Öppna huvudmenyn
För läkaren och professorn, se Hjalmar Lindgren.
De odlade jorden.[fotnot 1]
Kalkarbetarna[fotnot 2]
Brunn med flickfigurer på Trätorget i Falköping

Jalmar Lindgren född 26 augusti 1908 i Ryds by i Vilske-Kleva socken, död 27 mars 1990,[1] var en svensk konstnär och bonde.

Jalmar Lindgren levde och verkade hela livet, förutom under studieåren, i Ryds by i Vilske-Kleva väster om Mösseberg, där han kombinerade lantbruk med konstnärskap. Hans tidiga verk påminde om Döderhultarens enkla, men porträttlika gubbar. Senare i livet blev hans skulpturer mer fulländade. Jalmars Lindgrens stora styrka var att kunna skildra kroppshållningen hos både människor, hästar och kor, något han utan tvekan fått blick för när han arbetade i lantbruket. Han var socialist i Ivar Lo-Johanssons anda och ogillade centraliseringar. År 1970 fick Jalmar Lindgren Falköpings kommuns kulturstipendium för Kalkarbetarna.

UppväxtRedigera

Jalmar Lindgren växte upp på ett småjordbruk i Ryds by i Vilske-Kleva. Både fadern som var timmerman och farfadern som var smed var skickliga hantverkare. Hantverksskickligheten gick i arv till honom. I skolan fick han högsta betyg i teckning och fick som tolvåring en skämtteckning publicerad i Såningsmannen. Vid 17 års ålder tog han en Hermodskurs i teckning med mycket goda resultat. Jalmars äldre bror Hugo gifte sig med Anna Götlind vars bror Johan Götlind var gift med den konstintresserade och förmögna kvinnan Märtha Tamm, som såg talangen hos Jalmar och lovade att bekosta konstnärsstudier i Göteborg. Vid Kreugerkraschen försämrades Märthas ekonomiska villkor, och det ekonomiska stödet upphörde.

UtbildningRedigera

År 1928 uppsökte Jalmar, helt utan pengar, Slöjdföreningens skola och visade upp sina alster. Han blev antagen och fick börja från grunden med bland annat bildhuggeri och grafisk teckning. Under sin studietid inspirerades han av Charles Despiaus kvinnoporträtt på Göteborgs konstmuseum och Antoine Bourdelles realism och enkelhet. Jalmars största inspirationskälla blev Auguste Rodin, främst Den förlorade sonen på Göteborgs konstmuseum. År 1931 var Jalmars ekonomi så dålig att han fick avbryta sina studier och resa hem och arbeta som dräng på gården.

År 1935 hade Jalmar sparat ihop tillräckligt med pengar för ett års studier vid Konstakademien i Stockholm, där han studerade modellering, anatomi och skulptur för professor Nils Sjögren och Albert Engström. En föreläsning om Gustave Courbet väcktes Jalmars intresse för negativa former. Efter ett år var pengarna slut och han fick bege sig hem och arbeta som bonde.

Vid 64 års ålder tog Jalmar åter upp studierna och gick en kurs i muralmålningsteknik vid Konstakademien i Stockholm.

Konstnären och bondenRedigera

Lantbruksmiljön var konstfientlig. De som inte arbetade inom jordbruket eller med kroppsarbete sågs som lata eller odugliga. Jalmar kunde avbryta ett plöjningsarbete mitt på åkern och börja teckna av en människa eller ett djur, ett beteende många tyckte var märkligt. På 1940-talet köpte han gården och ett litet torp som han använde som ateljé. 1947 illustrerade han en novell i Folket i Bild av Folke Fridell som handlade om utanförskap - något som Jalmar säkert kände när han gick ensam på gården och plöjde. Sitt första offentliga uppdrag, en byst i gips av hembygdsforskaren Assar Blomberg, fick han 1948.

Jalmar förälskade sig i Märta och de gifte sig 1951 och fick två söner. Förhållandet med Märta fick Jalmars konst att bli mer harmonisk. Under de kommande årtiondena gjorde han ett femtontal offentliga arbeten, bland annat mosaiker, statyer och en fontän. Från ateljén kom teckningar med arbetare, mjölkerskor, kor, hästar och nakna kvinnor. När Jalmar gick bort hade över 1 000 teckningar lämnat ateljén och kvar står många av hans offentliga konstverk.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Skatteverkets folkbokföring

FotnoterRedigera

  1. ^ Skulpturen skapades till utställningen De odlade jorden (1975). Utställningen gick först under arbetsnamnet Den anonyme svenske bonden. När man insåg kvinnans avgörande roll för jordbruket så ändrades namnet till Den anonyme svenske bonden och hans hustru. Slutligen föreslog Jalmar att namnet skulle ändras till De odlade jorden för att inte kvinnan skulle komma i andra hand. Med skulpturen försöker Jalmar visa jordbrukets nyckelpersoner, hästen, bonden, och hustrun med barnet i sin famn som symboliserar cyklerna över generationerna.
  2. ^ Kalkindustrin var 1918 Skaraborgs läns största industri, och upphör helt på 1950-talet. Jalmar fick i uppdrag av Falköpings kommun och HSB att skildra denna epok. Resultatet av Jalmars arbete står att beskåda på Wetterlinsgatan 15.

Externa länkarRedigera