Öppna huvudmenyn

Thomas Ernest "Ernie" "Moose" Johnson, född 26 februari 1886 i Pointe-Saint-Charles[1], Montreal, död 25 mars 1963 i White Rock, British Columbia, var en kanadensisk professionell ishockeyspelare.[2] Johnson spelade för Montreal Wanderers, New Westminster Royals, Portland Rosebuds, Victoria Aristocrats och Victoria Cougars åren 1905–1922.

Ernest Johnson
Ernie Moose Johnson, New Westminster Royals.jpg
Johnson med New Westminster Royals 1912.
SmeknamnMoose
NationalitetKanada Kanada
Född26 februari 1886,
Pointe-Saint-Charles, Montreal, Quebec
Död25 mars 1963 (77 år),
White Rock, British Columbia
Spelardata
PositionBack (1912–1931)
Vänsterforward (1902–1911)
SkjuterVänster
Längd180 cm
Vikt84 kg
Klubbar
Spelade förMontreal St. Lawrence
Montreal AAA
Montreal Wanderers
New Westminster Royals
Portland Rosebuds
Victoria Aristocrats
Victoria Cougars
L.A. Palais-de-Glace
Minneapolis Millers
Portland Buckaroos
Hollywood Millionaires
San Francisco Tigers
Övrigt
Proffsår1906–1931
Hall of Fame1952
Johnson med Montreal Wanderers på Imperial Tobaccos hockeykort från 1911.

Johnson vann Stanley Cup fyra gånger med Montreal Wanderers åren 1906, 1907, 1908 och 1910.

1952 valdes Moose Johnson in som ärad medlem i Hockey Hall of Fame.[3]

KarriärRedigera

Montreal St. Lawrence, Montreal AAA och Montreal WanderersRedigera

Ernie "Moose" Johnson inledde ishockeykarriären som 16-åring i hemstaden Montreal med spel för Montreal St. Lawrence i Montreal City Hockey League säsongen 1902–03. Säsongen därefter, 1904, bytte han klubb till Montreal AAA, även kallad Montreal Hockey Club, i Canadian Amateur Hockey League. Efter två säsonger med Montreal AAA skrev han 1906 på för Montreal Wanderers i Eastern Canada Amateur Hockey Association. Framgångarna skulle inte låta vänta på sig då klubben spelade hem Stanley Cup i mars 1906 efter att ha besegrat Ottawa Senators i ett dubbelmöte med den sammanlagda målskillnaden 12-10.[4]

I december 1906, innan starten på ECAHA-säsongen 1907, försvarade Wanderers sin Stanley Cup-titel genom att vinna ett dubbelmöte mot utmanarlaget New Glasgow Cubs från Nova Scotia och Maritime Hockey League med siffrorna 10-3 och 7-2. Nya regler i ECAHA för säsongen tillät professionella spelare att spela med amatörerna och Montreal Wanderers skrev professionella kontrakt med Riley Hern, Hod Stuart, Jack Marshall, Frank "Pud" Glass och Moose Johnson, vilket gjorde dessa spelare till de första professionella spelarna att officiellt spela om Stanley Cup.[5]

Montreal Wanderers var tillsammans med Ottawa Senators ett av de ledande lagen under övergångsperioden mellan amatörishockeyn och de professionella ligorna och Stanley Cup-segern 1906 skulle följas upp med ytterligare tre Stanley Cup-titlar åren 1907, 1908 och 1910.[6] Under 1908 års matcher om Stanley Cup i januari och mars gjorde Johnson 11 mål för Wanderers på fem matcher mot utmanarlagen Ottawa Victorias, Winnipeg Maple Leafs och Toronto Professionals. Under åren i Montreal spelade Johnson som vänsterforward.

Johnson växte upp i samma område i Montreal, Pointe-Saint-Charles, som Skottlandsfödde lagkamraten i Montreal Wanderers Frank "Pud" Glass. Johnson och Glass var oskiljaktiga följeslagare till varandra både på och utanför rinken under tiden i Wanderers.[7] De två spelade tillsammans med Montreal St. Lawrence i Montreal City Hockey League säsongen 1902–03 innan de återförenades säsongen 1906 med Montreal Wanderers.

New Westminster Royals–Portland RosebudsRedigera

Moose Johnson lämnade Montreal Wanderers för spel på den kanadensiska västkusten med New Westminster Royals i den nystartade ligan PCHA säsongen 1912, dit han värvades av ligans ägare Frank Patrick.[8] I PCHA bytte Johnson position från vänsterforward till back. New Westminster Royals vann PCHA under ligans första år av existens och Johnson spelade med laget fram till och med säsongen 1913–14. Säsongen 1914–15 flyttade laget från Kanada till Portland i nordvästra USA och döptes om till Portland Rosebuds.

Johnson spelade fyra säsonger med Portland Rosebuds i PCHA och säsongen 1915–16 var det nära att han fick lägga ytterligare en Stanley Cup till meritlistan då Rosebuds föll i en jämn finalserie mot Montreal Canadiens med 3-2 i matcher. I den femte och avgörande matchen vann Canadiens med siffrorna 2-1.[9] Rosebuds blev i och med finalframträdandet mot Canadiens det första amerikanska laget någonsin att spela om Stanley Cup. Johnson spelade i hela finalserien, och gjorde ett mål på fem matcher, trots att Sam E. Lichtenhein, ägaren av hans tidigare klubb Montreal Wanderers, hade vunnit en rättslig tvist mot Johnson angående ett tidigare brutet kontrakt vilket medförde att 2000 dollar av Johnsons intäkter från matcher spelade inom Quebecs rättskipningsområde skulle tillfalla Lichtenhein och Montreal Wanderers.[10]

Säsongen 1916–17 var Johnsons bästa säsong poängmässigt i PCHA då han gjorde 12 mål och 21 poäng på 24 spelade matcher. Rosebuds hemmaarena Portland Ice Arena, i folkmun kallad "cigarrlådan", var knappt 52 meter lång och drygt 21 meter bred och passade, enligt Johnson själv, hans spelstil väl.

Om alla rinkar i landet var av den här storleken skulle jag kunna spela tills jag är 60.
– Moose Johnson om Portland Ice Arena.[11], [en 1]

Victoria Aristocrats–Victoria CougarsRedigera

Från säsongen 1919 till och med säsongen 1921–22 spelade Johnson för Victoria Aristocrats och Victoria Cougars i PCHA och delade på försvarssysslorna i laget med Lester Patrick, bröderna Clem och Wilf Loughlin samt även, under sin sista säsong i klubben, Haldor Halderson. På 73 matcher över fyra säsonger i Victoria gjorde han nio mål och 11 assists för totalt 20 poäng. Det var då han spelade för Victoria Cougars som Johnson erhöll smeknamnet Moose, "älgen", ett smeknamn som därefter givits flertalet andra ishockeyspelare och idrottsmän, däribland Moose Goheen och Harry "Moose" Watson.

Såvitt jag vet var jag den förste "Moose" i sporthistorien. Nu finns det dussintals.
– Moose Johnson om sitt smeknamn.[12], [en 2]

Under åtta PCHA-säsonger åren 1912–1921 valdes Johnson till ligans First All-Star Team på backpositionen, främst i konkurrens med Lester Patrick, Frank Patrick, Bobby Rowe och Lloyd Cook. Johnson lade av efter säsongen 1921–22 men återupptog spelarkarriären 1925 och spelade i ligorna American Hockey Association, Pacific Coast Hockey League och California Hockey League fram till och med säsongen 1931.

På somrarna mellan ishockeysäsongerna arbetade Johnson inom järnvägstrafiken för Union Pacific Railroad på sträckan mellan Portland och Vancouver.[11] Efter spelarkarriären bosatte sig Johnson i Portland och arbetade heltid för Union Pacific Railroad fram till dess att han gick i pension 1954 och bosatte sig i White Rock, British Columbia. Han dog i mars 1963, 77 år gammal.

SpelstilRedigera

Moose Johnson var en stor och kraftfull spelare för sin era och var känd för sin fysiska och uppoffrande spelstil. Han spelade under karriären både som vänsterforward och back och var förutom sin snabbhet på skridskorna även känd för sin långa räckvidd med klubban som ska ha nått en bra bit över två meter.[13] Som back utmärkte sig Johnson främst i det defensiva spelet där han var skicklig på att med klubban stöta bort eller erövra pucken från motståndarna. Han använde sig även av en försvarsteknik som gick ut på kasta sig på isen med huvudet före och svepa bort pucken från den anfallande motståndarspelaren med klubban, en inte helt ofarlig spelstil som gav honom både lovord och kritik.[14]

Johnson [är] en stor spelare... och han är en av de där spelarna du hellre vill ha på ditt eget lag än på motståndarlaget, alla dagar i veckan. Med de där 30 extra centimeterna på klubban och med en räckvidd på över två meter vet du aldrig när du är förbi Johnson. Han kommer farandes rakt mot dig, bakom dig, eller mot dig från sidan, och då du tror att han inte är nära nog för att orsaka bekymmer böjer han sig bara ner och når ut med sin långa klubba, och det är hej då till pucken, medan du hade seglat iväg med den mot målet om det hade varit någon annan än Johnson och hans försvarsteknik.
Albert "Dubbie" Kerr om Moose Johnson.[15], [en 3]

Johnson spelade hela sin ishockeykarriär utan två fingrar på sin högra hand sedan han som 14-åring år 1900 råkat ut för en olycka där han överlevde en elektrisk stöt på 2300 volt.[16]

StatistikRedigera

 
Johnson, trea från vänster, med Portland Rosebuds säsongen 1914–15.

MCHL = Montreal City Hockey League, CAHL = Canadian Amateur Hockey League, ECAHA = Eastern Canada Amateur Hockey Association, Trä. = Uppvisningsmatcher, AHA = American Hockey Association, PCHL = Pacific Coast Hockey League, Cal-Pro = California Hockey League.

    Grundserie   Slutspel
Säsong Lag Liga Matcher Mål Assists Poäng Utv. Matcher Mål Assists Poäng Utv.
1902–03 Montreal St. Lawrence MCHL
1904 Montreal AAA-2 CAIHL
1904 Montreal AAA CAHL 2 1 0 1
1905 Montreal AAA CAHL 9 8 0 8 9
1906 Montreal Wanderers ECAHA 10 12 0 12 44 2 1 0 1 3
1907 Montreal Wanderers ECAHA 10 15 0 15 42
Stanley Cup 6 5 0 5 8
1907–08 Montreal Wanderers ECAHA 10 9 0 9 33
Stanley Cup 5 11 0 11 28
1909 Montreal Wanderers ECHA 10 10 0 10 34
Stanley Cup 2 1 0 1 6
1910 Montreal Wanderers NHA 13 7 0 7 47
Stanley Cup 1 0 0 0 9
1910–11 Montreal Wanderers NHA 16 6 0 6 60
1912 New Westminster Royals PCHA 14 9 0 9 13
PCHA All-Stars Trä. 3 1 0 1 10
1912–13 New Westminster Royals PCHA 13 7 3 10 15
1913–14 New Westminster Royals PCHA 16 3 5 8 27
1914–15 Portland Rosebuds PCHA 18 6 4 10 21
PCHA All-Stars Trä. 2 0 0 0 0
1915–16 Portland Rosebuds PCHA 18 6 3 9 62
Stanley Cup 5 1 0 1 9
PCHA All-Stars Trä. 3 0 1 1 3
1916–17 Portland Rosebuds PCHA 24 12 9 21 54
1917–18 Portland Rosebuds PCHA 15 3 2 5 3
1919 Victoria Aristocrats PCHA 15 3 3 6 0
1919–20 Victoria Aristocrats PCHA 21 0 5 5 22
1920–21 Victoria Aristocrats PCHA 24 5 2 7 26
1921–22 Victoria Cougars PCHA 13 1 1 2 12
1922–25
1925–26 L.A. Palais-de-Glace Cal-Pro
1926–27 Minneapolis Millers AHA 30 1 2 3 43 5 0 0 0 12
1927–28
1928–29 Portland Buckaroos PCHL 28 1 0 1 27 1 0 0 0 0
1929–30 Hollywood Millionaires Cal-Pro 1 2 3
1930–31 San Francisco Tigers Cal-Pro 10 6 16
ECAHA totalt 40 46 0 46 153 2 1 0 1 3
NHA totalt 29 13 0 13 107
PCHA totalt 191 55 38 93 255
Stanley Cup totalt 19 18 0 18 60

Statistik från hockey-reference.com och hhof.com

MeriterRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Jenish 2009 sid 41
  2. ^ Moose Johnson hockey-reference.com
  3. ^ Ernie Johnson hhof.com
  4. ^ Stanley Cup Annual Record 1906 (Mar) nhl.com
  5. ^ Stanley Cup Annual Record 1906 (Dec) nhl.com
  6. ^ Stanley Cup Champions and Finalists nhl.com
  7. ^ "Turning Back Hockey's Pages" D.A.L. MacDonald, The Montreal Gazette, 10 mars 1934.
  8. ^ "Eastern hockey stars signed by Patrick for Vancouver clubs" Calgary Daily Herald, 13 november 1911.
  9. ^ Stanley Cup Annual Record 1916 nhl.com
  10. ^ "Moose Johnson may not play in game tonight" The Saskatoon Phoenix, 28 mars 1916.
  11. ^ [a b] "Morning" Vern De Geer, The Montreal Gazette, sid. 21, 29 mars 1963.
  12. ^ Biography hhof.com
  13. ^ "Hockey star quits game following jeers of fans" The Evening Independent, St. Petersburg, Florida, 20 februari 1922.
  14. ^ "Johnson slated as Marvel of Hockey" The Morning Leader, 24 december 1921.
  15. ^ Bowlsby 2012 sid. 11 Vancouver Province, 24 januari 1920.
  16. ^ Podnieks 2003
  17. ^ Duplacey & Zweig 2010

Tryckta källorRedigera

  • Jenish, D'Arcy (2009) (på engelska). The Montreal Canadiens: 100 Years of Glory. Kanada: Anchor Canada. sid. 366. ISBN 978-0385663250 
  • Podnieks, Andrew (2003) (på engelska). Players: The ultimate A–Z guide of everyone who has ever played in the NHL. Toronto, Ontario: Doubleday Canada. sid. 940. ISBN 0-385-25999-9 
  • Duplacey, James; Eric Zweig (2010) (på engelska). Official Guide to the Players of the Hockey Hall of Fame. Firefly Books. sid. 265. ISBN 1-55407-662-5 
  • Bowlsby, Craig H. (2012) (på engelska). Empire of Ice: The Rise and Fall of the PCHA, 1911–1926. Kanada: Knights of Winter Publishing. sid. 388. ISBN 978-0969170563 

Engelska originalcitatRedigera

  1. ^ "If all the rinks in the country were the size of this one, I could keep on playing until I'm sixty."
  2. ^ "As far as I know I was the first 'Moose' in sports history. Now there are dozens."
  3. ^ "Johnson [is] a great player...and he is one of those players you would rather have on your team than on the opposite, any old day. With the extra foot on his stick and the 91 inch reach, you never know when you are past Johnson. He comes skating towards you, behind you, or at the side of you, and when you think he is not near enough to worry you he just stoops down and reaches out with that long stick, and it is good-bye puck, when with anyone but Johnson and his poke check, you would be sailing away towards the goal mouth with it."

Externa länkarRedigera