Kristofer II av Danmark

kung av Danmark 1320—1326 och 1329–1332

Kristofer II, född 29 september 1276, död 2 augusti 1332, var kung av Danmark 13201326 samt 13291332, hertig av södra Halland 13071326 och hertig av Samsø.

Kristofer II
Bronsstaty över kung Kristofer på hans gravmonument
Regeringstid 25 januari 1320–7 juni 1326 (avsatt)
Kröning 15 augusti 1324
Företrädare Erik Menved
Efterträdare Valdemar III
Regeringstid 23 februari 1329–2 augusti 1332
Företrädare Valdemar III
Efterträdare Gerhard III av Holstein
Danmarks riksföreståndare
Gemål Eufemia av Pommern
Barn Margareta
Erik
Otto
Valdemar
Ätt Ylvingaätten
Far Erik Klipping
Mor Agnes av Brandenburg
Född 29 september 1276
Död 2 augusti 1332
Ålholms slott på Lolland
Begravd Sorø kloster på Själland

Kristofer II:s sigill.

BiografiRedigera

Han var son till kung Erik Klipping och Agnes av Brandenburg, dotter till Johan I, markgreve av Brandenburg, död 1266, och hans andra fru Jutta av Sachsen, död 1287. Gift 1306 med Eufemia av Pommern, dotter till hertig Bogislav IV av Pommern, hertig av Pommern i 30 år, och Margareta av Rügen.

Kristofer II deltog i fängelset av ärkebiskopen Jens Grand 1294 och stod med sin bror kung Erik Menved i processen för påvliga domstolen. Så tidigt som 1302–1304 hänvisade margreven av Brandenburg i ett brev till staden Lübeck att de två bröderna var stod i en bitter konflikt med varandra. Kristoffer II blev i alla fall 1307 hertig av (södra) Halland och Samsö. Under brodern Erik Menveds regering intrigerade han mot denne tillsammans med den danska stormannaoppositionen, hertig Erik av Sverige som var i konflikt med sin bror kung Birger Magnusson och med den norska kungen Håkon V genom greve Jakob av Halland. I handlingarna framgår uttryckligen att hans avsikt var bland annat med deras hjälp att bli kung av Danmark istället för Erik Menved. Konflikten skärpades 1315–1319, senast från 1317 i allians med den rebelliska ärkebiskopen Esger Juul.

Efter Erik Menveds död 1319 valdes han till kung 1320, men måste underteckna en handfästning, som band honom vid de väljande stormännens medgivande i alla viktigare regeringshandlingar. Då han upptog sin bror Eriks tyska interventionspolitik utan slutgiltig framgång och pålade hårda skatter, reste sig stormännen och förjagade honom med hjälp av de holsteinska grevarna Gerhard och Johan 1326.

Medan hertigdömet av södra Halland administrerades av hans prefekt Eskil Krage, tillbringade Kristofer II större delen av sin tid utomlands, där Brandenburg var hans huvudsakliga politiska koppling, och där han också kunde lita på sin fru Euphemia familj i Pommern. Til svogern hertigen Wartislav IV av Pommern lovade han 1315 furstendömet Rügen om han själv blev dansk kung. Genom att utnyttja rivaliteten mellan kusinerna Gerhard och Johan, kunde Kristofer 1329 återvända med Johans stöd (han var halvbroder til Kristofer II), men då han tillsammans med denne angrep Gerhard 1331, blev han besegrad på Lohede och förlorade i freden i Kiel 1332 så gott som allt inlyftande i riket, som delades mellan grevarna. Föga mer än en sin halvbroder Johans pensionär, avled han på hösten 1332.[1]

På grund av ekonomiska problem i riket pantsattes (d.v.s. som säkerhet för stora lån) större delen av rikets territorier och hamnade i tyska furstars och riddares händer. År 1332 förvärvade den svenska rådsregeringen panträtten till Skåne och Blekinge för 32 000 lödiga mark. Efter hans död valdes ingen efterträdare, en tid som i Danmark minns som "kungalös". År 1315 hade Kristofer II genom en omfattande gåva till klostret Sorø säkrat sig och sin fru en plats i kyrkan, där en (förmodligen lybsk) bronsmonumentet har bevarats.

FamiljRedigera

Med hustrun Eufemia av Pommern fick han barnen:

  1. Margareta av Danmark (markgrevinna av Brandenburg)
  2. Erik Kristoffersen
  3. Otto av Estland
  4. Valdemar Atterdag

Med en en "jungfru" Lunge, kanske Inger Iversdatter, sägs det att han hade två barn, Regitze Christoffersdatter Løvenbalk, som var gift med Peder Stigsen Krognos, till Krapperup, och Erik Christoffersen Løvenbalk, vars vapen stöder förslaget att han kan ha haft danskt kungligt blod.

NoterRedigera

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 81