Öppna huvudmenyn

Judar i Sverige har funnits åtminstone sedan 1500-talet. Det finns omkring 20 000 judar i Sverige[förtydliga], varav 30 % (6 000) är medlemmar i någon församling vilket inte nödvändigtvis innebär att de är religiösa/traditionella.

Judar i Sverige
Sverige
Sverige
Gustaf Adolf von Reis Sr c 1870 (crop).jpg
Kattunstryckaren Gustaf Adolf von Reis den äldre (1819-1900), född i Göteborg, bildade liksom många andra svenska judar på 1800-talet sin familj med en kvinna som tillhörde Svenska kyrkan. (Han var dotterson till Jacob Marcus.)[1]
Antal sammanlagt
20 000
Språk

Svenska
Hebreiska
Jiddisch

Religion

Främst judendom

Besläktade folkgrupper

Judar

1774–1860: De första judiska församlingarna och "juderegementet"Redigera

1774 anlände köpmannen Aaron Isaac och han blev den första att få utöva judendom i Sverige. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom en våg av judar till landet. Det var inte ovanligt att judarna bytte ut sina namn till mer svenskliknande för att dölja sin bakgrund.[källa behövs] Under slutet av 1770-talet tilläts Sveriges första judiska församlingar att bildas i Stockholm och Marstrand. Innan dess hade det förekommit judedop, där judar genom att konvertera till kristendomen blivit fullvärdiga svenska medborgare.

Först under Gustav III:s regering gjorde sig en större tolerans gällande. Han gav 1779 sin sanktion åt riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och i det av Kommerskollegium 27 maj 1782 utfärdade "judereglementet", vilket i huvudsak blev gällande till 1838, medgavs judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att där uppföra synagogor och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken. Men de förbjöds deltaga i riksdagsmannaval samt ingå äktenskap med andra än sina trosförvanter.[2]

 
Innanför järngallret i dörren till lilla Fredriksborgs fästning på ön Marstrand fanns Sveriges första synagoga.

11 år senare, 1849, fick de rätt att vittna i svenska domstolar. Fem år senare, 1854, gavs de rätt att bosätta sig i rikets alla städer.

1860-talet: stärkta rättigheterRedigera

Under 1800-talet infördes ett antal reformer. År 1860 fick de judar som var svenska medborgare rätt att bosätta sig var som helst inom Sverige och där äga fast egendom. Förut hade denna rätt endast gällt de inom landet födda judarna. Den stora reformen ifråga om kommunalförvaltningen genomfördes 1862. Judar som var svenska medborgare fick då rösträtt och valbarhet till rikets alla kommunala församlingar, förutom kyrkliga sådana. År 1863 tilläts judar ingå äktenskap med icke-judar. Det året tíllerkändes även främmande trosbekännare rätt att antagas i statens tjänst inom vissa lärda och konstnärliga områden. Samma år fick de även rätt att äga fastigheter inom hela riket, och att vara lärare i svenska statliga skolor. Deras rättigheter utvidgades 1865 till att de även fick välja riksdagsmän, men själva var de icke valbara. Frågan om judarnas fullständiga emancipation diskuterades såväl inom riksdagen som i pressen och genomdrevs inom riksdagen 16 februari 1870 med stor röstövervikt. Riksdagen beslöt då att lämna alla främmande trosbekännare rätt att inneha sådana statstjänster som inte låg inom det kyrkliga området – med undantag för statsrådsämbeten. De fick även rättighet att inväljas i riksdagen.[3]

Den som tillhörde Svenska kyrkan och önskade konvertera till judendomen fick möjlighet att göra detta genom 1873 års dissenterlag. Det krävde dock en process med bland annat en väntetid.

1900-talet - idagRedigera

Genom 1951 års religionsfrihetslag gavs svenska medborgare rätten att fritt gå ur Svenska kyrkan genom ett enkelt muntligt meddelande. Denna lag innebar även att det blev frivilligt för judar i Sverige att vara medlem i en judisk församling.

Genom religionsfrihetslagen blev det även möjligt för en jude att bli statsråd. Denna nya rättighet hugfästes ytterligare, genom en grundlagsförändring av Regeringsformen, som trädde i grundlaga kraft den 1 januari 1953.

Västjudar från framför allt Tyskland och Nederländerna har ofta varit akademiker eller affärsmän och snabbt integrerats i det svenska samhället, till skillnad från östjudarna som ofta var fattiga, varvid sociala problem uppstått.

Vissa grupper har bemött judar med antisemitism, framför allt nazister i Sverige under 1930-talet. Under andra världskriget kom många judiska flyktingar till det från kriget skonade Sverige. Vissa av dessa stannade sedan kvar, andra åkte tillbaks dit de tidigare bott eller flyttade till den 1948 nyupprättade staten Israel.

Antisemitism i Sverige har ökat på senare år. Religionsförföljelse i form av ett antal antisemitiska angrepp har skett mot synagogor i Sverige, särskilt i Malmö synagoga, till följd av missnöjet över Israel–Palestina-konflikten framför allt bland muslimska grupper,.[4] och många judar har flyttat från Malmö.[5] Antal polisanmälningar om antisemitiska brott ökade i Sverige från 159 år 2008 till 277 år 2015, och återgick till 182 år 2016.[6] Frågan om hur samhället och staten hanterar hotbilden mot svenska judar har varit föremål för politisk debatt.[7].

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Tablå hos FamSAC
  2. ^ Judar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
  3. ^ Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige / sid. 185
  4. ^ Lovén, Andreas (25 januari 2010). ”Klasskamrater skulle "halalslakta" Jacob”. Skånska Dagbladet. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111024220015/http://www.skanskan.se/article/20100125/MALMO/701259995/1057#. Läst 8 december 2011. 
  5. ^ Lovén, Andreas (25 januari 2010). ”Judehatet får dem att lämna Malmö”. Skånska Dagbladet. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111024223156/http://www.skanskan.se/article/20100125/MALMO/701259997/1057/*/judehatet-far-dem--att-lamna-malmo#. Läst 8 december 2011. 
  6. ^ ”Antisemitiska hatbrott - Brottsförebyggande rådet”. www.bra.se. https://www.bra.se/publikationer/arkiv/publikationer/2019-05-29-antisemitiska-hatbrott.html. Läst 12 augusti 2019. 
  7. ^ ”Motion 2005/06:Kr289 Säkerhetskostnader för synagogor”. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GT02Kr289.