En låggolvsbuss är en buss med låggolv. Det betyder att det inte finns något trappsteg innanför dörrarna, och i stället kan passagerarna med ett enda steg förflytta sig mellan gatan eller trottoaren och golvet inuti bussen.[1] Detta underlättar mycket för passagerare med barnvagn, med kryckor eller allmänt nedsatt rörlighet. Nigningsfunktionen, som finns i de flesta stads- och länsbussar i Sverige i dag, kompletterar låggolvet. Ett komplement till nigningen är en antingen en elektriskt driven eller manuellt utfällbar ramp för rullstolsburna passagerare.

Gasbuss med lågt golv av typen MAN Lion's City 18c i Oldenburg.

HistorikRedigera

De första prototyperna till dagens låggolvsbussar kom under slutet av 1970-talet och de första serietillverkade låggolvsbussarna började rulla på det europeiska fastlandet under slutet av 1980-talet. I Sverige var man relativt sena med att införa låggolvsbussar i städerna, under 1980-talet till början av 1990-talet var de flesta låggolvsbussar i Sverige av typen servicebussar, det vill säga korta specialbussar som gick på olika servicelinjer med äldre eller rörelsehindrade passagerare.

Låggolvsbussar på så att säga vanliga linjer med vanliga fullstora bussar började på allvar komma till Sverige i början av 1990-talet efter att det förekommit testbussar i olika städer under slutet av 1980-talet. Några av de första städerna var bland annat Helsingborg och Malmö där hellåggolvsbussar av typen Mercedes O405N köptes in 1990. Utanför Skåne var Uppsala först då det köptes in hellåggolvsbussar av typen Neoplan N4014 under 1991, följt av bland annat Linköping, Halmstad och Örebro som fick Neoplan N4014-bussar under 1991 och 1992. Stockholm började köpa in lågentrébussar av typen Scania MaxCi under 1992 samt även några Mercedes O405GN ett par år efter. Scania MaxCi av årsmodeller 1993-1998 blev en vanlig busstyp i Stockholm under nästan två decennier. En av de sista städerna i Sverige som nyinförde låggolvsbussar/lågentrébussar för vanliga stadsbusslinjer var Västerås, där det skedde under 1999. Källa: svenskbusshistoria.se

LågentrébussarRedigera

 
Lågentrébuss av typen Volvo B10BLE med trappsteg i mittgången.

En lågentrébuss är en buss med trappsteg till golvet bak men lågt golv vid de främre delarna. Dessa är billigare att tillverka än hellåggolvsbussar i och med en mer konventionell konstruktion men samtidigt smidigare än normalgolvsbussar som har trappsteg innanför dörrarna. De är oftast mindre bullriga än vanliga låggolvsbussar vilket ökar komforten på längre sträckor. Dessa fyller ut ett behov från både längre transporter och stadstrafik och är vanliga inom transport mellan en storstads förorter och centrala delar.

Oftast är det bara de främre 50–70% av bussen som har lågt golv och därmed främre och mittersta dörren. Motorn är då vanligtvis monterad stående, lutande eller liggande under golvet bak, även om det finns en lågentréledbuss från Volvo som kallas Volvo 8500 som har motorn monterad på sidan mellan de främre axlarna för att möjliggöra drivning på mittaxeln.

Exempel på lågentrébussarRedigera

HellåggolvsbussarRedigera

Det finns även bussar med helt lågt golv i hela bussen. Dessa används endast i stadstrafik eller på flygplatser vid transport av passagerare mellan till exempel flygplatsparkeringar och terminaler. Då är det endast mindre upphöjningar baktill vid sidorna där drivaxlar och dylikt finns. Då kan motorn vara ställd på tvären stående allra längst bak under den bakersta sätesraden och driva en kardanaxel via vinkelväxel under en upphöjning i golvet vid sidan om, eller så är den längsmonterad, antingen liggande under golvets upphöjning, vid sidan om gången eller placerad stående, också vid sidan om. Dessa är antingen rena lastbilsmotorer och då stående på tvären eller längden, eller modifierade för att ligga på sidan och då liggande på längden under upphöjningen i golvet.

På bussar med längsmonterad motor, vilket är den vanligaste motorplaceringen på moderna låggolvsbussar, är motorn i regel monterad på den vänstra sidan, oavsett om bussen är byggd för höger- eller vänstertrafik. Drivaxeln är, för att golvet ska kunna vara plant i mittgången, asymmetrisk med differentialväxeln vanligen placerad innanför det vänstra hjulhuset.

HögertrafikRedigera

 
Låggolvsbuss av typen Neoplan N4016 med öppen bakre dörr.

VänstertrafikRedigera

 
Högerstyrd konceptbuss av typen Alexander Dennis Enviro200 i Wisley med lågt golv genom hela bussen, dörrar bakom bakaxeln och högermonterad bakmotor.

Länder med vänstertrafik, företrädesvis då inom Samväldet, har oftast av tradition endast ett dörrpar fram, och ibland även i mitten, vilket gör att motorn på låggolvsbussar kan vara placerad på vänstra sidan bak som i länder med högertrafik. Det blir en billigare konstruktion då samma plattformar och motorkonstruktioner kan användas. Även i det här fallet är motorn antingen stående eller liggande monterad. Tvärställda motorer förekommer också, även i detta fall i vanligen med samma konfiguration som hos länder med högertrafik.

Busstillverkaren Alexander Dennis gjorde ett försök att ha ett dörrpar längst bak utöver dörrarna längst fram på ett antal exemplar av deras enplansbuss Enviro200, dessa dörrar placerades bakom bakaxeln, vilket gav bussen dörrkonfigurationen 2-0-2. Den bakmonterade motorn monterades stående på längden höger sida för att ge plats åt de bakersta dörrarna. Tanken med detta var att göra passagerarflödet smidigare. Konceptet blev dock aldrig någon större kommersiell framgång. I detta fall är differentialväxeln monterad i det högra hjulhuset.

I slutet av 2010-talet har större serier högerstyrda bussar med längsmonterade motorer och dörrar bakom bakaxeln tagits fram för SMRT Bus i Singapore. Tre konceptbussar för ändamålet togs fram under 2017 och 2018. Två dubbeldäckarbussar av typerna MAN Lion's City A95[2] och Alexander Dennis Enviro500[3] samt en vanlig 12-meter enplansbuss av typen MAN Lion's City A22.[4] MAN-bussarna har samma chassin som sina vänsterstyrda motsvarigheter, och har då en konfiguration med trappsteg innanför den bakersta dörren för att ge plats åt drivlinan med liggande längsmonterad motor, som är placerad till vänster, precis som hos bussar byggda för högertrafik. Alexander Dennis-bussen har däremot en annan lösning med en stående längsmonterad motor placerad på höger sida, under den bakersta trappan upp till övervåningen för att möjliggöra ett helt lågt golv även vid dörren/dörrarna längst bak, detta är en dyrare lösning eftersom konceptet inneburit en annan typ av konstruktion, då motorrummet behövt byggas om.

Än så länge har bussar med motorn på höger sida endast stående motorer, eftersom de liggande motorerna kräver en kostsam modifiering som skulle behöva göras om ifall de skulle högermonteras då de ursprungligen är byggda för vänsterstyrda högertrafikbussar och därmed alltid är monterade till och har topplocken på vänster sida i färdriktningen. Denna modifiering, som då skulle vara olika beroende på om bussen går i höger- eller vänstertrafik, skulle därmed inte bli lönsam.

I och med att elektriska bussar helt utan förbränningsmotorer börjat bli vanliga på alla marknader har även behovet av att bygga om förbränningsmotorbussar för vänstertrafik blivit mindre, mycket för att bussar med elmotorer inte kräver någon större ombyggnad av drivlinan och därmed är lättare att bygga om till att kunna ha dörrar även längst bak med bibehållet låggolv.

Exempel på låggolvsbussarRedigera

LedbussarRedigera

Huvudartikel: Ledbuss

Idag har de flesta ledbussar i stadstrafik hellåggolv för att underlätta i- och urstigning för främst rörelsehindrade med rullstol eller rollator och folk med barnvagnar. Då sitter motorn oftast längst bak i bussen, med drivning på det bakersta hjulparet (släpets axel). De främre hjulaxlarna är frirullande. Äldre låggolvsledbussar kan ha en liten upphöjning framför mittaxeln och har alltså något upphöjt golv bak, vilket gör att det blir ett trappsteg vid dörrarna bakom leden. På nyare bussar är leden mindre (lägre) och då kan golvet vara lågt genom hela bussen. Eftersom de bakersta hjulen drivs på dessa bussar finns även ett system som dämpar leden och sänker motorns varvtal något vid exempelvis kurvtagning. Vid körning vid halt väglag kan dock bussen vika sig om man kör för snabbt eller med för mycket gaspådrag genom en kurva, detta trots moderna antispinn- och antisladdsystem.

Dock finns det en ledad låggolvsbuss från Volvo som har motorn framför leden, stående på vänster sida om gången och drivning på mittenhjulen (dragfordonets bakaxel), Volvo B9S. Denna finns antingen med lågentré (Volvo 8500) eller helt lågt golv (Volvo 7500), den sistnämnda kan fås med dubbla leder och längden 24 meter.

AnvändningRedigera

 
Låggolvsbussar underlättar för rullstolsburna passagerare.

Lågentrébussar används mer och mer på kortare landsbygdslinjer, men helt lågt golv mest i stan. Golvet blir i princip högre ju längre bussen ska gå, bland annat på grund av behovet av bagageutrymme. Låggolvsbussar är också dyrare eftersom det tunna golvet gör att man bland annat måste ha kompakta och starka balksystem för att bibehålla vridstyvheten. Detta är därför inte lika stort behov på landsortsbussar då många handikappade, äldre eller familjer med barnvagn som bor utanför tätort eller i mindre tätorter har egen bil eller har tillgång till färdtjänst och därmed inte är i lika stort behov av lättpåstigna bussar. Dessutom finns det mer tid för föraren att hjälpa sådana passagerare.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

FotnoterRedigera

  1. ^ ”Tillgänglighet”. Jämtlands läns landsting. https://ltr.se/din-resa/tillganglighet/. Läst 5 november 2018. 
  2. ^ landtransportguru.net - man-a95-3-door-concept-bus (engelska)
  3. ^ landtransportguru.net - adl-enviro500-3-door-concept-buss-2018-update (engelska)
  4. ^ landtransportguru.net - man-lions-city-sd-3-door-concept-bus (engelska)