Öppna huvudmenyn

Jakob Albrekt von Lantinghausen

svensk friherre, generallöjtnant, serafimerriddare, politiker och överståthållare

Jakob Albrekt von Lantinghausen, född den 4 november 1699 i Reval, död den 6 december 1769 i Stockholm, var en svensk friherre, generallöjtnant, serafimerriddare, politiker och överståthållare.

Jakob Albrekt von Lantingshausen
Jakob Albrekt von Lantinghausen, avporträtterad av Carl Fredrich Brander
Titlar
Tidsperiod 1759
Tidsperiod 1760
Yrke Militär och politiker
Militärtjänst
I tjänst för Sverige Sverige
Frankrike Frankrike
Land Sverige Sverige
Grad Generallöjtnant
Enhet Livgardet
von Lantingshausens regemente
Hallands regemente
Slag/krig Pommerska kriget
Utmärkelser Riddare och Kommendör av Kungl. Majt:s Orden
Kommendör av Svärdsorden
Politik
Parti Adelsståndet
Annat parti Hattpartiet
Mandatperiod
1742-1769
Personfakta
Född 4 november, 1699
Reval
Död 6 december, 1769
Stockholm
Frälse/adelsätt von Lantinghausen
Far Gotthard Henrik Lantingshausen
Mor Jakobina Staël von Holstein
Familj
Gift 1748
Make/maka Anna Sofia von Fersen
Barn Carolina Sophia von Lantinghausen
Albrekt von Lantinghausen

BiografiRedigera

Jakob Albrekt von Lantinghausens den ende sonen av två barn till generaladjutanten Gotthard Henrik Lantingshausen, som skrev sig till flera gods i Reval, och Jakobina Staël von Holstein, en äldre syster till Jakob Axel Staël von Holstein. Fadern stupade i slaget vid Punitz när Jacob Albrekt var fem år och han blev då huvudman för ätten, som naturaliserats i Sverige som adlig.

Jakob Albrekt von Lantinghausen ingick 1717 som volontär vid livgardet. Följande året befordrad till kornett och löjtnant vid Hallands infanteri, bevistade han fälttåget mot Norge 1718–19 och utmärkte sig särdeles i träffningen vid Ljung, där han med endast sjuttio man tillbakadrev de vida överlägsna danskarna. Då hans regemente 1722 indrogs, erhöll han kaptens avsked och begav sig till sin morbroder, överste Staël von Holstein, där han i två år studerade krigsvetenskapen, varpå han 1724 ingick i fransk tjänst, vilken på grund av tidens fredliga förhållanden inskränkte sig till fredlig garnisonstjänstgöring.

Användande all sin lediga tid till förkovran av sina insikter i skilda grenar av mänskligt vetande, gjorde han sig snart känd som en kunnig och duglig officer och kallades 1736 att som guvernör leda den unge hertig Kristians av Zweibrücken och dennes yngre broders uppfostran, varefter han under de följande åren med de unga prinsarna besökte åtskilliga holländska och tyska universitet. Han greps därvid av tanken att bana prinsen vägen till tronföljden i Sverige, vilken plan dock på grund av förhållandena ej kunde förverkligas vid 1742–43 års riksdag, oaktat Lantinghausen, vilken efter slutat guvernörsvärv återvänt till franska hären och med denna stridit i österrikiska tronföljdskriget, enkom begivit sig hem för att bearbeta stämningen. Han återvände därpå till krigsskådeplatsen, deltog med utmärkelse i de följande årens fälttåg och erhöll 1745 värdigheten av brigadier i franska hären.

1746 återvände han till Sverige och deltog i 1746–47 års riksdag, där han genast gjorde sig bemärkt inom hattarnas läger och insattes i en av ständernas deputationer. Under den från Ryssland hotande faran av ett fredsbrott, avsändes Lantinghausen, som 1747 utnämnts till generalmajor, till Finland för ordnande av dess försvar. Två år senare förordnades han till chef för ett värvat regemente i Göteborg, von Lantingshausens regemente, och förvaltade dessutom en tid landshövdingeämbetet i länet.

I riksdagsarbetet började han också taga en allt mera framskjuten del. Vid 1751–52 års riksdag var han en av hattpartiets kandidater till lantmarskalksvärdigheten, insattes i sekreta utskottet och gjorde sig så gällande, att franske ambassadören tillskrev riksdagens förlopp efter hans önskningar förnämligast Lantinghausens och Ulrik Scheffers kloka ledning. Hans kraftiga motstånd mot hovets planer på ökad konungamakt gjorde honom där så illa anskriven, att, oaktat Lantinghausen under 1755–56 års riksdag, då han på nytt var medlem av sekreta utskottet, var uppförd på ej mindre än fyra riksrådsförslag, han varje gång blev av konungen förbigången.

I det av hattarna 1757 inledda pommerska kriget var Lantinghausen en av de få, som någorlunda visade sig ställningen vuxen. Det var sålunda först och främst hans förtjänst, att hären blev någorlunda krigsduglig och när Lantinghausen, som 1757 utnämnts till generallöjtnant, slutligen i november 1758 mottog platsen som överbefälhavare, lyckades han i någon mån uppehålla de svenska vapnens ära, om också den tryckta ekonomiska ställningen och rådvillheten på högsta ort hindrade honom att fullt utnyttja de fördelar, situationen stundom hade att bjuda. Misslynt häröver, lämnade han sin post 1761 för att inträda som överståthållare i Stockholm, vartill han kallats redan 1759. På denna plats ådagalade han en drift, rättvisa och omtänksamhet, som förvärvade honom allmän högaktning och minnet av att ha varit en av huvudstadens yppersta styresmän. Särskilt inlade han stor förtjänst om polisväsendets förbättring.

Han gick så upp i denna sin befattning, att han mer och mer drogs från politiken, men tog dock verksam del i framtvingandet av riksdagen i Norrköping 1769, där han ännu en gång tillhörde sekreta utskottet. De förhoppningar, han och många andra hyst om bot för statsskickets värsta olägenheter, gäckades emellertid och nedstämd drog sig Lantinghausen tillbaka till Stockholm.

Jakob Albrekt von Lantinghausen erhöll 1760 friherrlig värdighet och blev 1764 serafimerriddare. Gift 1748 med grevinnan Anna Sofia von Fersen, syster till riksrådet och fältmarskalken Fredrik Axel von Fersen. De fick två barn, dottern Carolina Sophia som gifte sig med Thure Leonard Klinckowström, och sonen Albrekt von Lantinghausen som upphöjdes till greve år 1800.

Ordnar och utmärkelser[1]Redigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Okulär bedömning av porträtt

Vidare läsningRedigera