Öppna huvudmenyn

Kricka

fågelart i familjen änder

Kricka (Anas crecca) är en liten andfågel som tillhör gruppen simänder. Den förekommer i Eurasien där den är vanlig och vida spridd. Den kan bilda stora flockar utanför häckningssäsongen. Under häckningen förekommer den främst i skyddade våtmarker och lever främst av frön och vattenlevande insekter. Amerikansk kricka (A. carolinensis) behandlades tidigare som en underart och vissa auktoriteter gör det fortfarande.

Kricka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Teal (Anas crecca) (7).jpg
Adult hane.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
UnderfamiljÄnder
Anatinae
SläkteAnas
ArtKricka
A. crecca
Vetenskapligt namn
§ Anas crecca
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Anas crecca distribution map.png
Utbredningsområde: ljusgrön - sommar,
blå - vinter, mörkgrön - hela året
Synonymer
  • Querquedula minor Brisson, 1760
  • Querquedula crecca Stephens, 1824
  • Nettion crecca Schiøler, 1926
  • Dafila crecca Stejneger, 1887
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende, fältkännetecken och läteRedigera

 
Hane i flykten.

Krickan är en liten and med en längd på 34 - 38 cm och ett vingspann på 53 - 59 cm och detta gör den till den minsta simanden i Sverige. Vingspegelns översida är hos båda könen grön och undersidan svart. Hannen bär beroende på årstid två olika fjäderdräkter. Från hösten fram till ruggningen i juni är dess huvud och hals rödbruna. Längs huvudets sida finns ett mörkgrönt band. Framrygg, hals och sidor är spräckliga av svart och vitt. Hannen har en brungrå rygg och övergump och en vit undergump. Efter ruggningen liknar den honan. Honan är ovan brunsvart med rostbruna fjäderkanter och på undersidan brungul med mörka fläckar.

 
Honfärgad kricka.

I flykten kan de snabba flockarna med krickor påminna om vadare trots sina korta ben, och på land är den, i jämförelse med många andra änder, ganska snabb och lättrörlig.

Hanen har ett karakteristiskt upprepande visslande läte som hörs på våren utan uppehåll och som kan beskrivas som kriick.

Utbredning och systematikRedigera

SystematikRedigera

 
Adult hane fotograferad i september i Indien.

Arten beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i tionde upplagan av hans Systema naturae, där den beskrevs under sitt nuvarande vetenskapliga namn.[2]

Huruvuida den utgör samma art som nordamerikanska arten amerikansk kricka (Anas carolinensis) är omdiskuterat. Exempelvis accepterar inte IUCN och BirdLife International dessa båda taxa som olika arter, och fortfarande 2019 behandlar Clements et al dem som en art.[3] Flera många auktoriteter, bland annat BirdLife Sverige[4], behandlar dem som två arter, baserat på beteende[5], morfologi[6], och molekylära[7] data vilket diskuteras av Sangster et al, 2002[8]. Rent genetiskt verkar amerikansk kricka stå närmare den sydamerikanska arten gulnäbbad kricka.

Kricka i begränsad mening (alltså när amerikansk urskiljs som egen art) behandlas numera som monotypisk. Tidigare urskiljdes populationen i Aleuterna i Berings sund som den egna underarten nimia, men denna inkluderas numera i vanligen nominatformen.

Förekomst i SverigeRedigera

I Sverige häckar krickan över hela landet men är talrikast i mindre insjöar i Norrland. Den svenska populationen flyttar i september/oktober, främst till Nederländerna och Storbritannien, och återkommer vid islossningen i mars och april. I Skåne är den dock en stannfågel.

EkologiRedigera

BiotopRedigera

Krickan är mycket social utanför häckningssäsongen och kan bilda stora flockar. Under häckningen förekommer den vanligtvis i skyddade våtmarker med enstaka högre vegetation, som taigans mossar eller mindre sjöar eller dammar med större vassområden. Vintertid uppträder den ofta i brackvatten eller i skyddade vikar eller laguner utmed kusten.[9][10]

FödaRedigera

Den födosöker genom att snappa föda i närheten av ytan eller genom att tippa kroppen framåt så att den når bottnen med näbben där den betar vegetation. Den kan också mer sällsynt dyka för att nå föda. Under häckningsperioden lever den främst av vattenlevande insekter, som kräftdjur och dess larver, blötdjur och maskar. Vintertid lever den istället främst vegetation som frön, vattenväxter olika sorters gräs, som starrgräs. Krikan är dagaktiv under häckningssäsongen medan den främst födosöker i skymningen eller till och med nattetid under vintern.[9][10]

HäckningRedigera

 
Ägg från krickan.

Parbildningen sker i vinterkvarteret och de når häckningsområdet tillsammans i början av mars. Häckningen påbörjas några veckor senare men inte förrän i maj i det nordligaste häckninsområdena. Boet består av en fördjupning i marken som fodras med torra löv och dun, och placeras väl skyddat i tät vegetation i närheten av vatten. Hanen lämnar honan så fort hon påbörjat att lägga äggen och flyttar en längre eller kortare sträcka till specifika sjöar där han slår följe med andra hanar för att rugga till eklipsdräkt. Hanarna flyttar vanligtvis separat och möter ofta sin avkomma först i vinterkvarteret. Honan lägger vanligtvis åtta till elva grönaktiga ägg men kullar med fem till 16 ägg har observerats, och äggen ruvas i 21–23 dagar. Ungarna lämnar boet snart efter att de kläckt och tas om hand av mamman i 25–30 dagar, tills de är flygfärdiga. Efter första vintern ruggar första årets fåglar till sin adulta fjäderdräkt.[9][10]

Krickan och människanRedigera

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men utvecklingen är svår att bedöma med vissa delpopulationer som minskar i antal och andra ökar.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 6,6 och 7,7 miljoner individer, varav det i Europa tros häcka 557.000–915.000 par.[1] Notera att IUCN inkluderar amerikansk kricka i kricka, varför dessa siffror gäller båda arternas populationer sammantaget.

NamnRedigera

Det svenska trivialnamnet och det vetenskapliga namnet anses vara ljudhärmande och syfta på hanens läte om våren. Den har tidigare bland annat kallats för krickand, knikand, kräcka och kräka.[11][12] Historiskt har namnen årta och kricka på olika språk, även svenska, varit starkt förknippade med varandra och används synonymt för flera olika mindre änder. Detta märks än idag på att trivialnamnet för kricka på flera latinska språk, exempelvis italienska cerceta, är avledningar från latinska querquedula och grekiska kerkithalis som betyder "årta".[13][14]

ReferenserRedigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Krickente, 4 augusti 2005.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Anas crecca Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 126. ”A. macula alarum viridi, linea alba supra infraque oculos.” 
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  4. ^ Björn Anderson, Lars Svensson (2003) Förändringar i listan över Holarktis fåglar – rapport från SOF:s Taxonomikommitté Arkiverad 13 augusti 2018 hämtat från the Wayback Machine. (doc), Vår Fågelvärld,nr 8, sid: 6-12, <www.sofnet.org>, läst 2008-12-02
  5. ^ Laurie-Ahlberg, C.C.; McKinney, F. (1979). ”The nod-swim display of male Green-winged Teal (Anas crecca)”. Animal Behaviour 27: sid. 165–172. doi:10.1016/0003-3472(79)90136-2. 
  6. ^ Livezey, Bradley C. (1991). ”A phylogenetic analysis and classification of recent dabbling ducks (Tribe Anatini) based on comparative morphology”. Auk 108 (3): sid. 471–507. doi:10.2307/4088089. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v108n03/p0471-p0507.pdf. 
  7. ^ Johnson, Kevin P.; Sorenson, Michael D. (1999). ”Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus Anas): a comparison of molecular and morphological evidence”. Auk 116 (3): sid. 792–805. doi:10.2307/4089339. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v116n03/p0792-p0805.pdf. 
  8. ^ Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J.; Parkin, David T. (2002). ”Taxonomic recommendations for European birds”. Ibis 144: sid. 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x. 
  9. ^ [a b c] Carboneras, Carles (1992): Family Anatidae (Ducks, Geese and Swans). In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.): Handbook of Birds of the World (Volume 1: Ostrich to Ducks): 536-629, plates 40-50. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-10-5
  10. ^ [a b c] Madge, Steve & Burn, Hilary (1987) Wildfowl: an identification guide to the ducks, geese and swans of the world. Helm Identification Guides, London. ISBN 0-7470-2201-1
  11. ^ Kalmar (1907-04-05) Från allmänheten, sid:3
  12. ^ Svenska Akademiens ordbok: Kricka (tryckår 1937)
  13. ^ Steve Dahlfors, SOF, Årta <www.fageln.se>, läst 2013-03-04
  14. ^ myetymology (2008) Cerceta, <www.myetymology.com>, läst 2013-03-04

KällorRedigera

Externa länkarRedigera