Nedeljko Čabrinović

Nedeljko "Nedjo" Čabrinović, kyrilliska Недељко "Неђо" Чабриновић, född 2 februari 1895 i Sarajevo, död 20 januari 1916 i Terezín, var en bosnienserbisk typograf, medlem av ungdomsförbundet Unga Bosnien. Han var en av konspiratörerna som år 1914 mördade Österrike-Ungerns tronföljare Frans Ferdinand.

Nedeljko Čabrinović
Nedeljko Cabrinovic.jpg
Född2 februari 1895[1]
Sarajevo
Död20 januari 1916[1] (20 år)
TerezínTjeckien
Dödsorsaktuberkulos
Nationalitetbosnier
Etnicitetserb
Medborgarskapösterrikare
Sysselsättningtypograf
Politisk rörelseUnga Bosnien
Redigera Wikidata

BarndomRedigera

Nedeljko var son till Vaso Čabrinović, en bosnienserbisk kaféägare i Sarajevo[2], som också försörjde sig genom att spionera åt de österrikiska myndigheterna. (Österrike hade ockuperat Bosnien sedan 1878 och 1912 inkorporerades landet officiellt i kejsardömet Österrike-Ungern.) Nedeljko satte sig dock tidigt emot faderns österrikiska sympatier och engagerade sig i rakt motsatt politik, vilket blev orsak till en djup klyfta mellan far och son. Fadern misshandlade ofta Nedeljko, och denne i sin tur tappade all respekt för honom.[3]

Čabrinović var duktig i skolan, men fick dåliga betyg eftersom han regelbundet satte sig upp emot lärarna. Följaktligen tvingade fadern honom att sluta skolan vid tretton års ålder och försörja sig själv. Den unge Nedeljko blev till och med utkastad ur hemmet av sin far.[2] Därefter förde han ett kringflackande liv och stannade aldrig länge på samma plats.[3]

Efter att ha prövat på att vara lärling åt en låssmed och en rörmokare blev Čabrinović slutligen typsättare,[2] något som han trivdes bra med eftersom det innebar att han kunde få läsa trots att han inte hade råd med böcker. Så ofta han hade pengar över köpte han dock politisk litteratur, och vid ett tillfälle använde han alla pengar som familjen skickat honom för att åka tåg hem till Sarajevo till att köpa böcker. Han satte sedan böckerna på tåget i en billig resväska och begav sig själv till Sarajevo till fots.[4]

Čabrinović blev medlem i ett socialdemokratiskt parti och slog sedan om till anarkismen efter att ha fått en arbetskamrat som var anarkist[2]. Efter Balkankrigen blev Nedeljko alltmer medveten om sitt lands politiska situation och gick med i Unga Bosnien, ett ungdomssällskap som ägnade sig åt litteratur samt revolutionär verksamhet, och vars mål var att skapa en fri och enad sydslavisk stat, Jugoslavien[5]. Nedeljko blev vän med den ett halvår äldre gymnasisten Gavrilo Princip, senare hans medsammansvurne i konspirationen mot Frans Ferdinand. Gavrilo hade under en tid ett förhållande med Nedeljkos lillasyster, Vukosava.

AttentatRedigera

År 1910 begick en medlem av Unga Bosnien, den 24-årige anarkisten Bogdan Žerajić, självmord efter att förgäves ha avlossat fem revolverskott mot Sarajevos guvernör.[6] Nedeljko Čabrinović var en av de många ungdomar som betraktade denne som en hjälte och blev inspirerad av honom[7]. När Čabrinović då och då kom till Sarajevo besökte han Žerajić grav och ristade in dennes namn på träkorset.[8]

Redan som fjortonåring valdes Čabrinović till ordförande i de unga typografernas fackförening, och 1912, då han under en period kom bättre överens med fadern och bodde hemma, deltog han i en allmän typsättarstrejk i Sarajevo. Nedeljko blev strax en av strejkens ledare, varför han blev arresterad och portförbjuden från staden.[9] Han försökte överklaga, men nekades.[8] Det faktum att den som fattat beslutet om hans utvisning var en representant för den österrikiska regimen bidrog ytterligare till hans hat mot kejsardömet, och trots att hans far lyckades få utvisningen upphävd blev deras relation allt kyligare och Vaso spionerade på sin son, som han visste var engagerad i befrielseorganisationer.

I mars 1914 fick Čabrinović, som i likhet med Princip befann sig i Belgrad, ett brev från en kamrat, innehållande nyhetsurklipp ur en kroatisk tidning[10]. Urklippen berättade att den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand skulle komma på statsbesök till Sarajevo för att inspektera militärexercis utanför staden. I samband med besöket skulle denne också åka kortege genom staden i en öppen automobil. Čabrinović tänkte att det vore ett bra tillfälle att försöka sig på ett attentat mot tronföljaren[8], eftersom den politiska kris detta skulle medföra för Österrike kunde utnyttjas till att göra revolution eller liknande och på så vis befria Bosnien från österrikiskt styre[7]. Den styrande regimen tillämpade kraftigt förtryck av Bosniens befolkning, särskilt av de bosniska serberna, och detta var orsak till bildandet av grupper såsom Unga Bosnien.[5]Čabrinović visade tidningsurklippen för sin vän Princip, som själv dragit precis samma slutsats efter att ha läst nyheten i en av de tyska tidningarna i Belgrad,[8] och de vände sig till en tredje kamrat, artonårige Trifko Grabež, och den något äldre Danilo Ilić.[7] Ungdomarna påbörjade en sammansvärjning som snart skulle involvera ett tjugotal personer, med syfte att döda ärkehertig Frans Ferdinand. Danilo Ilić, som hade kontakter med det serbiska hemliga sällskapet Svarta handen, ordnade pistoler och handgranater samt kaliumcyanid. Det sistnämnda skulle användas av attentatsmännen för att begå självmord efter det att Frans Ferdinand dödats, så att polisen inte skulle kunna arrestera dem. Denna idé gillades av Čabrinović, som på grund av sin slitsamma livsföring drabbats av tuberkulos och såg möjligheten att offra sitt liv för folkets frihet som ett sätt att både hämnas på sin kejsarvänlige far och sona dennes synder.

 
Čabrinović, Princip, och Ilić (främre raden från vänster) vid rättegången i Sarajevo 1914.

Prnicip, Grabež och Čabrinović genomgick träning i vapenhantering, organiserad av Svarta Handen.[11] I slutet av maj begav de sig till Sarajevo ifrån Belgrad,[7] där de uppehållit sig en tid. Under färden blev dock Čabrinović och Princip ovänner,[9] vilket ledde till att de inte träffades alls sedan de nått resans mål. Den förstnämnde uteslöts helt från slutplaneringen av attentatet, delvis för att han hade en vana att prata om allt med alla, och de övriga sammansvurna oroade sig för att han av misstag skulle råka yppa någonting för sin familj, vilket vore ödesdigert för konspirationen med tanke på faderns kopplingar till den österrikiska polisen. Därför ansåg man att det vore bäst om Nedeljko inte kände till alla detaljer, och det var först veckan innan som de övriga konspiratörerna ånyo tog kontakt med honom och visade honom var de ville att han skulle stå. På själva attentatsmorgonen fick Nedeljko en handgranat och ett kuvert med kaliumcyanid och gick sedan till en fotograf och lät ta ett kort på sig. Sin sista avlöning delade han upp mellan sin mormor och sin yngre syster och köpte en bukett blommor till en flicka han tyckte om.[9] Därefter gick han och ställde sig på sin post, invid en av broarna som löpte över floden Miljatjka.

Morgonen den 28 juni 1914 (den 28 juni var högtidsdagen Vidovdan, vilket Sarajevos serbiska befolkning upplevde som extra provokativt) anlände ärkehertig Frans Ferdinand med sin hustru Sofia till Sarajevo via tåg. De satte sig i bilen och färden genom staden började. Det fanns ingen egentlig bevakning, bara en uppmaning till stadens poliser att hålla ögonen öppna och de som fanns längs färdvägen skulle se till att inget hände.

Ärkehertigen och hans fru åkte i en öppen bil i låg fart genom staden. Totalt stod sex unga män ur sammansvärjningen på utvalda platser längs färdvägen. Den förste som bilen körde förbi var bosnjaken Muhamed Mehmedbašić, konspirationens ende muslim, men han tvekade och avbröt sitt försök; det fanns ju fem attentatsmän till längs vägen.

När bilen körde över en bro kom näste man fram, Nedeljko Čabrinović, och kastade en bomb. Men ärkehertigen parerade bomben med armen (alternativt studsade bomben själv bort från suffletten) så att den dunsade mot bilen och rullade ner på gatan där den exploderade under automobilen som körde efter och skadade några åskådare samt en militär. Čabrinović insåg att han hade misslyckats, men ville fullfölja planen och hoppade de nio meterna från broräcket ner i floden, som var väldigt väldigt grund i sommarvärmen. Väl nere på flodbädden svalde han sitt gift och försökte skölja ned det med vatten. Čabrinović dog dock inte, giftet var antingen för gammalt eller för svagt. Han arresterades av gendarmer och släpades iväg till Sarajevos militärfängelse, där han, efter att ha kräkts upp giftet och undersökts av en läkare, förhördes av advokaten Leo Pfeffer. Under tiden utförde Gavrilo Princip attentatet genom att skjuta hertigen, och av misstag också hans hustru, med en polyautomatisk[förklaring behövs] pistol från 1910.

Efter attentatetRedigera

Eftersom konspiratörerna räknat med att själva dö i attentatet hade de inte kommit överens om vad de skulle säga till myndigheterna om de blev arresterade[12]. Čabrinović gjorde sitt bästa genom att styvt neka till att ha haft några medbrottslingar, och polisen trodde honom tills vakterna en stund senare kom in med den gripne Gavrilo Princip, vilken också kräkts upp kaliumcyanid och hävdade precis samma sak. De bägge blev strax tvungna att erkänna att de deltagit i samma attentat. Timmarna som följde kammade polisen systematiskt igenom Sarajevo med omnejd i jakt på fler konspiratörer, och arresterade hela Nedeljkos familj.[12] Mormodern hängdes utan rättsprocess[10] och fadern var fängslad till och från under resten av sitt liv.

Under rättegången förklarade Čabrinović att han var anarko-socialist och att hans mål var att befria sydslaverna samt att han trodde att det var nödvändigt att han offrade sig[2]. När han fick veta att ärkehertigen och hans hustru hade tre barn, sade han att han ångrade sig och att han inte känt till att så var fallet.[8]

Čabrinović dömdes till 20 års fängelse. Samma straff fick Gavrilo Princip och Trifko Grabež. De tre transporterades i en speciell vagn till ett militärfängelse i den tjeckiska staden Terezín, där de sedan placerades i ensamceller och kedjades med handbojor vägande omkring tio kilo[11]. Cellerna var fuktiga och kalla och Čabrinović lungsot förvärrades snabbt. Han försökte hålla humöret uppe genom att skriva en låtsastidning i sin soppskål, och döpte denna tidning till "Handbojorna", men var snart så sjuk att han togs in på fängelsets lasarett. Läkarna konstaterade att han led av långt framskriden tuberkulos och de ansåg att han lika gärna kunde tas tillbaka till sin cell.[2] Han avled den 23 januari 1916.[2]

KällorRedigera

  1. ^ [a b] omnämnd som: Nedeljko Čabrinović, läs online, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  2. ^ [a b c d e f g] Тодоровић, Жељко (15 december 2017). ”Недељко Чабриновић” (på sr). Српска енциклопедија. http://srpskaenciklopedija.org/doku.php?id=%D0%BD%D0%B5%D0%B4%D0%B5%D1%99%D0%BA%D0%BE_%D1%87%D0%B0%D0%B1%D1%80%D0%B8%D0%BD%D0%BE%D0%B2%D0%B8%D1%9B. Läst 18 november 2019. 
  3. ^ [a b] Smith, David (2008). One Morning in Sarajevo 
  4. ^ ”Национална Ревија - National Review”. www.nacionalnarevija.com. https://www.nacionalnarevija.com/tekstovi/br%2040/07%20Podsetnik%20-%20Gavrilo%20Princip.html. Läst 22 november 2019. 
  5. ^ [a b] Unga Bosnien”. Wikipedia. 2019-11-20. https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Unga_Bosnien&oldid=46584407. Läst 22 november 2019. 
  6. ^ Stojnic, Bojan (2014). Млада Босна и Сарајевски Атентат 
  7. ^ [a b c d] Pappenheim, Martin. Принцип о Себи 
  8. ^ [a b c d e] Princip, Gavrilo (1914). The Sarajevo Trial 
  9. ^ [a b c] Dedijer, Vladimir (18/11 2019). Сарајево 1914 
  10. ^ [a b] ”Беч планирао да затре породице атентатора” (på sr-Latn). www.novosti.rs. http://www.novosti.rs/%D0%B2%D0%B5%D1%81%D1%82%D0%B8/%D0%BD%D0%B0%D1%81%D0%BB%D0%BE%D0%B2%D0%BD%D0%B0/%D0%B4%D1%80%D1%83%D1%88%D1%82%D0%B2%D0%BE.395.html:464182-Bec-planirao-da-zatre-porodice-atentatora. Läst 22 november 2019. 
  11. ^ [a b] Јован (25 oktober 2017). ”Трифко Грабеж” (på sr). Српска енциклопедија. http://srpskaenciklopedija.org/doku.php?id=%D1%82%D1%80%D0%B8%D1%84%D0%BA%D0%BE_%D0%B3%D1%80%D0%B0%D0%B1%D0%B5%D0%B6. Läst 22 november 2019. 
  12. ^ [a b] ”Данило Илић”. https://sr.wikipedia.org/wiki/%D0%94%D0%B0%D0%BD%D0%B8%D0%BB%D0%BE_%D0%98%D0%BB%D0%B8%D1%9B. Läst 20/11 2019.