Materiell implikation är ett konnektiv inom satslogiken, som oftast betecknas med symbolen →. Med p och q symboliserande påståenden, skall satsen pq utläsas som: om p, så q. Den skall tolkas som sann, utom då den första satsen är sann och den andra falsk. Den materiella implikationen introducerades av den tyska logikern Gottlob Frege 1879 och kom att användas av såväl Bertrand Russell som de logiska positivisterna.

Venndiagram för AB
 Logisk operator (Logisk grind
Se även

Innebörden av den materiella implikationen missförstås ofta. Satsen: om pq, och som skrivs pq, är inte en implikation i den bemärkelsen, att det skulle råda något logiskt eller kausalt samband mellan p och q. Den kan heller inte tolkas så, att q kan härledas från p. Att en sats materiellt implicerar en annan, betyder inom satslogiken endast, att det icke är så, att den första satsen är sann och den andra falsk.

Ekvivalenser redigera

Inom satslogiken är   logiskt ekvivalent med   och enligt De Morgans lagar med  .

Sanningsvärdetabell redigera

     
F F S
F S S
S F F
S S S

Exempel redigera

Med satserna p och q, där p är: Min klocka går rätt och q är: Tåget är försenat, kan man bilda satsen:

pq, vilken utläses: Om min klocka går rätt, så är tåget försenat.

Satsen är falsk endast då det är sant, att klockan går rätt och att tåget inte är försenat.

Källor redigera

  • Karl-Johan Bäckström, Diskret matematik, Studentlitteratur, Lund 1986.
  • Raymond M Smullyan, First-Order Logic, Springer-Verlag, Berlin Heidelberg, New York, 1968.
  • Elliott Mendelson, Elementary Logic, Oxford University Press, London 1965.
  • Göran Hermerén, Satslogik, Studentlitteratur, Lund 1967.
  • Per-Erik Danielsson, Digital teknik, Studentlitteratur, Lund 1974.
  • Geoffrey Hunter, An Introduction to the Metatheory of Standard First-Order Logic, MacMillan London 1971.