Johan Aron af Borneman

	Johan Aron af Borneman
	Johan Aron af Borneman i flottans uniform, med riddartecknet av Svärdsorden på bröstet.
Information
Född	3 april, 1768; Oppmanna
Död	2 december 1846 (78 år); Stora Vörta, utanför Karlskrona
I tjänst för	Sverige; Osmanska riket 1794 - 1801
Försvarsgren	Flottan
Tjänstetid	1782 - 1845
Grad	Överste
Enhet	Fregatten Diana
Befäl	Flottans konstruktionskår
Utmärkelser	Vasaorden; Svärdsorden; Adlad
Övrigt	Kungliga Krigsvetenskapsakademien; Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien; Kungliga Örlogsmannasällskapet

Johan Aron af Borneman, före adlandet Kihlberg, född 3 april 1768 i Oppmanna socken, död den 2 december 1846 på Stora Vörta i Nättraby socken, var en svensk militär och ingenjör. Han var bland annat överste och sekundchef för Flottans konstruktionskår.

Biografi redigera

Uppväxt redigera

Johan Aron af Borneman föddes i Oppmanna kyrkby som son till landsfiskalen och hovkvartermästaren Gabriel Kihlberg och dennes andra hustru Maria Catharina von Borneman (född von Unge). Han blev skeppsgosse vid örlogsflottan den 22 mars 1782 samt antogs som lärling vid kronovarvet i Karlskrona 1783. 1786 blev han timmerman på fregatten Diana. Han utnämndes till underskeppsbyggmästare 1791.

Militär karriär redigera

När Flottans konstruktionskår inrättades i slutet av utnämndes han till löjtnant vid kåren och tillträdde sin nya tjänst 1794. Samma år gick han på kunglig befallning i tjänst för Osmanska riket, och hjälpte dess flotta att införa förbättringar i skeppsbyggeri. Han kvarstannade på denna tjänst till 1801. Sverige var vid denna tid allierat med Osmanska riket, främst på grund av relationen till Ryssland. Under sin tjänst i Turkiet befordrades han 1795 till kapten vid Konstruktionskåren.

Efter sin hemkomst fortsatta han sin tjänstgöring vid Konstruktiosnkåren och blev utnämnd till major den 20 december 1805 och den 4 april 1812 befordrades han till överstelöjtnant. Vid Karl XIV Johanss kröning den 11 maj 1818 upphöjdes han i adligt stånd och antog då namnet ’’af Borneman’’ efter modern. Den 28 januari 1822 fick han sin sista befordran till överste och 1825 utnämndes han till sekundchef för Konstruktionskåren. Han tog avsked den 11 februari 1845.

Konstruerade fartyg redigera

Listan är ej komplett, men följande fartyg har af Borneman konstruerat:

Korvetten Jarramas - 1821
Fregatten Eugenie - 1844
Linjeskeppet Stockholm - 1856

Familj redigera

Han gifte sig 1804 med Anna Brita Clason (1778–1856) och fick med henne fyra barn. Makarna ägde gården Stora Vörta, och där uppförde af Borneman ett djurdrivet mekaniskt tröskverk. af Borneman dog 1846 på Stora Vörta gård och han ligger begravd på Nättraby kyrkas kyrkogård.

Sveriges ekar och ekregalet redigera

Den 18 maj 1819 fick af Borneman i uppdrag av Kungl. Maj:t att inventera och besiktiga alla Sveriges ekar och bedöma vilka som kunna användas av flottan. Dessutom skulle han föreslå lämpliga platser för statliga ekplanteringar. Från 1819–1825 reste han genom södra Sverige och hans rapport som fyller 16 volymer finns idag på Riksarkivet.^[1]

af Borneman upptäckte snart att det var illa ställt med de svenska ekarna. Bönderna försökte med alla medel hindra och skada befintliga träd. Detta berodde troligen på att eken var skyddad genom ekregale och att endast staten hade rätt till dem främst för byggandet av flottans fartyg. af Bornemans lösning var att markägaren skulle äga sina ekar och att staten skulle inrätta ekplanteringar. Detta förslag lades fram på Riksdagen 1823 till Bondeståndets jubel. Vid Riksdagen 1828–1830 fattades beslut efter en kunglig proposition om detta och eken släpptes officiellt fri från 1830.

Resultatet av inventeringen hade visat att det endast fanns cirka 40 000 lämpliga ekar i Sverige användbara för flottan. af Borneman skriver:

”

De fält der Odlaren har att vänta största belöningen för sin möda, det vill i allmänhet säga, hans Inägor, äro, eller hafva varit, i de fleste Provinserne, bevuxna med Ekar, hvilckas skugga förtorkade Löf, hvad Åkern angår mattar eller förstör Sädesväxten och i Ängen der Träden står för mycket hopade, förminska gräsproduction...

„

Riksdagens beslut 1828 innebar att markägarna löste in sina ekar för en mindre summa, och att dessa insamlade medel användes av staten för att anlägga statliga ekplanteringar. Den första ekplanteringen inleddes strax före jul 1831 på Visingsö och fram till 1860 planterades mer än 750 hektar i Sverige.