Luftförsvarsutredningen 2040 (LFU 2040) är ett betänkande av den parlamentariska kommittén Luftförsvarskommittén, tillsatt av Sveriges regering 2012 på uppmaning av Försvarsutskottet. Syftet var att studera och bedöma helheten om framtida inriktning av det svenska luftförsvaret efter 2040. Kommitténs ledamöter förordnades av Försvarsdepartementet. Kommittén fick i uppdrag att samråda med Försvarsmakten (FM), Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Kommittén överlämnade delbetänkandet Luftförsvarsutredningen 2040 – Omvärldsbeskrivningar (SOU 2013:86), i december 2013 och slutbetänkandet Luftförsvarsutredningen 2040 (SOU 2014:88) i december 2014, offentliggjort 8 januari 2015.

AnalysuppdragRedigera

Kommitté fick i uppdrag att studera och bedöma helheten när det gäller behoven inom luftförsvaret tiden efter 2040. Med luftförsvaret avsågs flygstridskrafterna med samtliga komponenter, samt luftvärn, dock inte transportflyg.

Kommittén skulle analysera och beskriva utvecklingen efter 2040 när det gäller teknik, taktik, operativa behov, internationell förmågeutveckling, inklusive stridskrafter i Sveriges närområde samt möjliga samarbeten på luftförsvarsområdet i Norden och Europa. Utifrån denna analys skulle kommittén föreslå mål för luftförsvaret bortom 2040, eventuellt med olika framtidsbilder med tanke på osäkra variabler och det långa tidsperspektivet.

Kommitténs begränsningar var att utgå från en i huvudsak bibehållen ekonomisk nivå för luftförsvaret.

RapportRedigera

Den 8 januari 2015 offentliggjordes kommitténs slutrapport, betänkandet Luftförsvarsutredningen 2040 (SOU 2014:88). I rapporten menade kommittén att anslagen till det svenska luftförsvaret behöver höjas väsentligt för att luftförsvaret ska klara och stå emot ett väpnat angrepp. Vid oförändrade ekonomiska anslag, ansåg kommittén att Sverige får ett begränsat försvar eftersom dagens ekonomiska ramar är otillräckliga för att möta den framtida försvarsutvecklingen i omvärlden. Kommittén menade även att Sverige behöver öka sitt försvarssamarbete från enskilda stater till EU och Nato.[1] I sin rapport angav kommittén ett antal olika prioriteringar, i första hand:

  • Tidig förvarning – Skapa en komplett luftlägesbild.
  • Ett hotanpassat skydd av flygbaserna – förstärka flygbaserna både mot luft- och markhot.
  • En förmåga mot luftmål på större avstånd än i dag – säkra förmågan att bekämpa luftmål betydligt längre avstånd än i dag.
  • Ett operativt relevant stridsflygsystem - utvärdera om Gripen-systemet är operativt relevant för luftförsvaret 2040.
  • Försvar mot cyberhotet – öka kunskapen och förmågan inom området.

Därefter prioriteras:

Slutligen lyfte kommittén fram behovet av en översyn av, och ökade resurser till, verksamheten inom forskning och utveckling för att Sverige ska kunna agera som en kompetent upphandlare av avancerade försvarssystem och vara en intressant samarbetspartner.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Framtidens luftförsvar: Då klarar vi inte ett väpnat angrepp”. nyteknik.se. http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/flygplan/article3874673.ece. Läst 15 februari 2015. 

KällförteckningRedigera

Vidare läsningRedigera

  • Skoglund, Claës (2009). Det bästa försvarsbeslutet som aldrig kom till stånd. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-57-3 (inb.) 
  • Agrell, Wilhelm (2009). Fredens Illusioner - Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009. Atlantis. ISBN 978-91-7353-417-8 (inb.) 
  • Björeman, Carl (2009). År av uppgång, år av nedgång - Försvarets ödesväg under beredskapsåren och det kalla kriget. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-58-0 (inb.)