Näshornsfåglar

familj av fåglar i ordningen Bucerotiformes

Näshornsfåglar[1] (Bucerotidae) är en artrik familj som förekommer i Afrika och södra Asien, och med ett tiotal arter enbart i Malaysia.

Näshornsfåglar
Orientnäshornsfågel (Anthracoceros albirostris)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHärfåglar och näshornsfåglar
Bucerotiformes
FamiljNäshornsfåglar
Bucerotidae
Vetenskapligt namn
§ Bucerotidae
AuktorRafinesque, 1815
Utbredning
Släkten
Se text
Synonymer
  • Hornskator
  • Hornkorpar
Panaynäshornsfågel (Rhabdotorrhinus waldeni)
Panaynäshornsfågel (Rhabdotorrhinus waldeni)

Utseende

redigera

Alla arter har en lång, kraftig, böjd näbb, som är helt förhornad och hos många arter bildar en stor kam eller kask på övernäbben, vilket har givit familjen dess namn. Storleken och formen på den gula eller röda näbben tillsammans med kasken skiftar mellan arterna. Några av arterna, i synnerhet hjälmnäshornsfågel med sin extra stor "kask", har en substans i den solida huvudskålen som strukturellt påminner om elfenben. Det hårda täta materialet är varken elfenben, hornämne eller ben.

Ekologi

redigera

Näshornsfåglarna är i allmänhet monogama hålhäckare. Under ruvningen murar hanen in honan i boet med äggen och hon blir sedan matad av hannen. När äggen kläckts, tar honan sig ut och murar åter igen hålet, varefter paret tillsammans sköter mathållningen tills ungarna är flygga. De stora arterna livnär sig mest på frukt och bär, medan de mindre arterna även tar insekter, små ormar, ödlor och andra smådjur.

Näshornsfåglarna och människan

redigera

Det hårda materialet som förekommer i huvudskålen hos vissa av arterna är tätt och snidbart och har kallats elfenben eller "hornbill" i hundratals år. Det är precis som elfenben mycket värdefullt vilket resulterade i att bland andra hjälmnäshornsfågeln var nära att utrotas under 1900-talet, efter att ha blivit hårt jagad och slaktad för sin snidbara huvudskåls skull. Vid 1900-talets mitt hade den förlorat sin roll i världshandeln. Nedgången i intresset fick arten att återhämta sig, men den är fortfarande utrotningshotad.

Systematik

redigera

Traditionellt placeras näshornsfåglarna i ordningen praktfåglar (Coraciiformes), som exempelvis omfattar kungsfiskare, blåkråkor och biätare. Nyare fylogenetiska studier har visat att den indelningen skapar en parafyletisk grupp, eftersom de hackspettartade fåglarna (Piciformes) är systergrupp till en klad inom praktfåglarna.[2][3] Praktfåglarnas monofyli bevaras genom att man ställer upp den nya ordningen Bucerotiformes med familjerna näshornsfåglar, hornkorpar, härfåglar och skratthärfåglar.[4][5] Ett samtida förslag över gruppernas systematik finns i artikeln om praktfåglar.

Även inom familjen har DNA-studier lett till nya insikter om arternas släktskap. Exempelvis står dvärgnäshornsfågel (tidigare svart dvärgtoko) inte alls nära dvärgtoko (rödnäbbad dvärgtoko) i släktet Tockus utan är systerart till den säregna arten långstjärtad näshornsfågel.

Släkten

redigera

Familjen numera vanligen in i 14 släkten i ett 60-tal arter:[6]

  1. ^ Sveriges ornitologiska förening (2015) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter. Del 1: Icke-tättingarna Arkiverad 3 juli 2016 hämtat från the Wayback Machine. (Version 3, 16 augusti 2015), <www.sofnet.org Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2015-09-17
  2. ^ Per G. P. Ericson et al.: Diversification of Neoaves: integration of molecular sequence data and fossils. Biol. Lett. doi:10.1098/rsbl.2006.0523 PDF Arkiverad 25 mars 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ Hackett et al.: A Phylogenomic Study of Birds Reveals Their Evolutionary History. Science 27 June 2008: Vol. 320. no. 5884, pp. 1763 - 1768 DOI: 10.1126/science.1157704 [1]
  4. ^ Frank Gill and Minturn Wright: Birds of the World: Recommended English Names. Princeton University Press, 2006, ISBN 0-7136-7904-2
  5. ^ Wilfried Westheide & Reinhard Rieger: Spezielle Zoologie Teil 2: Wirbel oder Schädeltiere, 2. Auflage. Spektrum Akademischer Verlag, Heidelberg/Berlin 2009, Seite 462, ISBN 3-8274-2039-3
  6. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi :  10.14344/IOC.ML.13.1.