Micrurus langsdorffi[2] är en ormart som beskrevs av Wagler 1824. Micrurus langsdorffi ingår i släktet korallormar och familjen giftsnokar.[3][4]

Micrurus langsdorffi
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljGiftsnokar
Elapidae
SläkteKorallormar
Micrurus
ArtMicrurus langsdorffi
Vetenskapligt namn
§ Micrurus langsdorffi
Auktor(Wagler, 1824)
Hitta fler artiklar om djur med

Arten förekommer i västra Amazonområdet i Brasilien och i angränsande regioner av Colombia, Ecuador och Peru. Den lever i kulliga områden mellan 80 och 140 meter över havet. Individerna vistas i regnskogar och de registrerades på skogsgläntor. Några exemplar simmade över floder. Honor lägger ägg.[1] Liksom andra korallormar har Micrurus langsdorffi ett giftigt bett.[4]

För beståndet är inga hot kända. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Underarter redigera

Arten delas in i följande underarter:[3]

  • M. l. langsdorffi
  • M. l. ornatissimus


Källor redigera

  1. ^ [a b c] Martins, M.R.C., Valencia, J., Catenazzi, A., Gagliardi, G., Nogueira, C. de C., Cisneros-Heredia, D.F. & Renjifo, J. 2014 Micrurus langsdorffi . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 15 januari 2021.
  2. ^ Wagler,J. (1824) Serpentum Brasiliensium species novae, ou histoire naturelle des espèces nouvelles de serpens. In: Jean de Spix, Animalia nova sive species novae., Monaco, Typis Franc. Seraph. Hübschmanni, vii + 75 pp.
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (7 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/micrurus+langsdorffi/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ [a b] Micrurus langsdorffi i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.