Langmuirs adsorptionsisoterm är ett uttryck som beskriver, vid konstant temperatur och jämvikt, sambandet mellan täckningen av ett adsorbat på en yta som funktion av partialtrycket av densamma.[1] Modellen bygger på antagandena att adsorbatet har samma bindningsenergi till adsorptionssätena oavsett hur stor täckningen är, att adsorption och desorption är i jämvikt och att adsorbatet inte bildar mer än ett lager. Uttrycket härleddes av Irving Langmuir[2], som senare fick Nobelpriset för sitt arbete med ytkemi.

Isotermen lyder, för adsorbat ,

,

där är täckningen av adsorbatet, är volymen adsorbat, är volymen av ett lager adsorbat, är en jämviktskonstant beroende på adsorption och desorption och är partialtrycket. För låga tryck är täckningen proportionell mot trycket, medan den för höga tryck är så gott som konstant.

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Langmuirs adsorptionsisoterm”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/langmuirs-adsorptionsisoterm. Läst 5 juni 2016. 
  2. ^ Irving Langmuir (1918). ”The adsorption of gases on plane surfaces of glass, mica and platinum”. The Research Laboratory of The General Electric Company: sid. 1361–1402. http://pubs.acs.org/doi/pdf/10.1021/ja02242a004. Läst 5 juni 2016.