Öppna huvudmenyn

Julius Müller, född den 10 april 1801 i Brieg, död den 27 september 1878 i Halle, var en tysk protestantisk teolog. Han var bror till Karl Otfried och Eduard Müller samt svärfar till Rudolf Kögel.

Müller blev universitetspredikant i Göttingen 1831, professor i dogmatik i Marburg 1834 samt i Halle 1839. Bland hans dogmatiska arbeten märks främst Die christliche Lehre von der Sünde (1839; 6:e upplagan 1878), särskilt bekant genom sitt hävdande av läran om ett människans förtidliga, "intelligibla", syndafall. Därjämte kan nämnas Gesammelte dogmatische Abhandlungen (1870).

I sin ungdom hade Müller ivrigt uppträtt mot den preussiska unionspolitiken, i vilken han, i dess dåvarande form, såg ett statens oberättigade ingrepp i kyrkans inre angelägenheter. Men i sin, främst av Neander påverkade, teologiska åskådning stod han unionsriktningen nära. Och sedan under Fredrik Vilhelm IV en omläggning skett i principerna för unionssträvandena, blev Müller en av dessas inflytelserikaste förkämpar. Han deltog i generalsynoden 1846 och utgav till unionens försvar Die erste Generalsynode der evangelischen Landeskirche Preussens und die kirchlichen Bekenntnisse (1847) och Die evangelische Union, ihr Wesen und ihr göttliches Recht (1854).

KällorRedigera