Öppna huvudmenyn

O Jesus Krist, du nådens brunn är en psalm med elva verser från 1656 av okänd svensk upphovsman. Högmarck (1736) uppger att, Jesper Swedberg bearbetade texten men "Han har allenast förbättrat Psalmen, ty elliest är han mycket äldre och först skrifwen på Swensko, men af hvwen är ännu obekant." [1] Texten har sen bearbetats av Georg Stolpe 1819 och Britt G. Hallqvist 1983.

Psalmen inleds 1695 med orden:

O JEsu Christ! tu nådenes brunn
Tu lefwande wattukälla

Melodin är enligt 1697 års koralbok samma som används till psalmerna Se Herrens ord är rent och klart (1695 nr 32 vars melodi varierat genom åren), Min hogh från Menniskior hafwer jagh wändt (1695 nr 42) och Döm mig, min Gud (1695 nr 54). I 1937 års psalmbok anges att melodin är densamma som psalmerna Jag kommer, Gud, och söker dig (1937 nr 195), O Jesu Krist, min högsta tröst (1937 nr 284), Som dig, Gud, täckes, gör med mig (1937 nr 327), Gud säger, att den salig är (1937 nr 348).

I Koralbok för Nya psalmer, 1921 och 1986 års psalmbok anges att melodin som använts sen 1695 års psalmbok är skriven av Miles Coverdale cirka 1538 och Christian Adolph Nystad 1542, tryckt i Ein schön Geistlich Sangböck.

PubliceradRedigera

Text i 1937 års psalmbokRedigera

O Jesus Krist, min högsta tröst (psalm 284)Redigera

1. O Jesus Krist, min högsta tröst, All nåds och godhets källa, Ack, hör min bittra klagoröst, Den bön jag nu vill fälla. Mitt hjärtas jämmer är nu stor, Ty synden så mångfaldig bor I mig och mig förskräcker.

2. Hon trycker mig till jorden ned. Som en odräglig börda. Hon synes mig så stygg och led Som den där mig vill mörda. Hon ger mitt samvete djupa sår. Och såsom tusen pilar står I mitt beklämda hjärta.

3. I sådan nöd förbarma dig Och låt dig om mig vårda, Ty du har ju stått ut för mig På korset döden hårda, Att jag ej skulle lida den, Men frälsas från förbannelsen, Som synden väl förtjänar.

4. När jag med allvar tänker på Hur illa jag har levat, Då börjar hjärtat i mig slå, I kval och ångest invevat. Det varder tungt och svårt som sten Och lämnar uti mina ben Alls ingen frid och styrka.

5. Men si, det ljuva livets ord Mitt hjärta vederkvicker Och efter syndens själamord Nytt liv i mig uppväcker; Ty det försäkrar, du är god Dem som med ett bedrövat mod Till dig, o Jesu, komma.

6. Ty kommer jag nu usle fram Med ett förkrossat hjärta, Betungad med stor blygd och skam, Med fruktan, sorg och smärta Och ville gärna gråta blod, Om det i mina krafter stod Och kunde mig förlossa.

7. Men ack, mitt blod och all min gråt Kan ej min synd avplana. Uti ditt blod mig renas låt, Det blodet, som kan mana Inför din Fader gott för mig Och talar ej så strängelig Som Abels blod det ropar.

8. Förlåt fördenskull, gode Gud, Förlåt, o Jesu käre, Att dina helga ord och bud Av mig försmådda äre. Jag haver levat världen lik Och följt min egen viljas svik, Ditt kors förglömt och hatat.

9. Har David funnit nåd hos dig, Har du Manasse sparat, Har du till Petrus mildelig dig vänt och tröstligt svarat Den rövarn, som sin tillflykt tog Till dig som för vår frälsning dog. Så hoppas jag detsamma.

10. Styrk mig allenast i den tro, Att du för mig har lidit, Så får mitt samvete ljuvlig ro, Och jag har kraftigt bedit. Din Ande tröste mig all tid Och hjälpe i den sista strid, Den jag med döden håller.

(Haquin Spegel, 1686)

KällorRedigera

  1. ^ Högmarck, Lars Psalmopoeographia, Stockholm , 1736.