Kerreffekt är en optisk effekt upptäckt 1875 av John Kerr. Effekten bygger på att en del fasta ämnen och vätskor blir dubbelbrytande, när de kopplas till ett elektriskt fält.[1] Effekten används bland annat när man försöker skapa optiska datorer. Den nyttjades även vid tidiga TV-sändningar.
Teknik redigera
Kerreffekten innebär rent tekniskt att brytningsindex för ett ämne ändras som en funktion av kvadraten på den elektriska fältstyrkan.
I den särskilda kerrcellen används denna effekt för att skapa mycket snabba ljuspulser.[1]
Historik redigera
John Kerr upptäckte 1875 Kerreffekten vid elektrooptiska studier med glas.[1]
Man har använt så kallade kerrceller som snabba ljusrelän i televisionsapparater[2] med mekanisk bildalstring. Dessa lanserades på 1930-talet, då det fanns televisionssändningar på mellan- och långvågsbanden både från Berlin och London. Teknikens användning för film- och TV-ändamål utvecklades av den tyske fysikern August Karolus (1893–1972).[1]
Teknikens användning för TV är kopplad till en roterande skiva med en hålspiral. Ljuset till bilden alstras i enkla apparater med en glimlampa, vars ljus kan direktmoduleras. Eftersom den gav låg ljusstyrka prövade man att ersätta den med en stark vanlig lampa – till exempel en kvicksilverlampa – vars ljusflöde sedan modulerades i takt med tevesändningen av Kerrcellen. Denna cell är nämligen tillräckligt snabb för att reagera på ljusvariationerna i tevebilden, när denna "skannas fram" av hålskivan (vilken för övrigt brukar kallas Nipkowskiva).
Se även redigera
Referenser redigera
- ^ [a b c d] kerreffekt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 29 maj 2017.
- ^ Shiers, George (1997). Early Television: A Bibliographic Guide to 1940. Garland Publishing. sid. 325. https://books.google.se/books?id=YLcJBAAAQBAJ&pg=PA325. Läst 29 maj 2017