Konstruktionsvattenlinje, ofta förkortat KVL, är den vattenlinje en farkost beräknas få enligt konstruktionsritningen.[1] När man anger ett fartygs höjd över havet, fribord, djupgående och deplacement så är det med referens till konstruktionsvattenlinjen. Ett fullastat skepp ligger ofta med konstruktionsvattenlinjen under vattenytan[1] och har således större deplacement, djupgående och "våt längd", än vad som anges i fartygets dokumentation.
Mått i vattenlinjen redigera
Ett av huvudsyftena med konstruktionsvattenlinjen är att ge referens till fartygets "mått i vattenlinjen" (de "våta måtten"), såsom farkostens längd och bredd vid denna linje. Fartygets "våta längd" benämns Längd i vattenlinjen (LVL), medan fartygets "våta bredd" benämns Bredd i vattenlinjen (BVL). Vid visst sammanhang kan dessa termer även ange farkostens mått vid den faktiska vattenlinjen.[2] På grund av utsvängda för- och akterskepp, samt utsvängd bordläggning, kan det vara en betydande skillnad på längden över allt (LÖA) och längden i vattenlinjen (LVL), samt för motsvarande breddmått.
Vattenlinjens längd spelar en roll för båtens egenskaper, bland annat för dess deplacementsfart. I dessa sammanhang är det väsentliga ofta inte den nominella längden i vattenlinjen, utan hur lång båten är i den faktiska vattenlinjen, som till exempel för segelbåtar vanligen ökar med högre fart. Också till exempel en tvär akter kan ge egenskaper motsvarande en längre vattenlinje.
Referenser redigera
Fotnoter redigera
- ^ [a b] Konstruktionsvattenlinje i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
- ^ Vattenlinje i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)