Öppna huvudmenyn

Jens Stoltenberg, född 16 mars 1959 i Oslo, Norge, är en norsk politiker som var partiledare för Arbeiderpartiet 2002–2014. Han var Norges statsminister 20002001 och 20052013. Den 1 oktober 2014 tillträdde han ämbetet som Natos generalsekreterare.

Jens Stoltenberg

Jens Stoltenberg 2019.

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
1 oktober 2014
Företrädare Anders Fogh Rasmussen

Ämbetsperiod
17 oktober 200516 oktober 2013
&&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 år och &&&&&&&&&&&&0364.&&&&&0364 dagar
Monark Harald V
Företrädare Kjell Magne Bondevik
Efterträdare Erna Solberg
Ämbetsperiod
17 mars 200019 oktober 2001
&&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 år och &&&&&&&&&&&&0216.&&&&&0216 dagar
Monark Harald V
Företrädare Kjell Magne Bondevik
Efterträdare Kjell Magne Bondevik

Född 16 mars 1959 (60 år)
Oslo, Norge
Politiskt parti Det Norske Arbeiderparti
Maka Ingrid Schulerud
Yrke Nationalekonom
Ministär Regeringen Stoltenberg I
Regeringen Stoltenberg II
Namnteckning Jens Stoltenbergs namnteckning

Innehåll

Familj och uppväxtRedigera

Stoltenberg är gift med Ingrid Schulerud och de har två barn tillsammans. Han är utbildad nationalekonom med examen 1987. Han är son till den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg och stadssekreteraren Karin Stoltenberg, ogift Heiberg (1931-2012). Även fadern representerade Arbeiderpartiet.

Politisk karriärRedigera

Jens Stoltenberg valdes till andre vice ordförande i Arbeiderpartiet 1992. 1993 till 1996 var Jens Stoltenberg näringslivs- och energiminister. Under Thorbjørn Jaglands regeringstid var Jens Stoltenberg finansminister 1996–1997.

Första statsministerperioden (2000–2001)Redigera

När Bondeviks första regeringen avgick till följd av en misstroendeomröstning kunde Stoltenberg istället presentera sin första regering, och regeringen tillträdde den 17 mars samma år. Vid den här tiden var Stoltenberg inte partiledare för Arbeiderpartiet, istället var han vice partiledare, men trots det tillträdde han som statsminister samtidigt som den riktiga partiledaren Thorbjørn Jagland tog posten som utrikesminister. Stoltenbergs första tid som statsminister (2000–2001) var mycket kontroversiell, särskilt inom hans eget parti, som var ansvariga för reformer och moderniseringar av välfärdsstaten som inkluderade del-privatiseringar inom flertalet statligt ägda bolag. I stortingsvalet i Norge 2001 fick partiet ett av sina sämsta valresultat någonsin med knappt 24% av rösterna.

Stoltenberg och hans regeringen blev efter valet tvungna att avgå till följd av det sämsta valresultatet sedan 1924.

MaktkampenRedigera

Till följd av valet drabbades partiet av en maktkamp mellan sittande partiledaren Thorbjørn Jagland och Stoltenberg. Under 2002 ersattes Jagland av Stoltenberg som partiledare.

Andra statsministerperioden (2005–2013)Redigera

 
Jens Stoltenberg och Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson.

Stoltenbergs arbeiderparti vann i september 2005 det norska stortingsvalet tillsammans med sosialistisk venstreparti och senterpartiet. För första gången kom därmed arbeiderpartiet att styra i koalition med andra partier. Stoltenberg tillträdde som statsminister 17 oktober och efterträdde då Kjell Magne Bondevik.

Efter regeringens bildande var frågor som Norges militära insats i det pågående kriget i Afghanistan, Norges oljeproduktion i Barents hav, HBT-rättigheter, invandring och kvaliteten på standardutbildning dominerande i politiken.

Efter att koalitionen fått nytt förtroende efter Stortingsvalet 2009Arbeiderpartiet gick fram med 2,7 procentenheter fokuserade regeringen på centraliserad och omorganiserad sjukvård, och man satsade även på miljöpolitiken genom att införa högre skatter både för privata och för företag. Ett annat problem som var i fokus var den pågående globala finanskrisen.

Utöver detta löste han tillsammans med Rysslands president Dmitry Medvedev ett långvarit bråk om var den marina gränsen mellan Norge och Ryssland egentligen ska gå. Lösningen är en kompromiss där man delat upp det omdiskuterade området i två lika stora delar, och ett avtal undertecknades den 27 april 2010.

Som ett resultat av påstådd statlig ineffektivitet, misstag, skandaler och konstiga uttalanden, bland annat från Senterpartiets partiledare Liv Signe Navarsete kantades Stoltenbergs andra statsministerperiod av kontroverser och kritik, speciellt från både liberaler och konservativa. Enligt en opinionsmätning fick de tre regeringspartierna (tillsammans) 35,8% av väljarnas röster (i januari 2011).[1]

Efter Stortingsvalet i Norge 2013 i september då Arbeiderpartiet gick tillbaka i väljarstöd avgick Stoltenberg som statsminister den 16 oktober 2013.

Terrorattentaten i Norge 2011Redigera

Klockan 15.26 fredagen den 22 juli 2011 exploderade en bomb utanför regeringskvarteret där statsministern hade sitt kontor, åtta personer dog och ett stort antal personer skadades. Omkring klockan 17.20 började massakern på ön Utøya, där Arbeidernes Ungdomsfylking hade sitt årliga sommarläger. Massakern på Utøya kostade 69 människor livet. Stoltenberg skulle enligt planerna besöka ön dagen därpå och befann sig vid tillfället då bomben exploderade i sin bostad, där han förberedde talet han skulle hålla på Utøya.[2]

Stoltenberg blev djupt engagerad i vad som hänt, både av personliga skäl då flera av offren var hans nära vänner och som nationens ledare. Han hade medkänsla för de skadade och sörjande, samtidigt som han tryggt och säkert manade till, att inte ge upp landets grundläggande värderingar. Vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka söndagen den 24 juli höll han ett kort, känsloladdat tal som avslutades med "Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet over det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier. Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet."

Norska nationen slöt från första stund efter attentaten upp kring Stoltenberg både som sin statsminister och som person.

Regeringsarbeten och valRedigera

Regeringssammanträdena efter terrorattentaten kom inledningsvis att hållas i Stoltenbergs bostad då regeringskansliet var bombat.

Det var kommunalval den 12 september och partierna bestämde att valkampanjen skulle starta den 13 augusti, men Stoltenberg deltog inte under första veckan. Efterhand kom han sakta men säkert igång och mobiliserade vad som krävdes, men upplevde det som tungt att ställa om till optimistiska torgappeller. I vilket fall genomförde han en bra valkampanj. Direkt efter attentaten hade även Arbeiderpartiet ett växande stöd, men det planade efter hand ut men valresultatet blev ett solitt val med 31,7 procent på landsbasis, en framgång med 2,0 procent.

ReferenserRedigera

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Sigbjørn Johnsen
Norges finansminister
1996–1997
Efterträdare:
Gudmund Olav Restad
Företrädare:
Kjell Magne Bondevik
Norges statsminister
2000–2001
Efterträdare:
Kjell Magne Bondevik
Företrädare:
Thorbjørn Jagland
Arbeiderpartiets partiledare
2002–2014
Efterträdare:
Jonas Gahr Støre
Företrädare:
Kjell Magne Bondevik
Norges statsminister
2005–2013
Efterträdare:
Erna Solberg
Företrädare:
Anders Fogh Rasmussen
Natos generalsekreterare
2014–
Efterträdare:
Innehar fortfarande posten