Kvinnor kan (skrivs även Kvinnor Kan och KvinnorKan) är en organisation som arbetar för kvinnor och mäns lika villkor. Kvinnor Kan bildades 1982 och arrangerade mellan 1984 och 2002 idé- och handelsmässor med fokus på kvinnors arbete och entreprenörskap. Efter den sista mässan 2002 inriktar sig Kvinnor Kan på seminarier kring specifika frågor, nätverksbygge samt integrations- och mentorskapsprojekt.

Historik

redigera

Kvinnor Kan har sitt ursprung i Qvinnor Kan, "en fredsrörelse mellan kvinnor och män", som startades 1975 av folklivsforskaren Barbro Holm-Löfgren. Holm-Löfgren forskade i hur kulturell kommunikation (könsroller, ritualer, ordval, kroppspråk, möblering etc.) påverkar kontors- och företagskultur. Hon sammanställde sina forskningsresultat i boken Ansvar Avund Arbetsglädje — en folklivsstudie av människan i kontorskulturen som presenterades vid ett jämställdhetsseminarium 1981. Här träffade hon civilekonomen Margareta Söderbaum och föreläsaren Eva Sternberg; de tre kvinnorna bildade året efter Stiftelsen Kvinnor Kan.

Idé- och handelsmässan i Göteborg 1984 blev den första av tio Kvinnor Kan-mässor där kvinnor presenterade sina företags verksamheter och visade dess produkter. Mässorna blev en mötesplats och ett forum för kvinnliga entreprenörer, forskare, myndigheter och större företag. Antonia Ax:son Johnson deltog som föreläsare vid Kvinnor Kan-mässorna 1986 i Uppsala och 1994 i Östersund. Den största mässan, i Stockholm 1992, hade mer än 100.000 besökare.

Antalet besökare till mässorna sjönk mot slutet av 1990-talet och 2003 gick stiftelsen i konkurs. Men KvinnorKan rekonstruerades som förening och arbetar idag för att "stärka kvinnors ställning i näringsliv och samhälle, utveckla entreprenörskapet och företagandet och bidra till generell utveckling och tillväxt, nationellt och internationellt." Kvinnor Kan ingår i paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby.

Kvinnor Kan-mässor

redigera
  • 1984 Göteborg
  • 1986 Uppsala
  • 1988 Jönköping
  • 1990 Västerås
  • 1992 Stockholm
  • 1993 Skövde
  • 1994 Östersund
  • 1996 Karlskrona
  • 1998 Norrköping och Linköping
  • 2000 Luleå
  • 2002 Växjö

Källor

redigera