Nordhavsräka (Pandalus borealis) är en art i infraordningen äkta räkor.

Nordhavsräka
Pandborealisind.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamKräftdjur
Crustacea
KlassStorkräftor
Malacostraca
OrdningTiofotade kräftdjur
Decapoda
UnderordningPleocyemata
InfraordningÄkta räkor
Caridea
FamiljPandalidae
SläktePandalus
ArtNordhavsräka
P. borealis
Vetenskapligt namn
§ Pandalus borealis
AuktorKrøyer, 1838
Hitta fler artiklar om djur med

UtseendeRedigera

Nordhavsräkan är röd till färgen och blir upp till 12 cm när den är hane, efter könsbytet kan honan bli upp till 17 cm lång. Den lever på mjuka gyttje- och lerbottnar från 20 till 1 300 meters djup.[1] Rostrum, pannsprötet, är långt.[2]

EkologiRedigera

Nordhavsräkan är vanligt förekommande strax ovanför leriga bottnar, mest på 100–500 meters djup. Den livnär sig på växt- och djurrester, smådjur med mera, från bottnens ytskikt och som den framför allt fångar nattetid, vid eller nära bottnen. Den genomfår lång dygnsvandringar upp- och nedåt i vattenmassan, styrt av solljuset.[3]

Arten är protandrisk hermafrodit.[4] Det syftar på att den börjar sitt liv som hane, därefter byter kön och vid mellan 2 och 4 års ålder övergår till att vara hona.[2]

FortplantningRedigera

Räkan leker under hösten. Efter parningen bär honan de 1 000 till 3 000 äggen under buken fram tills de kläcks på våren. De nykläckta larverna lever som plankton den första tiden.[2]

UtbredningRedigera

Nordhavsräkan finns från Grönlands kust, söderut från Alaska och Kanada till Massachusetts och österut via Svalbard och Island till Nordsjön och vidare via Barents hav och längs Sibirienkusten till vattnen kring Japan och Oregon.[1]

UnderarterRedigera

Den form som lever vid norra stillahavskusten betraktas vanligen som en underart, Pandalus borealis eous (Makarov, 1935). Taxonomin är dock fortfarande osäker.[1]

Ekonomisk betydelseRedigera

Nordhavsräkan är föremål för ett betydande fiske i hela Nordatlanten, framför allt i farvattnen kring Island och vid norska kusten, men fångst sker också vid bland annat nordamerikanska öst- och västkusterna, i Nordsjön samt i Kattegatt och Skagerack.[1] Fisket sker främst med trål, och uppgår årligen till över 200 000 ton[5].

Nordhavsräkan är den räkart som är vanligast förekommande i svensk handel.[4] 2022 meddelade dock Världsnaturfonden att man anser att nordhavsräkan fångad i svenska, danska och norska vatten är hotad.[6]

KällorRedigera

  1. ^ [a b c d] FAO (Läst 2008-11-28)
  2. ^ [a b c] B. Muus, J. Nielsen, U. Svedberg 1999. Havsfisk och fiske i Nordvästeuropa s. 284 ISBN 91-518-3505-3
  3. ^ ”Artfakta från SLU Artdatabanken”. artfakta.se. https://artfakta.se/. Läst 5 juni 2022. 
  4. ^ [a b] ”nordhavsräka - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nordhavsr%C3%A4ka. Läst 5 juni 2022. 
  5. ^ Ibid. s. 285
  6. ^ Sandin, Madelene (30 maj 2022). ”Stopp för svenska räkor – WWF: Välj kanadensiska”. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/artikel/wwf-stopp-for-svenska-rakor-far-rott-ljus. Läst 5 juni 2022.