Lucile (opera)

Lucile är en opéra comique i en akt med musik av André Grétry och libretto av Jean-François Marmontel.

Historia redigera

Karaktärerna i librettot hämtade Marmontel från "L'école des pères" en av berättelserna i Contes moraux ("Moral Tales"). Melodin "Où peut-on être mieux qu'au sein de sa famille?" använde Henri Vieuxtemps senare i sin violinkonsert nr 5 Op.37.

Grétrys musik är noterbar för sina dramatiska monologer. Operan hade premiär den 5 januari 1769 på Comédie-Italienne i Paris.

Svensk premiär redigera

På hösten 1773 ber kung Gustav III den svenske ambassadören i Paris, greve Gustav Philip Creutz, att skriva ett libretto till bröllopet mellan kungens bror, hertig Carl (senare Karl XIII), och prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp år 1774. Det var tänkt att Grétry skulle komponera musiken men det hela rann ut i sanden. Men det var hertig Carl som såg till att den första opéra comique kom att uppföras i Sverige. Den svenska premiären var den 19 juni 1776 på Stora Bollhuset i Stockholm. Översättningen var gjord av Anna Maria Lenngren och dirigent var Francesco Uttini. Föreställningen gavs 14 gånger fram till juni 1778.

Personer redigera

Roller	Stämma	Premiärbesättning 5 januari 1769 (Dirigent: - )	Rollbesättning vid den svenska premiären den 19 juni 1776 (Dirigent: Francesco Uttini)
Blaise	Bas^[1]	Joseph "Giuseppe" Caillot	Anders Nordén
Dorval	Tenor	Clairval	Carl Stenborg
Dorvals fader	Bas	Nainville	Hans Björkman
Julie	Sopran	Eulalie Des Glan(d)s	M. E. Bergsten
Lucile	Sopran	Marie-Thérèse Laruette	Lovisa Augusti
Timante	Tenor	Jean-Louis Laruette	Diedrich Tellerstedt

Handling redigera

Lucile är dotter till den rike borgaren Timante, och hon ska nu gifta sig med Dorval. Då uppdagas det att hon i själva verket är dotter till den fattige Blaise, vars hustru var Luciles amma. De bytte bort sin dotter då Timantes dotter plötsligt dog som nyfödd. Timante accepterar faktum och ber Dorvals fader att göra detsamma.

Källor redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

^ Caillot, den förste utövaren av rollen, hade en väldig bredd i sin röst vilken gjorde det möjligt för honom att sjunga som en basse taille, men även nå upp till tonerna hos en haute-contre (Jean Gourret, Histoire de l'Opéra-Comique, Paris, Les publications universitaires, 1978, s. 43). Enligt Rodolfo Celletti "var han en baritenor och en bas på samma gång": Grétry och Monsigny brukade notera hans sångpartier i basklaven, men låta han sjunga dem med hög barytontessitura (Voce di tenore, Milan, Idealibri, 1989, s. 59, ISBN 88-7082-127-7).

The New Penguin Opera Guide. London: Penguin Books. 1997. ISBN 0-140-51475-9
Skuncke, Marie-Christine; Ivarsdotter, Anna (1998). Svenska operans födelse: Studier i gustaviansk musikdramatik. Stockholm: Atlantis. ISBN 91 7486 670 2
Michel Brenet Grétry: sa vie et ses œuvres (F. Hayez, 1884)
David Charlton Grétry and the Growth of Opéra Comique (Cambridge University Press, 1986)
Ronald Lessens Grétry ou Le triomphe de l'Opéra-Comique (L'Harmattan, 2007)
Lucile by David Charlton, in 'The New Grove Dictionary of Opera', ed. Stanley Sadie (London, 1992) ISBN 0-333-73432-7

[1] Caillot, den förste utövaren av rollen, hade en väldig bredd i sin röst vilken gjorde det möjligt för honom att sjunga som en basse taille, men även nå upp till tonerna hos en haute-contre (Jean Gourret, Histoire de l'Opéra-Comique, Paris, Les publications universitaires, 1978, s. 43). Enligt Rodolfo Celletti "var han en baritenor och en bas på samma gång": Grétry och Monsigny brukade notera hans sångpartier i basklaven, men låta han sjunga dem med hög barytontessitura (Voce di tenore, Milan, Idealibri, 1989, s. 59, ISBN 88-7082-127-7).

[1]