Kryckeståt
Kryckeståt kallas en svensk tradition av uppvaktning i samband med lysningen. Namnet anspelar på att folkhumorn uttryckte det som att de förlovade "ramlat ned från predikstolen" i samband med att lysningen lästs upp i kyrkan och nu behövde käpp och krycka.
Man sände därför skämtsamma "kryckebrev" med käpp och krycka målade, broderade eller utförda i miniatyr, ofta i dyrbart material. I bland sändes också verkliga käppar, helst i fantastiska former. Ibland kallades också vanliga lysningspresenter.[1]
Redan i bröllopsdikter från 1700-talets början gör bröllopsdikter anspelningar på käpp och krycka i sin text. Louise Hagberg gjorde 1915 en studie av käpp och kryckepresenter i Nordiska museets ägo, och seden han spåras i hela landet. I Vemdalen i Härjedalen var det sed att skicka lysningskäppar som vandrade från det ena brudparet till det andra.[2]
I Kulturens samlingar finns ett kryckebrev från 1700-talets slut. Där lyder texten[3]:
En var önska alskiöns lycka.
|
Brudmajning eller ungmansstång redigera
Liknande skämt tillämpades även i samband med brudmajning eller ungmansstång, och kallades ibland även kryckeståt, även om det inte haft med den ursprungliga kryckeståten att göra. Det höga träd, ofta en nedtill kvistad gran, som härtill drogs ceremoniöst fram och tillbaka av ungdomarna till den gård, där lysnings- eller kryckekalaset skulle hållas. Hela upptåget kallades kryckeståt eller kryckedragning. Var trädet en björk kunde seden även kallas dra början.[1]
I början av 1920-talet förekom seden i två skilda områden: det ena omfattade Dalarna, sydvästra Gästrikland, norra Uppland och nordöstra Västmanland; det andra nordöstra Småland och södra Östergötland. I Dalarna var det vanligt med två träd, i södra Dalarna oftast en tall och en gran. I Småland var det vanligast med björkar.[2]
I Siljansdalen kallas träden "brudmallor", och seden kallades mallning.
Noter redigera
- ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 182-83
- ^ [a b] Lysning, artikel av Nils-Arvid Bringéus i Fataburen 1969
- ^ Käpp och Krycka, artikel av Sven T. Kjellberg i Kulturens årsskrift 1937