna. Den kan flyga men gör det mycket sällan utan föredrar att hålla sig på marken.[5] Den går också att känna igen på att bakdelen reser sig ifall den känner sig hotad och böjs framåt som bakdelen på en skorpion. När den känner sig hotad kan den också i vissa fall ge ifrån sig en vit, illaluktande vätska för att avskräcka en eventuell angripare. Detta har givit upphov till det tidigare och mindre smickrande svenska namnet stinkande kortvinge.
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b c d e] Dyntaxa (2017) Svensk taxonomisk databas. Ocypus olens (jättekortvinge), TaxonId: 101432 Läst 13 december 2021
- ^ [a b] Jyrki Muona och Jaakko Mattila (2019). ”Ocypus olens” (på svenska/finska/engelska). Finlands artdatacenter. https://laji.fi/taxon/MX.192058. Läst 13 december 2021.
- ^ [a b] ”Artfakta om Jättekortvinge, Ocypus olens”. ArtDatabanken, SLU. 2021-12-03. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/ocypus-olens-101432. Läst 13 december 2021.
- ^ [a b c] ”Ocypus olens (O.F.Müller, 1764)”. GBIF Backbone Taxonomy via GBIF.org. GBIF Secretariat. doi:. https://www.gbif.org/species/5746121. Läst 13 december 2021.
- ^ [a b c d] ”Devil's coach horse Buglife (engelska)”. www.buglife.org.uk. https://www.buglife.org.uk/bugs-and-habitats/devils-coach-horse. Läst 7 maj 2016.
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Ocypus olens.
Wikispecies har information om Ocypus olens.
