Kråkbär eller kråkris (Empetrum nigrum) är ett vintergrönt ris, som hör till växtfamiljen ljungväxter.[1]

Kråkbär
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningLjungordningen
Ericales
FamiljLjungväxter
Ericaceae
SläkteKråkbärssläktet
Empetrum
ArtKråkbär
E. nigrum
Vetenskapligt namn
§ Empetrum nigrum
AuktorLinné
* 1. Blommande planta från skuggrik lokal * 2. Ett blad från undersidan. Förstoring × 7 * 3. Hanblomma. Förstoring × 6 * 4. Tvåkönad blomma. Förstoring × 6 * 5. Honblomma. Förstoring × 6 * 6. Pistillen. Förstoring × 16 * 7. Gren från öppen lokal med mogna frukter

  • 1. Blommande planta från skuggrik lokal
  • 2. Ett blad från undersidan. Förstoring × 7
  • 3. Hanblomma. Förstoring × 6
  • 4. Tvåkönad blomma. Förstoring × 6
  • 5. Honblomma. Förstoring × 6
  • 6. Pistillen. Förstoring × 16
  • 7. Gren från öppen lokal med mogna frukter

Beskrivning

redigera

Det är enkelt att känna igen kråkbär, eftersom de små barrliknande bladen har en tunn vit linje längs med kanten. Blommorna är normalt enkönade, men tvåkönade kan förekomma.

Underarten nordkråkbär (Empetrum nigrum L. ssp. hermaphroditum (Lange) Böcher) har oftast tvåkönade blommor, men enkönade populationer är inte ovanligt. Nordkråkbär är svåra att skilja från vanliga kråkbär. Vissa botaniker anser nordkråkbär vara en självständig art,[1] eftersom kromosomtalet är olika; 2n = 26 hos vanliga kråkbär och 2n = 52 hos nordkråkbär.

Frukten är ett svart, ganska torrt bär, som påminner om blåbär, men är mindre och har större och hårdare kärnor. Bäret är en aning sött, men smaken är i stort fadd. Vissa anser att smaken blir bättre om bären utsatts för frost.[a]

Intag av kråkbär kan ha en laxerande effekt.

Kråkbär tros ha invandrat till Sverige efter istiden, då man hittat bären i avföringsrester i Balltorp utanför Göteborg som är cirka 10 000 år gamla[2].

Kråkbär är underskattat som föda. I äldre tider har dock alla åldrar ätit kråkbär i Nordsverige; i början av 1900-talet mest barn. Sannolikt kunde de lättare uppfatta en söt smak som är maskerad av viss faddhet för de äldre. En svensk björn kan tillgodogöra sig 20 000 kcal/dag genom att beta kråkbär och blåbär på hösten. En stor del, kanske större delen, av detta kommer från kråkbär.[3]

Kråkbär växer på skogs-, hed- och myrmark[1] eller i kanten av sandstränder. Vinterhärdigheten är god.

Växtgeografi

redigera

Kråkbär har i stort en sydlig och östlig utbredning,[4] medan nordkråkbär, som namnet antyder, växer mest norr om Mälardalen. De kan betraktas som vikarierade underarter. Se utbredningskartorna nedan.

Utbredningskartor

redigera

Kråkbär (huvudarten)

redigera

1. [3]Norden
2. [4]Norra halvklotet

Nordkråkbär

redigera

3. [5]Norden
4. [6]Norra halvklotet

Underart

redigera

Se utbredningskarta 2.

Empetrum nigrum ssp japonicum finns i norra Japan, Sachalin och öarna norrut fram till sydspetsen av Kamtjatka samt i Sydkorea.

  • Nigrum betyder svart, och syftar på bären, som dock i praktiken ofta syns mer blå än svarta, och t o m ibland misstas för blåbär.
  • Hermaphroditum betyder tvåkönad.
Namn Trakt
Kläckling Halland[5]
Kloklingar
Klöcklingar
Kråköger
Kräklingar
Västergötland
Lopperis Skåne[6]

Fotnoter

redigera
  1. ^ Samma rykte gäller f ö även slånbär. Men orsaken till förbättringen är inte själva frostkylan, utan att man ska ge bäret tid att fortsätta mognandet långt in på hösten, innan man skördar.

Referenser

redigera
  1. ^ [a b c] ”kråkbär - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kr%C3%A5kb%C3%A4r. Läst 26 maj 2018. 
  2. ^ ”Kråkbär”. arkeologerna.com. https://arkeologerna.com/bloggar/porsol-palsternacka-och-persilja/krakbar-2/. Läst 20 juni 2024. 
  3. ^ SOU 2007:89, 1989. Rovdjuren och deras förvaltning: Betänkande i Utredningen om de stora rovdjuren, sida 100
  4. ^ Mossberg och Stenberg, 2003. Den nya nordiska floran, sida 459
  5. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 331 [1], Gleerups, Lund 1862 … 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  6. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 395 [2], Gleerups, Lund 1862 … 1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Externa länkar

redigera