Leif Kihlberg
Leif Karl Teodor Kihlberg, född 5 februari 1895 i Söderhamn, död 16 januari 1973 i Stockholm, var en svensk statsvetare och redaktör.
Biografi redigera
Kihlberg, som var son till kontraktsprost Robert Kihlberg, blev filosofie doktor vid Uppsala universitet 1922 och var docent i statskunskap i Uppsala 1922–1925. Han anställdes vid Dagens Nyheter 1922, där han tillhörde den politiska redaktionen 1930–1957 (signaturen L K-g). Han var ledamot av Kulturrådet 1935–1940 och juryman från 1948, samt författade en rad skrifter i statsvetenskapliga ämnen.
Kihlberg fick motta skarp kritik för sin roll i den så kallade Enbomaffären då han under processen mot spionåklagade Fritiof Enbom 1952 förekom domslutet med artiklar på ledarplats i DN samtidigt som han var nämndeman vid rättegången,[1] men han svarade aldrig på kritiken.
Bibliografi redigera
- Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem intill 1905 års ministerskifte (doktorsavhandling, 1922)
- Norrbottenskommunismen och sabotagefaran (1949)
- Den ryska agenturen i Sverige (1950)
- Dagens Nyheter och demokratins genombrott I-II (1960)
- Karl Staaff I-II (1962–1963)
- I annonsernas spegel (1964)
- Lars Hierta i helfigur (1968)
- Minnen (med kommentarer och en skildring av Nils Edéns ledarskap, 1969)
- Folktribunen Adolf Hedin: för frihet och rättvisa åt menige man (1972)
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Brandell, Ulf: Leif K T Kihlberg i Svenskt biografiskt lexikon
Tryckta källor redigera
- Leif K T Kihlberg i Vem är det 1969
- Döda 1970–1976 i Vem är det 1977