Jean-Christophe Öberg, född 28 mars 1935 i Rouen, Frankrike, död 12 juni 1992, var en svensk diplomat. Öberg var under Vietnamkrigets slutskede ambassadör i Hanoi (1972–1974). Han verkade sedermera som ambassadör i Bangkok och Singapore (1976–1981), Alger (1982–1987) och Warszawa (1987–1991). Hans första utrikestjänst var i Jakarta (1962) och han var senare också verksam i Washington, D.C.. Under en tid fram till sin död var Öberg bosatt i Karlskrona och deltog i grundandet av Östersjöinstitutet.

BiografiRedigera

Unga årRedigera

Öberg var son till vicekonsul Nils Konrad Öberg (1896–1974)[1] och Germaine Pernot. Han tillbringade sina första 16 levnadsår i Frankrike, där fadern, som var svensk, arbetade vid den svenska ambassaden. Modern var fransyska. År 1952 kom Öberg till Ångermanland, först till Härnösand och sedan till Sollefteå, där han tog studentexamen 1954. Han studerade vidare på Uppsala universitet, där han läste franska och kom att ansluta sig till filosofen Michel Foucaults personliga krets. Foucault var fransk lektor och ledare av de kulturella aktiviteterna på Maison de France. Öberg blev jur.kand. i Uppsala 1960. Han var gift med Birgit Öberg (född 1936) och hade fyra barn, bland andra Nils Öberg.

KontroversiellRedigera

Genom intervjuer och uttalanden i media framstod Öberg som färgstark och egensinnig. Särskilt uppmärksammad blev han för de dikter han skrev under Vietnamkriget. I november 1969, efter att Son My-massakern blivit känd, publicerade han en dikt i tidningen Expressen. Öberg nämnde där ortnamnen Lidice och Oradour, till vilka statsminister Olof Palme sedermera anknöt i sitt berömda tal julen 1972. I riksdagsdebatten figurerade så sent som den 12 oktober 1999 Öbergs namn, då utrikesminister Anna Lindh besvarade folkpartiledaren Lars Leijonborgs interpellation rörande den svenska politiken gentemot Kambodja.

Diplomatiska insatserRedigera

Öberg kom under sin tid som ambassadör i Warszawa att få tillfälle att utöva praktisk diplomati under en känslig period i Polens utveckling. I en tid som kännetecknades av starka motsättningar mellan å ena sidan den rådande statsmakten under president Wojciech Jaruzelski och å andra sidan fackföreningen Solidaritet under Lech Walesa bjöd Öberg in dessa båda ledare till hemliga överläggningar på svenska ambassaden – en ambassad som tjänligt nog råkade ligga (och alltjämt ligger) på andra sidan gatan från presidentpalatset i Warszawa. En möjlighet till dialog skapades på detta sätt i biblioteket på den svenska ambassaden. Som ung attaché vid ambassaden i Djarkarta (1962-1964) kom Öberg på ett högst påtagligt sätt i direkt kontakt med de oroligheter som då rådde i landet. Efter att ha fört fru och barn i säkerhet till den bungalow som ambassaden förfogade över i bergen vid Puncak Jaya valde Öberg att göra en kontroll av det handeldvapen som han hade tillgång till. Ett skott avfyrades upp mot den tropiska indonesiska natthimlen - en eldgivning som dock genast besvarades med kraft av den säkerhetsstyrka som, den unge svenske attachén ovetandes, under kvällen hade intagit eldställning runt marinchefen och vice-amiralen Eddy Martadinatas bungalow som låg på tomten strax under svenskarnas och dit även marinchefen hade sökt sin tillflykt under oroligheterna. Den svenske diplomaten besvarade inte den indonesiska eldgivningen, som var lika kraftig och långvarig som den var missriktad, utan valde att möta värdlandets soldater med en taktisk reträtt och ett svenskt eld upphör.

BibliografiRedigera

  • Öberg, Jean-Christophe (1985). Varför Vietnam?: ett kapitel i svensk utrikespolitik 1965-1970. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7235747. ISBN 91-29-57247-9 

KällorRedigera

  1. ^ https://www.allehanda.se/artikel/bok-om-en-stornordingrafamilj
Diplomatiska titlar
Företräddes av
Arne Björnberg
 Sveriges ambassadör i Hanoi
1972 – 1974
Efterträddes av
Bo Kjellén
Företräddes av
Eric Virgin
 Sveriges ambassadör i Bangkok
1976 – 1981
Efterträddes av
Axel Edelstam
Företräddes av
Stig Brattström
 Sveriges ambassadör i Alger
1982 – 1987
Efterträddes av
Tom Tscherning
Företräddes av
Örjan Berner
 Sveriges ambassadör i Warszawa
1987 – 1991
Efterträddes av
Karl-Vilhelm Wöhler