Öppna huvudmenyn

Mora (språkvetenskap)

enhet inom språkvetenskap

Mora, (av latinets mora, 'fördröjning'[1]) tidsenhet som inom fonologin motsvarar det kortaste uttalbara ljudets längd i ett språk. I vissa språk, exempelvis japanska utgör en mora språkets minsta betydelseskiljande enhet.

Mora förväxlas ofta med stavelser. En vanlig missuppfattning är att det japanska versmåttet haiku utgår från stavelser medan det i själva verket utgår från mora.[2]

En eller flera mora utgör tillsammans en stavelse. En stavelse som består av en mora kallas monomoraisk, om den har två mora kallas den bimoraisk och om den har tre mora kallas den trimoraisk. Trimoraiska stavelser kallas ibland även pluti när man talar om sanskrit.

I de japanska skriftspråken katakana och hiragana, samt det föråldrade manyōgana, utgör varje tecken alltid en mora, till skillnad från det latinska alfabetet där flera tecken kan krävas för att skriva ut en mora.

ExempelRedigera

Det japanska ordet för Japan, Nihon, innehåller 3 moror: ni-ho-n. Det japanska originalordet för 'judo' (japanska: 柔道 jūdō?) innehåller också 4 moror: ju-u-do-o (uttalas "dzjuudåå").

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Lewis 1879, s.v. mŏra, s. 1163f
  2. ^ "haiku". NE.se. Läst 2012-09-12.

Tryckta källorRedigera

  • Lewis, Charlton T.; Short Charles, Andrews Ethan Allen, Freund Wilhelm (1879) (på eng). A Latin dictionary, founded on Andrews' edition of Freund's Latin dictionary. Oxford: Oxford University Press. Libris länk. ISBN 9780198642015