Mantalsskrivning
Mantalsskrivning var i äldre tider i Sverige en årlig registrering av befolkningen i en mantalslängd. Den ersattes 1991 av folkbokföringen som hanteras av Skatteverket, det lokala skattekontoret.
Redan 1571 uppbars Älvsborgs första lösen baserad på varje svensk innevånares tillgångar, vilket innebar en form av mantalsskrivning som blev föregångare till senare tiders mantalsskrivningar. En liknande skatt uppbars i samband med Älvborgs andra lösen 1613, där skatten baserades på antalet medlemmar i hushållet. Då man på 1620-talet på grund av krigen behövde ytterligare skatter inrättades kvarntullsmantal som betalades av alla som malde i handkvarn. Inom kort permanentades skatten som en skatt att erläggas av alla oavsett om man ägde fast kvarn eller handkvarn i form av mantalspenningar.
År 1652 bestämdes det att alla vuxna mellan 16 och 63 år skulle betala mantalspenning. Åldern höjdes år 1841 till 17 år och år 1857 till 18 år. Många var befriade från skatt: gamla, fattiga, sjuka, soldater, båtsmän, adel m.fl. Mantalsskrivningen ägde rum i slutet av varje år, då hushållsföreståndaren, oftast fadern, anmälde hushållets sammansättning i en så kallad mantalsuppgift (adress, namn, befattning, födelseår och –församling mm). Mantalsuppgifterna samlades ihop av skattemyndigheterna som sedan skrev in upplysningarna i mantalslängder.
Mantalskrivningen grundades, sedan 1946, på kyrkobokföringen per den 1 november året innan mantalsåret. Det i sin tur innebar att den som mantalsskrevs i en viss församling och kommun fick en rättslig hemvist ett år i taget för beskattning.
Begreppet mantalsskrivning används inte sedan 1 juli 1991 och sedan dess är det de uppgifter som finns i folkbokföringen den 1 november som styr var beskattningen ska ske.
Se även redigera
Källor redigera
- Gösta Lext (1968). Mantalsskrivningen i Sverige före 1860. (Meddelanden från ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 13.) 297 sidor.