Jan Erik Koldenius, född 24 juni 1939 i Göteborg, död 20 augusti 2022,[1][2] var en svensk skådespelare.[3]

Jan Koldenius
Född24 juni 1939
Göteborg, Sverige
Död20 augusti 2022 (83 år)
Medborgare iSverige
SysselsättningSkådespelare, röstskådespelare
Redigera Wikidata

Biografi

redigera

Koldenius far var expedit i en herrekiperingsaffär och hans mor hemmafru. Efter skolgång i Hvitfeldtska högre allmänna läroverk för gossar och en teaterkurs vid ABF:s teaterkurs gick han två år på Calle Flygares film- och teaterstudio (med Calle Flygare själv som lärare) och blev 1962 antagen på Kungliga Dramatiska teaterns elevskola, som en av nio elever från skolans sista årsgrupp innan namnbytet till Statens scenskola med bland andra Per Ragnar, Anita Wall och Evabritt Strandberg som klasskamrater. Han utexaminerades 1965 och fick sedan engagemang vid Uppsala stadsteater.

I slutet av 1960-talet kom han till Småland och fick den gamla teatern i Växjö som hemmascen; Riksteatern stod som huvudman för Växjöensemblens verksamhet. På 1970-talet kom han att tillhöra Örebroensemblen.

Privatliv

redigera

Han var från 1968 gift med Malin Larsson och de fick tre barn tillsammans. Paret Koldenius skildes efter ett långt äktenskap och från 1996 var Koldenius sammanboende med skådespelaren Gunilla Orvelius. Koldenius konverterade till buddhismen och utgav 2007 boken En västerlänning möter buddhismen (ISBN 9789185879601).

Filmografi

redigera
  • 1970 - Röda rummet (TV-serie)
  • 1971 Den mätbara arbetaren: några glimtar ur arbetslivet återgivna av Växjöensemblen
  • 1973 - Om 7 flickor
  • 1978 - Den sjunde frågan (TV-teater)
  • 1980 - Hoppets här (TV-teater)
  • 1984 - Finnbastu (TV-film)
  • 1988 - Det är långt till New York (röst)
  • 1988 - Som man ropar (TV-serie)
  • 1994 - Markurells i Wadköping (TV-teater)
  • 1996-1999 - Wilnius veckomagasin (TV-serie)
  • 2002 - Var finns min seger? (Dokumentärspeaker)

Dubbning

redigera

Vid sidan av sitt huvudsakliga engagemang som skådespelare har Koldenius även haft ett förflutet som röstskådespelare, under mitten av 1980-talet och fram till början av 2000-talet åt KM Studio AB i Karlskoga.

Roller (ej komplett)

redigera
År Roll Produktion Regi Teater
1976 Bock Noshörningen (Le rhinocéros)
Eugène Ionesco
Barbro Larsson Örebroensemblen
Rørlund Samhällets stöttepelare (Samfundets støtter)
Henrik Ibsen
Claes Lundberg Örebroensemblen
1977 Hoppets här
Gunnar Ohrlander
Marianne Rolf Riksteatern[4]
1978 Angelo Lika för lika
William Shakespeare
Claes Lundberg Riksteatern[5]
Hemmets härd är guld värd
Gunnar Ohrlander
Leif Stålhammer Riksteatern[6]
1979 Cléante Tartuffe (Tartuffe, ou l'Imposteur)
Molière
Pierre Fränckel Örebroensemblen
1982 Mannen från La Mancha
Mitch Leigh, Joe Darion och Dale Wasserman
Georg Malvius Örebro länsteater[7]
1983 Romeo och Juliet
William Shakespeare
Georg Malvius Örebro länsteater[8]
1984 Två herrars tjänare
Carlo Goldoni
Alfred Meschnigg Örebro länsteater[9]
1989 Ett resande teatersällskap
August Blanche
Elisabeth G. Söderström Riksteatern[10]

Referenser

redigera
  1. ^ Jan Koldenius på Familjesidan.se
  2. ^ https://www.dn.se/familj/till-minne-jan-koldenius-27-8/
  3. ^ Jan KoldeniusSvensk Filmdatabas
  4. ^ Lars-Olof Franzén (11 december 1977). ”Friskt om 'olycklig kärlek' mellan frikyrka och arbetare”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/tidning/1977-12-11/336/20. Läst 16 september 2017. 
  5. ^ Bengt Jahnsson (17 april 1978). ”Shakespeare i Örebro: Originell och sensuell”. Dagens Nyheter: s. 17. http://arkivet.dn.se/tidning/1978-04-17/103/17. Läst 16 september 2017. 
  6. ^ Bengt Jahnsson (2 december 1978). ”Hyrespjäs i Örebro: Arsenik och gamla pampar”. Dagens Nyheter: s. 21. http://arkivet.dn.se/tidning/1978-12-02/327/21. Läst 16 september 2017. 
  7. ^ Marcus Boldemann (6 oktober 1982). ”Fullträff i Örebro”. Dagens Nyheter: s. 20. https://arkivet.dn.se/tidning/1982-10-06/271/20. Läst 5 mars 2018. 
  8. ^ Lars Linder (20 september 1983). ”Ojämn ensemble, men... Shakespeare känns igen”. Dagens Nyheter: s. 20. https://arkivet.dn.se/tidning/1983-09-20/255/20. Läst 6 mars 2018. 
  9. ^ Bengt Jahnsson (16 december 1984). ”'Två herrars tjänare' på Örebro länsteater: Festlig fart och fläng utan like”. Dagens Nyheter: s. 26. https://arkivet.dn.se/tidning/1984-12-16/342/26. Läst 8 mars 2018. 
  10. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. På Stan 11. 8 juli 1989. https://arkivet.dn.se/tidning/1989-07-08/181/49. Läst 5 maj 2018. 

Externa länkar

redigera