Öppna huvudmenyn

Katarina Bure

påstådd svensk häxa (1629-1706)
Ej att förväxlas med Catharina Burea

Katarina Bure, även kallad Catarina och Carin, född 1629 i Nora socken, död 1706 i Gävle, var en påstådd svensk häxa, känd som "Prästfrun från Gävle". Katarina Bure tillhörde Bureätten såsom dotter till Roland Olai Bure. Hon var gift med professorn och kyrkoherden Petrus Fontelius. Bure var en av de mest kända fallen under häxprocesserna kallade Det stora oväsendet i Sverige 1668–1676. Hon var också en av de få personer från de förmögnare samhällsklasserna som anklagades i denna häxprocess. Rättegången mot henne blev ett exempel för häxprocessernas kritiker, då hon ansågs oskyldig.

BakgrundRedigera

Kyrkoherden i Gävle, Petrus Fontelius, var en känd motståndare till häxprocesserna. Han hade vägrat att i sin kyrka uppläsa den häxbön som alla kyrkor i Sverige hade ålagts att hålla sedan häxjakten brutit ut i landet. Han hade också vägrat att ta emot några som helst anklagelser om häxeri, och sagt att de barn som påstod sig bli bortförda borde bli slagna med ris för sina lögner. Han hade år 1673 misskrediterat några barnvittnen i en häxprocess i Valbo socken, där han beslog två djäknar med tvetalan och friade två kvinnor. Fontelius hade varit medlem i Rosenhanes kommission och blivit kritisk mot häxjakten under processen i Bollnäs.

Fontelius befann sig också i en fejd med borgmästare Carl Falck. Bakgrunden var att Fontelius en 1673 i kyrkan hade gett en bättre bänkplats i kyrkan åt Falcks ärkefiende rådman Johan Anderssons hustru. Falck hade därefter börjat sprida ut rykten i Gävle om att Bure förde barn till Blåkulla.

Katarina Bure inför rättaRedigera

Trolldomskommissionen kom till Gävle i februari 1675 för att hantera traktens eventuella trolldomsmål. Bure åtalades då formellt för häxeri och ställdes inför rätta åtalade för att ha fört barn till Blåkulla.

Vittnen sade att Fontelius slutat läsa häxbönen, som infördes 1670, redan 1673 och inte börjat igen förrän kommissionen kom till staden; att han ansåg häxeri vara fantasier, och sagt till föräldrarna att ge barnen en avbasning om de talade om Blåkulla. Detta var en ovanlig åsikt för en präst, av vilka de flesta andra entusiastiskt deltog i processerna. Häxkommissionen ställde sig då på Falcks sida mot Fontelius. Då barnen i Gävle förhördes, anklagade 20 barn, med borgmästarens son Håkan Falck i spetsen, Fontelius fru Katarina Bure för häxeri.

Ett vittne, Vägaren Peder Nilsson, uppgav att bondeskräddaren Matts Hansson från Tyerps nyligen gjort affärer med hans hustru. Hansson hade sagt att han hört om misstankarna mot Bure, och att hans egen hustru, som var från Nora socken, där Bure vuxit upp, hade sagt att Bure redan under uppväxten ryktats kunna trolla. Bures gudmor Ingjäl i Sveden, som sades kunna trolla, ska ha erkänt att hon hade omvänt Bure till häxa då denna vuxit upp. Fontelius hade då begärt ett intyg från Bures bror, den dåvarande kyrkoherden i Bure, från den församlingen om hur Bure hade uppfört sig under sin uppväxt.

Annika Gottshalksdotter (14 år), påstod sig ha blivit förd till Blåkulla av Bure vid jul 1674 ridande på borgmästare Carl Falck. Falck uppgav att han hade varit trött och öm då han vaknade om morgnarna. Falcks son Håkan Falck (13 år), sade sig ha blivit förd av Bure – en gång i skepnad av en fågel – och i Blåkulla sett Fontelius egna barn: Petrus, Lars, Lisken, Carin och Annika: Bure hade sedan slagit dem alla. I Blåkulla hade alla barnen blivit omdöpta i Satans namn, blivit inskrivna i en bok med sitt blod och sett Bure äta dansa och ha sex med Satan. Tortyr användes vid förhör av de övriga som åtalades för häxeri vid samma häxprocess, och flera av dem från både Valbo och Gävle bekräftade barnens anklagelserna. Bures egna barn avvisade dock anklagelserna mot sin mor, men domstolen ansåg att de uppträdde som om de vore förtrollade, eftersom de inte grät eller visade känslor.

Katarina Bure försvarade sig med stor vältalighet. Trolldom stred mot Guds ord; för henne var det lika lika avlägset som öster från väster, och om man börjar fråga barn om sådant lär de sig hur man ska svara; en del kan rent av vara drömmar. Hon sade att barnen hade mutats och övertalats. Kommissionen kallade detta "en galen inbillning". Bure sade sig vara oskyldig trots vittnena: "ty om än hela världen mot henne betygade, vet hon likväl att hon vore oskyldig, och fast så många djävlar finnas som stenarna i muren, så skall hon dock aldrig bekänna sig saker till denna beskyllning".

Katarina Bure frigavs dock från arresten sedan maken gråtande gick i god för henne och begärde att hon skulle tillåtas att ta hand om sina barn.

Upplösning av åtaletRedigera

Den 3 mars 1675 flydde familjen Fontelius till Uppsala. Samma dag avrättades fem kvinnor som också hade åtalats för häxeri. I Uppsala fick Fontelius ett rekommendationsbrev till kungen. Den 9 mars dömdes Bure till döden i sin frånvaro i Gävle.

Domkapitlet ställde sig på familjen Fontelius sida, uppmanade av professor Martin Brunnerus, och uppmanade kungen att lyssna på Fontelius. Kommissionen skrev att de hade dömt Bure till döden. Orsaken var att flera andra häxor från Valbo och Gävle hade vittnat mot henne, och att hon genom sin flykt ansågs ha bekänt brottet. De hade dock benådat henne att bli halshuggen utan att brännas på bål efteråt och låta henne begravas på kyrkogården av hänsyn till hennes familj, eftersom hon var "en förnäm mans hustru". Falck begärde att Gävle skulle få en ny kyrkoherde.

Dödsomen verkställdes aldrig. Fallet fråntogs Gävles kommission och framlades i stället för den kommissioralrätt, som handlade trolldomsmålen i Stockholm. Bure satt under tiden fängslad på Örebro slott. I augusti 1676, i samband med upplösningen av häxprocessen i Stockholm, frikändes hon formellt tillsammans med dem som då fortfarande satt fängslade för trolldom i Stockholm.

Fallet mot Katarina Bure hade stor betydelse. Kanske för att hon kom från en samhällsklass med högre status än de övriga anklagade ställde sig många högre ämbetsmän på hennes sida, vilket gjorde att häxprocesserna över huvud taget började ifrågasättas av en del myndigheter under 1675–76. Familjen återvände till Gävle.

Häxprocessen i GävleRedigera

Sju andra kvinnor ställdes inför rätta under Häxprocessen i Gävle. Brita Lorents Guldsmed, Brita Canons, Lisbeth Erik Pederssons, Kierstin (svärmor till en av slottsvakterna) och Anna Snifs. 19 barn anklagade dem för att ha tagit dem till Blåkulla. De ska ha skrapat guld från kyrkklockor på väg till Satan. Fem dömdes mot sitt nekande som skyldiga till att halshuggas och brännas på bål, en med erkännande till enbart halshuggning, och två till spöstraff.

Brita Lorents Guldsmed anklagades av 19 barn. Främst Brita Wälgifts, som blivit så svårt misshandlad att hon blivit sängliggande: hon uppgav att hon blivit misshandlad av Guldsmed i Blåkulla. Falck och mäster Uhno Johansson vittnade att en häxa, Glasmärit, hade bott på Guldsmeds föräldrars gård och kanske lärt henne trolldom. Johansson uppgav att Guldsmed 26 år tidigare haft ett förhållande med en pipare från Helsinge regemente, som kunde gå genom väggar genom magi och hade besökt henne medan han satt i fängelse i Gävle för dråp. Hon torterades med handklovar men vägrade bekänna. Domstolen uttalade att Brita Guldsmed var "en värsta sortens häxa". Hon dömdes till döden 3 mars. Hon dömdes till halshuggning och brännas på bål.

Anna Peder Ericssons Snifs anklagades av Brita Erik Lars i Hämblinge by för att ha bortfört hennes nyligen avlidna dotter Ingri, som ska ha dött på grund av den misshandel hon fått av Snifs i Blåkulla. Hon låtsades gråta då hon nekade, vilket misstänkliggjorde henne. Den 12 februari erkände hon med äkta tårar. Hon bekände att Satan sedan 1673 brukade besöka henne i gestalt av en förmögen man och betala henne för sex med dukater som förvandlades till blod. Hon dömdes till döden 3 mars. På grund av sin ånger slapp hon brännas efter halshuggningen och fick begravas på kyrkogården.

Lisbeth Erik Pederssons var sedan 1673 ryktad för trolldom och barnaförande och dömdes mot nekande. Kierstin Håkan Vacktkneckts svärmor, som bodde på Gävle slott och var en nykomling från norr, var okänd i staden och dömdes på vittnesmål från sin dotterdotter. Brita Canons dömdes förutom för barnaförande för att ha fört säd till Satan och bränt det och för att ha trollat dåligt väder och dömdes "ehuru hon obotfärdigt i stadigt nekande framhärdar".

De dömdes samtliga till döden 3 mars. Av de kvarvarande två kvarvarande åtalade, hade Canons syster Anna Måns Ivarssons, bekänt att hon lärt sig trolldom av Canons, men frikändes delvis på grund av ungdom från dödsstraff och dömdes till 60 slag ris för rådstugudörren och 3 söndagars kyrkoplikt. Den sista ansågs ha blivit förledd av andra och dömdes till spöstraff för sin ungdoms skull.

Avrättningen ägde rum den 6 mars 1675. Pojken Olle Hendrik Peders på Islandet påstod att han vid avrättningen av Gullsmeds och Canons sett svarta korpar föra bort deras själar, medan flickan Anna Johansdotter uppgav att en svart örn förde bort hela Canons och bara lämnade en stock att halshuggas. Detta bekräftades av Kierstin Hendrik Peders. Johansdotter sade att de andra som avrättades dock fördes bort av vita duvor, och Kierstin höll med när det gällde Lisbet.

Ytterligare 13 kvinnor dömdes strax därefter till döden för häxkonst. En annan kvinna, änkan Catharina Nilsdotter Grijs, dömdes 20 april 1675 till döden för äktenskapsbrott och trolldom: hon var mor till den berömde visgossen Johan "Gävlepojken" Johansson.

KällorRedigera