Wikipedia

Jack Nicholson

amerikansk skådespelare

John Joseph "Jack" Nicholson, född 22 april 1937 i Neptune City i New Jersey, är en amerikansk pensionerad skådespelare och filmskapare.[1] Han hankade sig fram i lågbudgetfilmer i ett decennium innan han fick ett genombrott med de båda filmerna Easy Rider (1969) och Five Easy Pieces (1970).[2] Med filmerna Chinatown (1974) och Gökboet (1975) blev han en etablerad och prisbelönt skådespelare för att sedan bli en ikon med den Stanley Kubrick regisserade The Shining (1980).[3] Han fortsatte bli belönad för sina roller på 80-talet (Ömhetsbevis) och 2000-talet (Livet från den ljusa sidan) för att sedan gå i pension 2010.[4]

Jack Nicholson
Jack Nicholson 2001.
Jack Nicholson 2001.
FöddJohn Joseph Nicholson
22 april 1937 (88 år)
Neptune City, New Jersey, USA
Utbildad vidActors Studio, Manasquan High School och Center for Early Education
Aktiva år1955–2010
MakaSandra Knight
(1962–1968)
PartnerAnjelica Huston
(1973–1990)
Rebecca Broussard
(1989–1994)
Lara Flynn Boyle
(1999–2004)
Barn6
Betydande roller
George Hanson i Easy Rider
Robert Eroica Dupea i Five Easy Pieces
Billy Buddusky i Det hårda straffet
J.J. "Jake" Gittes i Chinatown
Randle P. McMurphy i Gökboet
Jack Torrance i The Shining
Eugene O'Neill i Reds
Garrett Breedlove i Ömhetsbevis
Nathan R. Jessep i På heder och samvete
Melvin Udall i Livet från den ljusa sidan
Francis "Frank" Costello i The Departed
Bästa manliga huvudroll
1975 Gökboet
1997 Livet från den ljusa sidan
Bästa manliga biroll
1983 Ömhetsbevis
Bästa manliga huvudroll – drama
1975 Chinatown
1976 Gökboet
2003 About Schmidt
Bästa manliga huvudroll – musikal eller komedi
1986 Prizzis heder
1998 Livet från den ljusa sidan
Bästa manliga biroll
1984 Ömhetsbevis
Bästa manliga huvudroll
1974 Chinatown & Det hårda straffet
1976 Gökboet
Bästa manliga biroll
1982 Reds
IMDb SFDb

Nicholson är med tolv Oscarnomineringar den mest nominerade manlige skådespelaren i historien. Han är också en av de åtta skådespelare som vunnit tre Oscar. Nicholson har belönats med en Oscar för sina insatser i Gökboet (1975), Ömhetsbevis (1983) och Livet från den ljusa sidan (1997).[5]

Biografi

redigera

Uppväxt

redigera

Jack Nicholson föddes 1937, som son till den exotiska dansaren June Frances Nicholson (1918-1963) som hade scennamnet June Nilson.[6] June gifte sig med underhållaren Donald Furcillo 1936 ovetandes om att han redan var gift med en annan kvinna. Det är inte fastställt att Furcillo är hans far. Författaren Patrick McGilligan som skrev biografin Jacks Life trodde att det var June's manager Eddie King (Edgar A. Kirschfeld) som var hans far.[7] Andra källor tror sig vara säkra på att faderns identitet är okänd.[6]

Då June bara var 17 år gammal och ogift när hon födde Nicholson så lämnade hon honom till sina föräldrar och bad dem uppfostra honom som sin egen och hon agerade som hans syster.[8] 1974 upptäckte och informerade journalister på Time Magazine Nicholson, om att June inte var hans syster utan hans mor. Vid den tidpunkten hade både hans mor och mormor dött (1963 och 1970).[9] Nicholson har sagt att det var dramatiskt att få reda på, men inte traumatiskt.[8]

Nicholson växte upp i Neptune i New Jersey.[7] Innan han började gymnasiet flyttade familjen till Spring Lake i New Jersey där han började på Manasquan High School.[10] "Nick", som han kallades av sina klasskamrater blev 1954 framröstad som klassens clown. Han fick kvarsittning varje dag i ett helt år.[11] Skolan har numera ett dramapris döpt efter honom.[7]

Nicholson tog 1957 värvning i det kaliforniska nationalgardet, vilket var ett sätt att slippa bli värvad då Koreakrigets tvångsvärvning fortfarande gällde. Efter sin grundträning behövde han då enbart tjänstgöra två veckor om året som brandman på Van Nuys flygplats. Under Berlinkrisen 1961 var han dock tvungen att tjänstgöra i flera månader. Han muckade 1962.[12]

Tidig karriär

redigera

Nicholson besökte Kalifornien första gången 1950, när han var 13 år gammal för att hälsa på sin syster. Han började då som springpojke på MGM:s avdelning för tecknad film och jobbade åt William Hanna och Joseph Barbera. De skulle senare erbjuda honom ett arbete som animerare, men han avböjde då han hellre ville bli skådespelare.[12] Nicholson är ingen skolad skådespelare utan fick sina lektioner när han medverkade i teatersällskapet Players Ring Theater vilket ledde till mindre roller på teatrar och i såpoperor på TV.[13]

Nicholson långfilmsdebuterade i lågbudgetfilmen The Cry Baby Killer (1958) där han hade titelrollen. Under det kommande decenniet skulle han frekvent arbeta med filmens producent Roger Corman. Corman skulle fortsätta regissera Nicholson i filmer som Little Shop of Horrors (1960), Korpen (1963), The Terror (1963) och i Chikago-massakern (1967).[14]

 
Jack Nicholson i Little Shop of Horrors 1960.

Nicholson arbetade även under denna tid ofta tillsammans med regissören Monte Hellman i lågbudetvästerns. Två av dem, Jagad mot döden (1966) och Shooting, TheThe Shooting (1966) skulle misslyckas med att hitta distribution för den amerikanska marknaden men blev sedan kultfilmer i den franska konstfilmen och de lyckades då sälja in dem till amerikansk TV.[15]

Med en skådespelarkarriär i stiltje började han ägna sig mer åt arbete bakom kameran som till exempel manusförfattare och regissör. Han fick lite framgångar med sitt manus till Tripp till helvetet (1967). Filmen blev regisserad av Roger Corman och skulle ha Peter Fonda och Dennis Hopper i huvudrollerna. Fonda berömde Nicholsons manus men blev besviken på slutresultatet.[2] Nicholson var också medförfattare till filmen Head (1968) i vilken gruppen The Monkees hade huvudrollerna. Filmen anses ha förstört gruppens karriär.[16]

Genombrott

redigera

Nicholson skulle få sitt genombrott när rollen som den alkoholiserade advokaten George Hanson blev ledig i Fondas och Hoppers film Easy Rider (1969). Det var ren tur att rollen gick till Nicholson då den ursprungligen var skriven åt Rip Torn, som hoppade av filmen efter att han hamnat i bråk med Hopper.[17] Nicholson har flera gånger påpekat hur viktig Easy Rider var för hans karriär.[18] Filmen gav honom sin första oscarsnominering i kategorin Bästa manliga biroll. Filmen kostade bara 400 000 dollar att spela in och kom att dra in 30 miljoner dollar.[19] Stanley Kubrick blev så imponerad av Nicholsons insats att han gav honom rollen som Napoleon i en tilltänkt biografisk film som hade kommit långt i planerna. Den lades ner när det blev ägarbyte på MGM.[20]

 
Nicholson med Michelle Phillips på Golden Globes 1971.

Nicholson cementerade sitt genombrott ytterligare redan året efter i filmen Five Easy Pieces. Han medverkade tillsammans med Karen Black och de skulle båda bli oscarsnominerade för sina insatser. En månad efter sin premiär var filmen en succé och gjorde Nicholson till en storstjärna. Kritiker spekulerade i om han var nästa Marlon Brando eller James Dean. Hans karriär och inkomst sköt i höjden och han har själv sagt att han var så eftersökt vid denna tid att han kunde välja och vraka bland filmer. Han sa åt sin agent, Sandy Bresler att hitta ovanliga roller så han kunde utöka sina förmågor inom skådespelandet. Men innan Five Easy Pieces hade premiär hade han samma år synts i En vacker dag kan man se hur långt som helst, där han till största del blev bortklippt och hans agent avböjde en roll i Den sista färden (1972) för regissören inte ville betala Nicholsons lön.[7]

Han skulle sedan synas bredvid Art Garfunkel i komedidramat Köttets lust (1971). Regissören Mike Nichols trodde att ingen annan kunde göra rollen än Nicholson, som skulle bli nominerad till en Golden Globe för sin insats. Han och Garfunkel har sedan inspelningen förblivit goda vänner.[21] Han medverkade sedan tillsammans med Randy Quaid i den Hal Ashby regisserade Det hårda straffet (1973). Han blev nominerad till en oscar för tredje gången och även en Golden Globe för sin insats. Han skulle få utmärkelsen Bästa manliga huvudroll på Cannes filmfestival.[22] Nicholson skulle bli nominerad för en oscar återigen för sin roll som privatdetektiven Jake Gittes i Chinatown (1974). Filmen var regisserad av Roman Polanski och Nicholson etablerades genom filmen till en stor filmstjärna som nu syntes i de stora filmstudiornas största filmer.[23] Nicholson och Polanski hade varit vänner då Polanskis fru, Sharon Tate mördades av Mansonfamiljen 1969. Nicholson var ett stort stöd för Polanski tiden efter och tog ledigt för att deltaga i rättegångarna.[12] Tre år efter Chinatown, 1977 blev Polanski gripen i Nicholsons hem för ett sexuellt övergrepp på den 13-åriga Samantha Geimer.[24]

Etablerad karriär

redigera
 
Nicholson och Warren Beatty under inspelningen av Tango för tre (1975).

Nicholson skulle medverka tillsammans med Maria Schneider i den Michelangelo Antonioni regisserade Yrke: Reporter (1975). De påbörjade inspelningarna innan manuset ens var halvfärdigt. Vid slutet av inspelningarna trodde Nicholson så mycket på projektet att han köpte rättigheterna. Filmen blev unisont hyllad och den blev både en comeback samt ett erkännande för Antonioni.[25] Samma år medverkade han också i filmatiseringen av The Whos rockopera Tommy.[26] Han syntes det året även i den svarta komedin Tango för tre där han återförenades med Mike Nichols. Filmen fick ett gott mottagande och Nicholson hann vara med enbart för att inspelningarna till Gökboet var försenade.[27] Gökboet, som också gavs ut 1975 blev Nicholsons då största succé i karriären. Filmen blev nominerad till nio oscars och vann fem däribland Nicholsons första vinst för Bästa manliga huvudroll.[28] Regissören Milos Forman gav Nicholson fria händer och stora delar av hans insats är improviserade i filmen. Skådespelaren Danny DeVito syns i en av sina tidigare roller i filmen och under inspelningen lärde han och Nicholson känna varandra, de upptäckte att de växte upp bara några gator ifrån varandra och hade gemensamma vänner.[29]

 
Saul Zaentz, Nicholson, Louise Fletcher och Michael Douglas på Oscarsgalan 1976 med sina statyetter för sina insatser i Gökboet (1975).

Nicholson skulle medverka i The Missouri Breaks (1976) specifikt för att få arbeta med Marlon Brando, en skådespelare han beundrade för sitt skådespelande. I sin ungdom såg Nicholson Storstadshamn (1954) minst 40 gånger då han arbetade på en biograf.[30] Samma år hade han också en mindre roll bredvid Robert De Niro i Den siste magnaten. Nicholson hade observerat att både De Niro och Brando hade etablerats som metodskådepelare medan han själv aldrig fått det epitetet. Han har till det sagt: "Jag fortsätter vilseleda dem!" och menar att han själv både studerat och använder metodskådespeleri frekvent, men ingen ser det.[31] Nicholsons roll som Jack Torrance i Stanley Kubricks filmatisering The Shining (1980) av Stephen Kings skräckroman Varsel blev utan oscarsstatyett men anses ändå vara hans mest ikoniska och en av hans viktigaste roller. För Kubrick var Nicholson självklar i rollen och hans första val, medan King ville ha en mer alldaglig skådespelare.[3] För att förberedda sig inför rollen så sov Nicholson väldigt lite så han ständigt var lättirriterad. Hans medspelare Shelley Duvall har berättat att hon och Nicholson ständigt diskuterade sina karaktärer och att han då var i karaktär ständigt och uppförde sig kyligt mot henne.[32] Trots Kubricks beryktade perfektionism (Scenen med Nicholson och bartendern gjordes det 36 tagningar för) så uppmuntrade han Nicholson att improvisera däribland den numera berömda repliken "Here's Johnny!".[3]

 
Jack Nicholson 1976.

Han skulle porträttera pjäsförfattaren Eugene O'Neill i den biografiska filmen Reds (1981). Filmen blev trots sitt starka politiska budskap och dåliga marknadsföring en succé. Den kom att bli unisont hyllad och blev nominerad till 12 oscars däribland Nicholson som Bästa manliga biroll.[33] Han skulle inför sin roll i Gränsen (1982) bli ombedd av filmens regissör Tony Richardson att tona ner sitt skådespel och ha solglasögon på sig i nästan varje scen.[34] Nicholson skulle vinna sin andra oscar för rollen som den pensionerade astronauten Garrett Breedlove i Ömhetsbevis (1983). Nicholsons motspelerska Shirley MacLaine har hävdat att rollen är hans mest komplexa och oförglömliga i hans karriär. Hon har sedan dess alltid försökt övertala honom till roller i filmer hon medverkar i.[35] Han syntes sedan i den svarta komedin Prizzis heder (1985) som blev unisont hyllad och nominerad till 8 oscars däribland Nicholson som Bästa manliga huvudroll.[36] Nicholson medverkade tillsammans med Cher, Michelle Pfeiffer och Susan Sarandon i Häxorna i Eastwick (1987) efter att Bill Murray hoppade av filmen. Filmen fick ett dåligt mottagande av kritiker men blev en finansiell succé. Skådespelarna blev dock hyllade för sina insatser.[37] Samma år spelade han en alkolist i Järngräs tillsammans med Meryl Streep. Filmen fick ett blandat mottagande och blev en flopp på biografer men både Streep och Nicholson blev oscarsnominerade för sina insatser.[38]

Fortsatta framgångar

redigera
 
Dennis Hopper och Jack Nicholson vid Oscarsgalan 1990.

Nicholson syntes sedan som filmskurken Jokern i Tim Burtons Batman (1989). Filmen blev en stor internationell kommersiell succé och genom ett lukrativt avtal Nicholson hade inför rollen, så fick han procent på filmens vinst vilket gjorde att hans lön hamnade mellan 60 miljoner dollar och 90 miljoner dollar.[39] Nicholson har sagt att han är "delvis stolt" över sin insats i filmen men såg det mer som popkonst. Han uttryckte också en oro över att "fjanta" bort sin karriär med en sådan roll och valde sina nästa roller med omsorg.[40] Dock skulle hans nästa filmer inte bli särskilt framgångsrika eller kritikerrosade. Han regisserade och spelade i The Two Jakes (1990) en uppföljare till Chinatown (1974). Filmen fick blandad kritik och lyckades inte spela in sina kostnader.[41] Nicholson skulle dessutom bli ovän med manusförfattaren Robert Towne och producenten Robert Evans.[42] För sina filmer Par i trubbel (1992) och Hoffa (1992) skulle han bli nominerad för sämsta skådespelare på Golden Raspberry Awards.[43] Han blev dock även nominerad till en Golden Globe för sin insats i Hoffa och många kritiker berömde hans insats.[44] Samma år syntes han även i ytterligare en ikonisk roll som Överste Nathan R. Jessup i På heder och samvete där han levererar repliken "You can't handle the truth!"[45] Nicholson hade bara 10 dagars inspelning och fick 5 miljoner dollar i lön.[46] Han skulle också bli oscarsnominerad för rollen.[47]

Nicholson återförenades med Michelle Pfeiffer i Wolf (1994). Filmen fick ett blandat mottagande av både kritiker och publik.[48] Han syntes sedan i den Sean Penn regisserade Hämnden (1995) som fick ett positivt mottagande av kritiker men skulle knappt spela in sina kostnader. Nicholsons före detta flickvän Anjelica Huston blev också den som stal uppmärksamheten i filmen.[49] Nicholson återförenadas med Tim Burton i science fiction komedin Mars Attacks! (1996) där han spelade två karaktärer i kontrast mot varandra som presidenten James Dale och Casinoägaren Art Land. Nicholson fick spela två karaktärer eftersom han tyckte samtliga karaktärer i filmen var intressanta och ville till en början spela allihopa. Burton hade dock en tanke på en lång lista "A" stjärnor som skulle fylla rollistan. Filmen blev trots goda recensioner en flopp och drog knappt in sin produktionskostnad. Vilket man trodde berodde på likheterna med Independence Day som kom ut samma år.[50]

 
Jack Nicholson 2002.

Nicholson skulle sedan vinna ytterligare en oscar för Bästa manliga huvudroll för sin roll i Livet från den ljusa sidan (1997). I filmen spelar han den småaktige författaren Melvin Udall som lider av tvångssyndrom. Även hans motspelerska Helen Hunt vann en oscar för sin roll i filmen. Filmen blev även kritikerrosad och en stor finansiell framgång. Det blev Nicholsons andra bästa film sett till inkomst, efter Batman.[51] Nicholson var först inte särskilt förtjust i tanken på att spela en medelålders man bredvid en mycket yngre Helen Hunt utan såg det som en filmklysha. Men Hunt övertalade honom eftersom hon inte såg det så.[52] Nicholson återförenades med Sean Penn i Löftet (2001). Filmen presterade inte bra på biografer men fick goda recensioner från kritiker.[53] Nicholson skulle dessutom bli unisont hyllad för sin insats.[54] Han medverkade sedan i den Alexander Payne regisserade About Schmidt (2002) som skulle ge honom ytterligare en oscarsnominering. Han blev även nominerad till en Golden Globe, en BAFTA och en Screen Actors Guild Award.[55] Han syntes sedan bredvid Adam Sandler i komedin Anger Management (2003).[56] Samma år syntes han även bredvid Diane Keaton i Galen i kärlek. Filmen skulle bli en succé både bland kritiker och publik. Nicholson blev nominerad till en Golden Globe för Bästa manliga huvudroll för sin insats.[57]

Sista rollerna och pension

redigera

Nicholson återvände till att spela en mörkare karaktär i den Martin Scorsese regisserade The Departed (2006) som innehöll en ensemble av skådespelare som Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Martin Sheen, Mark Wahlberg och Alec Baldwin. Filmen som var en nyinspelning av Hongkong filmen Infernal Affairs (2002) blev en succé och nominerades bland annat till 5 oscars varav den vann 4.[58] Nicholson blev trots sina hyllningar utan men nominerades till en Golden Globe för Bästa manliga biroll.[59] Han syntes sedan bredvid Morgan Freeman i Nu eller aldrig (2007) där de båda spelade två lungcancer drabbade åldringar som ger sig iväg på en sista resa. Filmen fick blandade recensioner men blev en finansiell succé.[60] För att förberedda sig för rollen besökte Nicholson sjukhus för att se hur cancerpatienter mötte sjukdomen.[61] Han medverkade sedan i den romantiska komedin How Do You Know (2010) tillsammans med Paul Rudd, Reese Witherspoon och Owen Wilson. Filmen blev både sågad och ett finansiellt misslyckande. Det kom att bli Nicholsons sista film (till dags datum, 2024). 2013 sade han att han gick i pension för att han började få för dåligt minne.[4] Han sade också att han inte såg sig som pensionerad, utan menade på att han inte är lika intresserad av att skådespela längre.[62]

Nicholson har sedan pensionen setts i produktioner, 2013 delade han ut priset för Bästa film tillsammans med Michelle Obama på Oscarsgalan.[63] 2015 var Nicholson presentatör på Saturday Night Lives 40-årsjubileum.[64] Efter boxaren Muhammad Alis död medverkade Nicholson i HBOs program The Fight Game with Jim Lampley för en intervju om hans vänskap till boxaren.[65] Han skulle 2017, göra huvudrollen i en amerikansk nyinspelning av den tyska filmen Min pappa Toni Erdmann (2016) tillsammans med Kristen Wiig men hoppade av precis innan inspelning, och filmen lades ner.[66] Regissören Mike Flanagan frågade Nicholson om han ville göra en cameo i uppföljaren till The Shining – Doctor Sleep (2019) men han avböjde.[67]

Anseende

redigera

Nicholson har medverkat i nära 80 filmer.[68] Med 12 oscarsnomineringar (8 för Bästa manliga huvudroll och 4 för Bästa manliga biroll) är han den mest nominerade manliga skådespelaren i Oscarsgalans historia. Han har också blivit nominerad under fem decennier (1960-2000) vilket bara 8 skådespelare blivit, de andra är: Michael Caine (1960-2000), Meryl Streep (1970-2010), Paul Newman (1950-1960, 1980-2000), Katharine Hepburn (1930-1960, 1980), Frances McDormand (1980-2020), Denzel Washington (1980-2020) och Laurence Olivier (1930-1970). Med tre oscarsvinster är han också i ett exklusivt sällskap där enbart han, Walter Brennan, Daniel Day-Lewis, Ingrid Bergman, Frances McDormand och Meryl Streep vunnit 3 oscars. Enbart Katharine Hepburn har vunnit 4 st.[5]

Skådespelare som nämnt Nicholson som influens innefattar Leonardo DiCaprio, Morgan Freeman och Alden Ehrenreich.[69][70][71]

Privatliv

redigera

Relationer och barn

redigera

Nicholson är omtalad för sin oförmåga att stadga sig.[72] Han har sex barn med fem olika kvinnor och har bara varit gift en gång.[73] Hans äktenskap med Terror-medspelerskan Sandra Knight varade mellan 1962 och 1968, även om de separerade redan 1966.[74] De fick en dotter, Jennifer den 13 september 1963.[75] Han har erkänt att han inte tillbringade tillräckligt med tid med Jennifer då han såg sin karriär som viktigare vid den tidpunkten.[76] Han träffade sedan Five Easy Pieces-medspelerskan Susan Anspach och fick sonen Caleb med henne den 26 september 1970. Även om Mark Goddard först var Calebs juridiske far, så avslöjade Anspach senare att det var Nicholson som var fadern.[77] 1984 förnekade Nicholson fortfarande detta men 1988 gjorde han ett uttalande om att han var hans son och att de hade en fin relation.[78][79]

Mellan 1971 och 1972 träffade han sångerskan Michelle Phillips, hans vän Dennis Hopper före detta fru. Under relationen med Nicholson fick Philips ett missfall.[80] Nicholsons längsta relation var med skådespelerskan Anjelica Huston som trots många uppbrott och längre perioder med andra kvinnor, varade från 1973 till 1990. Under tiden med Huston hann han också träffa Jill St. John och den danska modellen Winnie Hollman.[81] Hollman fick dottern Honey 26 januari 1982 och Nicholson har aldrig erkänt faderskapet.[82] Relationen med Huston avslutades när skådespelerskan Rebecca Broussard blev gravid med Nicholson. Han och Broussard fick två barn, Lorraine (född 16 april 1990) och Raymond (född 20 februari 1992).[83] Relationen tog slut 1994 och samma år fick han dottern Tessa (född 15 augusti 1994) med servitrisen Jeannine Gourin.[73] Nicholson har aldrig erkänt faderskapet.[7] Nicholson träffade sedan skådespelerskan Lara Flynn Boyle fram till år 2000. De blev senare ett par igen vilket varade till 2004. Han träffade sedan modellen Kate Moss ett kort tag innan han 2006 träffade skådespelerskan Paz de la Huerta.[84][85]

Nicholson var granne med Marlon Brando i flera år när de båda bodde på Mulholland Drive i Beverly Hills. Warren Beatty bodde också nära vilket gav gatan smeknamnet "Bad Boy Drive". När Brando dog 2004 köpte Nicholson hans enplansvilla för 6,1 miljoner dollar med avsikten att riva det. Nicholson sade att han gjorde så för att värna om Brandos arv för huset var attackerat av mögel, vilket gjorde det för dyrt att renovera.[86] Nicholson var också vän med författaren Hunter S. Thompson vilket är beskrivit i författarens självbiografi Kingdom of Fear (2003).[87] Nicholson har också varit vän med Robert Evans länge. När Evans förlorade sitt hus i en drograzzia så gick Nicholson och några vänner till ihop för att köpa tillbaka huset åt honom.[88] Han är också vän med Danny DeVito och Joe Pesci.[89]

Religiös och politisk åskådning

redigera

Nicholson uppfostrades som romersk-katolsk och har kallat det för den enda dogm han någonsin haft. Det har också hävdats att många av hans tidiga roller är influerade av katolicism.[90] Han har dock också sagt att han inte tror på Gud.[91]

Nicholson kallar sig själv för en irländsk demokrat. Han har visat starkt stöd för George McGovern, Michael Dukakis, Hillary Clinton och Bernie Sanders.[92][93] Nicholson är för solenergi, avkriminalisering av droger och höjda lärarlöner.[92] Han är också emot abort men för kvinnans rätt att själv välja - så kallad pro-choice. Även om det låter motsägelsefullt så menar han att han själv var ett oönskat barn och tycker det vore hyckleri att vara för abort samtidigt som han har full respekt för kvinnorna i sitt liv som gjort sina egna individuella val.[94]

Hobbys

redigera

Nicholson är ett fan till New York Yankees och Los Angeles Lakers. Han har haft säsongbiljetter till Lakers på spelarraden sedan 1970. Han har beskrivits som en fast punkt i matcherna fram till 2021 då han drog sig tillbaka från allmänheten.[95] Han har ofta synts bråkande med motståndarnas spelare, tränare och domare. Han blev nästan utslängd från en slutspelsmatch 2003 då han bråkade med en domare.[96] Han medverkade på en slutspelsmatch 2023 efter att inte ha synts till på matcherna på två år.[97]

Nicholson är en samlare av samtida konst och innehar målningar av Henri Matisse, Tamara de Lempicka, Andy Warhol och Jack Vettriano.[98] Konstnären Edward Ruscha har sagt att Nicholsons konstsamling är en av de bästa konstsamlingarna.[99]

Filmografi i urval

redigera

Film

redigera
År Filmtitel Roll Noter
1958 Cry Baby Killer, TheThe Cry Baby Killer Jimmy Wallace
1960 För unga för kärlek Buddy
1960 Wild Ride, TheThe Wild Ride Johnny Varron
1960 Little Shop of Horrors, TheThe Little Shop of Horrors Wilbur Force
1960 De vilda åren Weary Reilly
1962 Broken Land, TheThe Broken Land Will Brocious
1963 Korpen Rexford Bedlo
1963 Terror Andre Duvalier Även regissör (ej krediterad)
1963 Thunder Island Enbart manus
1964 Flight to Fury Jay Wickham Även manus
1964 Back Door to Hell Burnett
1964 Ensign Pulver Dolan
1966 Shooting, TheThe Shooting Billy Spear Även producent
1966 Jagad mot döden Wes Även manus och producent
1967 Chikago-massakern Gino ej krediterad
1967 Helvetesänglarna slår till igen Poet
1967 Tripp till helvetet Enbart manus
1968 Helvetesgänget Stoney
1968 Head Regissör på Restaurang Även manus och producent
1969 Easy Rider George Hanson
1970 En vacker dag kan man se hur långt som helst Tad Pringle
1970 Rebellerna Bunny
1970 Five Easy Pieces Robert Eroica Dupea
1971 Köttets lust Jonathan Fuerst Sant Jordi Award for Best Foreign Actor
Nominerad—Golden Globe Award for Best Actor – Motion Picture Drama
1971 Safe Place, AA Safe Place Mitch
1971 Kör sa han Enbart, regissör, manus och producent
Nominerad för Palme d'Or
1972 Kungen av Marvin Gardens David Staebler
1973 Det hårda straffet Billy "Bad Ass" Buddusky
1974 Chinatown J.J. "Jake" Gittes
1975 Tommy The Specialist
1975 Yrke: Reporter David Locke
1975 Tango för tre Oscar Sullivan
1975 Gökboet Randle "R.P." McMurphy
1976 Missouri Breaks, TheThe Missouri Breaks Tom Logan
1976 Den siste magnaten Brimmer
1978 Häng inte här Henry Moon Henry Lloyd Moon Även regissör
1980 Shining, TheThe Shining Jack Torrance
1981 Postmannen ringer alltid två gånger Frank Chambers
1981 Ragtime Pirat på en strand ej krediterad
1981 Reds Eugene O'Neill
1982 Gränsen Charlie Smith
1983 Ömhetsbevis Garrett Breedlove
1985 Prizzis heder Charley Partanna
1986 I lust och nöd Mark Forman
1987 Häxorna i Eastwick Daryl Van Horne
1987 Broadcast News - nyhetsfeber Bill Rorich New York Film Critics Circle Award for Best Actor
1987 Järngräs Francis Phelan
1989 Batman Jack Napier/Jokern
1990 The Two Jakes J.J. "Jake" Gittes Även regissör och producent
1992 Par i trubbel Eugene Earl Axline aka Harry Bliss Nominerad—Razzie Award for Worst Actor
1992 På heder och samvete Överste Nathan R. Jessep
1992 Hoffa James R. 'Jimmy' Hoffa Nominerad—Golden Globe Award for Best Actor – Motion Picture Drama
Nominerad—Razzie Award for Worst Actor
1994 Wolf Will Randall Nominerad—Saturn Award for Best Actor
1995 Hämnden Freddy Gale
1996 Blood and Wine Alex Gates
1996 Mars Attacks! President James Dale/Art Land Nominerad—Satellite Award for Best Actor - Motion Picture Musical or Comedy
1996 Aftonstjärnan Garrett Breedlove
1997 Livet från den ljusa sidan Melvin Udall
2001 Löftet Jerry Black
2002 About Schmidt Warren R. Schmidt
2003 Anger Management Dr. Buddy Rydell Nominerad—Teen Choice Award for Choice Movie Hissy Fit
2003 Galen i kärlek Harry Sanborn Nominerad—Golden Globe Award for Best Actor – Motion Picture Musical or Comedy
2006 Departed, TheThe Departed Francis "Frank" Costello
2007 Nu eller aldrig Edward Cole
2010 I'm Still Here Sig själv
2010 How Do You Know Charles Madison

TV

redigera
År Titel Roll Notering
1956 NBC Matinee Theater Musikerns son Avsnitt: "Are You Listening?"
1960 Mr. Lucky Martin Avsnitt: "Operation Fortuna?"
1960 The Barbara Stanwyck Show Bud Avsnitt: "The Mink Coat"
1961 Tales of Wells Fargo Tom Washburn Avsnitt: "That Washburn Girl"
1961 Sea Hunt John Stark Avsnitt: "Round Up"
1961 Bronco Bob Doolin Avsnitt: "The Equalizer"
1962 Hawaiian Eye Tony Morgan Avsnitt: "Total Eclipse"
1966 Dr. Kildare Jaime Angel 4 avsnitt
1966-1967 The Andy Griffith Show Marvin Jenkins / Mr. Garland 2 avsnitt
1967 The Guns of Will Sonnett Tom Murdock Avsnitt: "A Son for a Son"
1986 The Elephant's Child Berättare Röstroll, TV-kortfikm
1988 How the Rhinoceros Got His Skin & How the Camel Got His Hump Berättare Röstroll, TV-kortfilm

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

redigera
  1. ^ ”Jack Nicholson: 25 Essential Movies”. The Rolling Stone. 22 april 2021. https://www.rollingstone.com/tv-movies/tv-movie-lists/jack-nicholson-25-essential-movies-986764/. Läst 29 september 2024. 
  2. ^ [a b] ”The Jack Nicholson Film That Led to 'Easy Rider' and the New Hollywood”. Collider. 6 juli 2024. https://collider.com/the-trip-movie-jack-nicholson/. Läst 29 september 2024. 
  3. ^ [a b c] LoBrutto, Vincent (1997). Stanley Kubrick: A Biography. sid. 420 
  4. ^ [a b] ”Jack Nicholson 'retires from acting due to memory loss'”. The Guardian. 5 september 2013. Arkiverad från originalet den 16 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200616005502/https://www.theguardian.com/film/2013/sep/05/jack-nicholson-retires-memory-loss. Läst 4 oktober 2024. 
  5. ^ [a b] ”Who has the most Oscars of all time? Academy Awards records that made history”. CBS. 11 mars 2024. https://www.cbsnews.com/news/who-has-the-most-oscars/. Läst 5 oktober 2024. 
  6. ^ [a b] ”On His Own Terms”. Cigar Aficionado. 31 mars 2010. Arkiverad från originalet den 31 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100331152748/http://www.cigaraficionado.com/Cigar/CA_Profiles/People_Profile/0,2540,21,00.html. Läst 29 september 2024. 
  7. ^ [a b c d e] McDougal, Dennis (2007). Five Easy Decades: How Jack Nicholson Became the Biggest Movie Star in Modern Times 
  8. ^ [a b] ”Jack Nicholson”. Biography. 6 september 2019. https://www.biography.com/actors/jack-nicholson. Läst 29 september 2024. 
  9. ^ ”The Great Seducer”. The Rolling Stones. 29 mars 1984. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081021095326/http://www.jacknicholson.org/1984RollingStone.html. Läst 29 september 2024. 
  10. ^ ”No Getting Away From NJ”. New Jersey Monhtly. 15 november 2010. Arkiverad från originalet den 24 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120324203614/http://njmonthly.com/articles/lifestyle/people/no-getting-away-from-nj.html. Läst 29 september 2024. 
  11. ^ ”INTERVIEW / Great film, Jack, now let's talk about you: Jack Nicholson”. The Independent. 23 februari 1993. https://www.independent.co.uk/life-style/interview-great-film-jack-now-let-s-talk-about-you-jack-nicholson-1474720.html. Läst 29 september 2024. 
  12. ^ [a b c] McGilligan, Patrick (1996). Jack's Life: A Biography of Jack Nicholson.. sid. 126, 219 
  13. ^ Ephraim, Katz (2012). The Film Encyclopedia. sid. 1079-1080 
  14. ^ ”The Only Major Actors Still Alive From The Cry Baby Killer”. Slashfilm. 19 maj 2024. https://www.slashfilm.com/1581296/only-major-actors-still-alive-cry-baby-killer/. Läst 29 september 2024. 
  15. ^ ”Monte Hellman, Director of ‘Two-Lane Blacktop,’ Dies at 91”. The Hollywood Reporter. 20 april 2021. https://www.hollywoodreporter.com/movies/movie-news/monte-hellman-dead-two-lane-blacktop-director-was-91-1051232/. Läst 29 september 2024. 
  16. ^ ”The Monkees' Head: 'Our fans couldn't even see it'”. The Guardians. 28 april 2011. https://www.theguardian.com/music/2011/apr/28/monkees-head-jack-nicholson-interview. Läst 29 september 2024. 
  17. ^ ”The time a knife was pulled during an argument between Rip Torn and Dennis Hopper”. Far Out Magazine. 12 september 2023. https://faroutmagazine.co.uk/knife-was-pulled-in-rip-torn-dennis-hopper-argument/. Läst 29 september 2024. 
  18. ^ ”Easy rider: The Jack Nicholson interview”. Irish Independent. 27 februari 2008. Arkiverad från originalet den 2 november 2012. https://web.archive.org/web/20121102131144/http://www.independent.ie/entertainment/film-cinema/easy-rider-the-jack-nicholson-interview-1296590.html. Läst 29 september 2024. 
  19. ^ ”‘Easy Rider’, the lasting legacy of Peter Fonda”. Far Out Magazine. 23 februari 2021. https://faroutmagazine.co.uk/peter-fonda-life-legacy-easy-rider/. Läst 29 september 2024. 
  20. ^ ”Cary Joji Fukunaga on Adapting Stanley Kubrick's Beloved 'Napoleon' Project: "It's Happening"”. Collider. 7 oktober 2021. https://collider.com/stanley-kubrick-napoleon-cary-joji-fukunaga-update-hbo/. Läst 29 september 2024. 
  21. ^ ”Why my love affair with Jack Nicolson was a let down: A compelling dark tale of how a young woman navigated her way through a sea full of sharks”. Daily Mail. 4 juni 2020. https://www.dailymail.co.uk/home/books/article-8389265/Why-love-affair-Jack-let-down.html. Läst 30 september 2024. 
  22. ^ ”Jack Nicholson, Award for Best Actor – The Last Detail – Marthe Keller”. Festival de Cannes. 24 maj 1974. https://www.festival-cannes.com/en/medialibrary/jack-nicholson-award-for-best-actor-the-last-detail-marthe-keller/. Läst 30 september 2024. 
  23. ^ Ebert, Roger (2012). 27 Movies from the Dark Side: Ebert's Essentials 
  24. ^ ”The slow-burning Polanski saga”. BBC. 28 september 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/8278256.stm. Läst 1 oktober 2024. 
  25. ^ ”One of Jack Nicholson’s Grimmest Thrillers Is a Beauty to Watch”. Collider. 27 juni 2024. https://collider.com/jack-nicholson-the-passenger/. Läst 1 oktober 2024. 
  26. ^ ”Tommy review – Ken Russell's mad rock opera is a fascinating time capsule”. The Guardian. 22 november 2019. https://www.theguardian.com/film/2019/nov/22/tommy-review-ken-russells-the-who-rock-opera-pinball-wizard. Läst 1 oktober 2024. 
  27. ^ ”The Fortune (1975) review — Stockard Channing outshines Jack Nicholson”. The Times. 19 april 2024. https://www.thetimes.com/culture/film/article/the-fortune-1975-review-stockard-channing-outshines-jack-nicholson-3x5g797sr. Läst 1 oktober 2024. 
  28. ^ ”The 48th Academy Awards | 1976”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1976. Läst 1 oktober 2024. 
  29. ^ ”Danny DeVito On Jack Nicholson's Immortality”. American Film Institute. 18 maj 2009. https://ghostarchive.org/varchive/O-uJ9A5XISk?url=https://www.youtube.com/watch?v=O-uJ9A5XISk. Läst 1 oktober 2024. 
  30. ^ Jack Nicholson (19 augusti 2004). ”Remembering Marlon”. Rolling Stone. 
  31. ^ D'Agostino, Ryan (2009). Esquire the Meaning of Life: Wisdom, Humor, and Damn Good Advice from 64 Extraordinary Live. sid. 97-99 
  32. ^ ”What Jack Nicholson Was Really Like Filming The Shining”. Screen Rant. 30 januari 2021. https://screenrant.com/shining-movie-jack-nicholson-filming-performance/. Läst 2 oktober 2024. 
  33. ^ ”Reds (1981) Awards”. The New York Times. 9 mars 2009. Arkiverad från originalet den 10 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090310002531/https://movies.nytimes.com/movie/40771/Reds/awards. Läst 2 oktober 2024. 
  34. ^ ”Review: The Border”. Cinema Retro. 27 juni 2019. https://cinemaretro.com/index.php?/archives/10507-REVIEW-THE-BORDER-1982-STARRING-JACK-NICHOLSON;-KINO-LORBER-BLU-RAY-SPECIAL-EDITION.html. Läst 2 oktober 2024. 
  35. ^ ”Shirley MacLaine tries to bring Jack Nicholson on board 'with every script'”. USA Today. 2 mars 2017. https://eu.usatoday.com/story/life/movies/2017/03/02/shirley-maclaine-tries-bring-jack-nicholson-board-every-script/98621194/. Läst 2 oktober 2024. 
  36. ^ ”The 58th Academy Awards | 1986”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1986. Läst 2 oktober 2024. 
  37. ^ ”The Top 25 Roles Bill Murray Didn’t Take”. Ze Catalist. 26 augusti 2011. Arkiverad från originalet den 25 november 2011. https://web.archive.org/web/20111125110247/http://www.zecatalist.com/lists/the-top-25-roles-bob-murray-didnt-take/. Läst 2 oktober 2024. 
  38. ^ ”The 60th Academy Awards | 1988”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1988. Läst 2 oktober 2024. 
  39. ^ ”You don’t know Jack (Nicholson)”. CNN. 8 november 2013. https://edition.cnn.com/2013/11/08/showbiz/celebrity-news-gossip/jack-nicholson-you-dont-know-jack/. Läst 2 oktober 2024. 
  40. ^ ”What I've Learned: Jack Nicholson”. Esquire. 29 januari 2007. https://www.esquire.com/entertainment/interviews/a1956/esq0104-jan-jack/. Läst 2 oktober 2024. 
  41. ^ ”‘The Two Jakes’ Fails to Do Land-Office Business”. Los Angeles Times. 13 augusti 1990. https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1990-08-13-ca-648-story.html. Läst 2 oktober 2024. 
  42. ^ ”The crazy story behind the making of 'Chinatown' sequel 'The Two Jakes'”. Yahoo!. 3 augusti 2020. https://uk.movies.yahoo.com/movies/crazy-story-chinatown-sequel-the-two-jakes-061922441.html. Läst 2 oktober 2024. 
  43. ^ ”1992 RAZZIE Nominees & "Winners"”. Razzies. 28 mars 1993. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120831204725/http://www.razzies.com/forum/1992-razzie-nominees-winners_topic342.html. Läst 2 oktober 2024. 
  44. ^ ”Jack Nicholson”. HFPA. Arkiverad från originalet den 12 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130312134700/http://www.goldenglobes.org/browse/?param=%2Fmember%2F29118. Läst 2 oktober 2024. 
  45. ^ ”'A Few Good Men' at 30: Rob Reiner reveals the origins of Jack Nicholson's iconic speech”. Yahoo!. 9 december 2022. https://www.yahoo.com/entertainment/a-few-good-men-at-30-rob-reiner-reveals-the-origins-of-jack-nicholsons-iconic-speech-183619235.html. Läst 2 oktober 2024. 
  46. ^ ”A Few Good Men (1992)”. AFI Catalog. https://catalog.afi.com/Catalog/moviedetails/59242. Läst 2 oktober 2024. 
  47. ^ ”The 65th Academy Awards | 1993”. Oscars. https://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1993. Läst 2 oktober 2024. 
  48. ^ ”Wolf (R)”. The Washington Post. 17 juni 1994. https://www.washingtonpost.com/wp-srv/style/longterm/movies/videos/wolfrhinson_b0097e.htm. Läst 2 oktober 2024. 
  49. ^ ”The Crossing Guard”. Variety. 11 september 1995. https://variety.com/1995/film/reviews/the-crossing-guard-1200442945/. Läst 3 oktober 2024. 
  50. ^ Salisbury, Mark (2006). James and the Giant Peach, Mars Attacks!, Superman Lives and The Melancholy Death of Oyster Boy. sid. 145-163 
  51. ^ ”As Good As It Gets”. Roger Ebert. 22 december 1997. https://www.rogerebert.com/reviews/as-good-as-it-gets-1997. Läst 4 oktober 2024. 
  52. ^ Bona, Damien (2002). Inside Oscar 2 
  53. ^ ”Legal spat forces Penn film out of Berlin”. The Guardian. 25 januari 2001. https://www.theguardian.com/film/2001/jan/25/seanpenn.berlinfilmfestival2001?gusrc=rss&feed=film. Läst 4 oktober 2024. 
  54. ^ ”Nicholson Takes 'Pledge' / Penn directs all-star cast in murder mystery”. SF Gate. 19 januari 2001. https://www.sfgate.com/movies/article/Nicholson-Takes-Pledge-Penn-directs-all-star-2962505.php. Läst 4 oktober 2024. 
  55. ^ ”About Schmidt Awards”. IMDB. https://www.imdb.com/title/tt0257360/awards/. Läst 4 oktober 2024. 
  56. ^ ”“I couldn’t hold in my laughter”: The Jack Nicholson scene that broke Adam Sandler”. Far Out Magazine. 2 september 2024. https://faroutmagazine.co.uk/jack-nicholson-scene-that-broke-adam-sandler/. Läst 4 oktober 2024. 
  57. ^ ”Something's Gotta Give”. Golden Globe Awards. https://goldenglobes.com/film/somethings-gotta-give/. Läst 4 oktober 2024. 
  58. ^ ”Infernal Affairs vs. the remake, The Departed”. Film.com. 5 oktober 2006. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131023060026/http://www.film.com/movies/infernal-affairs-vs-the-remake-the-departed. Läst 4 oktober 2024. 
  59. ^ ”Departed, The”. Golden Globe Awards. https://goldenglobes.com/film/departed-the/. Läst 4 oktober 2024. 
  60. ^ ”The Bucket List”. Box Office Mojo. https://www.boxofficemojo.com/release/rl2873722369/. Läst 4 oktober 2024. 
  61. ^ ”5Q: 'The Bucket List' more than just a movie”. Duluth News Tribune. 13 augusti 2010. https://www.duluthnewstribune.com/community/5q-the-bucket-list-more-than-just-a-movie. Läst 4 oktober 2024. 
  62. ^ ”Jack Nicholson–Retirement Clarification: The Actor Is Retiring from Hitting on Women, Not Acting”. Vanity Fair. 16 september 2016. https://www.vanityfair.com/hollywood/2013/09/jack-nicholson-retirement-report. Läst 4 oktober 2024. 
  63. ^ ”The Funniest Moment From Michelle Obama's Surprise Oscar Appearance”. Business Insider. 25 februari 2013. https://www.businessinsider.com/jack-nicholson-michelle-obama-oscars-2013-2. Läst 4 oktober 2024. 
  64. ^ ”Politics - SNL 40th Anniversary Special”. Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=oMCKaBku83U. Läst 4 oktober 2024. 
  65. ^ ”HBO’s Jim Lampley captures essence of Muhammad Ali in ‘The Fight Game’ closing”. Los Angeles Times. 15 juni 2016. https://www.latimes.com/sports/boxing/la-sp-muhammad-ali-hbo-jim-lampley-20160615-snap-story.html. Läst 4 oktober 2024. 
  66. ^ ”Jack Nicholson Drops Out Of ‘Toni Erdmann’ As American Remake Sees Behind-The-Scenes Changes”. The Playlist. 15 augusti 2018. https://theplaylist.net/jack-nicholson-toni-erdmann-changes-20180815/. Läst 5 oktober 2024. 
  67. ^ ”Shades of The Shining: Hunting for Easter Eggs in Doctor Sleep”. Vanity Fair. 9 november 2019. https://www.vanityfair.com/hollywood/2019/11/the-shining-easter-eggs-jack-nicholson-jack-torrance. Läst 4 oktober 2024. 
  68. ^ ”Jack Nicholson Still Refusing Movie Offers 13 Years After Last Role, Would Rather ‘Sit Under a Tree and Read a Book’”. The Wrap. 7 november 2023. https://www.thewrap.com/jack-nicholson-still-refusing-movie-offers/. Läst 4 oktober 2024. 
  69. ^ ”Leonardo DiCaprio On His Hollywood Heroes & Five Favorite Movies”. Access. 14 februari 2010. https://www.accessonline.com/articles/leonardo-dicaprio-on-his-hollywood-heroes-five-favorite-movies-82191. Läst 5 oktober 2024. 
  70. ^ ”Morgan Freeman on the experience of working with Jack Nicholson”. Far Out Magazine. 11 december 2022. https://faroutmagazine.co.uk/morgan-freeman-jack-nicholson/#:~:text=I%20just%20checked%20off%20Jack,ever%20since%20Five%20Easy%20Pieces.”. Läst 5 oktober 2024. 
  71. ^ ”Jack Nicholson's Influence On 'Solo' Star Alden Ehrenreich”. Entertainment Weekly. 3 februari 2024. https://www.youtube.com/watch?v=CCueMxp6GVk. Läst 5 oktober 2024. 
  72. ^ ”The Living Legens of Sex”. Maxim Online. 19 januari 2019. Arkiverad från originalet den 6 november 2021. https://web.archive.org/web/20211106081516/https://maximonline.com/sex-and-dating/the-living-legends-of-sex/. Läst 4 oktober 2024. 
  73. ^ [a b] ”Jack Nicholson’s Family Guide: His 6 Children, Grandchildren and the 1 Woman He Married”. US Weekly. 20 februari 2023. https://www.usmagazine.com/celebrity-news/pictures/jack-nicholsons-family-guide-his-6-children-grandchildren/. Läst 6 oktober 2024. 
  74. ^ ”Jack Nicholson: The Hollywood Heartbreaker”. Ninja Journalist. 30 september 2019. Arkiverad från originalet den 6 november 2021. https://web.archive.org/web/20211106081515/https://www.ninjajournalist.com/entertainment/jack-nicholson/. Läst 6 oktober 2024. 
  75. ^ ”Meet Duke Nicholson, Jack’s Grandson and In-Demand Actor”. The Hollywood Reporter. 17 december 2019. https://www.hollywoodreporter.com/movies/movie-news/meet-duke-nicholson-jacks-grandson-demand-actor-1262080/. Läst 6 oktober 2024. 
  76. ^ ”Jack Nicholson: I’m “Uncomfortable” With “Sex Legend” Rumors”. US Weekly. 6 november 2012. https://www.usmagazine.com/celebrity-news/news/jack-nicholson-im-uncomfortable-with-sex-legend-rumors-2012611/. Läst 6 oktober 2024. 
  77. ^ ”Susan Anspach, 75, Dies; Daring Actress in Maverick Films”. The New York Times. 5 april 2018. Arkiverad från originalet den 28 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190328053938/https://www.nytimes.com/2018/04/05/obituaries/susan-anspach-75-dies-daring-actress-in-maverick-films.html. Läst 6 oktober 2024. 
  78. ^ ”Jack Nicholson Interview”. The Rolling Stone. 29 mars 1984. https://img.photobucket.com/albums/v120/BPorg/jack/magz/84rs6.jpg. Läst 6 oktober 2024. 
  79. ^ ”Jack Nicholson: The Badass Hollywood Star”. The Rolling Stone. 19 mars 1998. https://www.rollingstone.com/tv-movies/tv-movie-news/jack-nicholson-the-badass-hollywood-star-235172/. Läst 6 oktober 2024. 
  80. ^ ”Michelle Phillips Is a Mama Again, and Grainger Hines Is a Papa, but Don't Bill Them as Mr. and Mrs.”. People. 26 april 1982. https://people.com/archive/michelle-phillips-is-a-mama-again-and-grainger-hines-is-a-papa-but-dont-bill-them-as-mr-and-mrs-vol-17-no-16/. Läst 6 oktober 2024. 
  81. ^ ”Jill St. John and Jack Nicholson”. Who's dated who?. https://www.whosdatedwho.com/dating/jill-st-john-and-jack-nicholson#google_vignette. Läst 6 oktober 2024. 
  82. ^ ”The women Jack Nicholson loved and lost: In pictures”. The Telegraph. 13 januari 2015. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180812123858/https://www.telegraph.co.uk/news/picturegalleries/celebritynews/11340882/The-women-Jack-Nicholson-loved-and-lost-In-pictures.html?frame=3162479. Läst 6 oktober 2024. 
  83. ^ ”Jack Nicholson, Daughter Lorraine Nicholson Make Rare Public Appearance Together: Photos”. US Weekly. 16 december 2014. https://www.usmagazine.com/celebrity-moms/news/jack-nicholson-daughter-lorraine-nicholson-make-rare-appearance-pics-20141612/. Läst 6 oktober 2024. 
  84. ^ ”September 29”. British Vogue. 29 september 2010. https://www.vogue.co.uk/article/jack-nicholson-and-kate-moss-were-rumoured-to-be-dating. Läst 6 oktober 2024. 
  85. ^ ”Paz De La Huerta's 10 Most Scandalous Moments”. Complex. 13 februari 2012. https://www.complex.com/pop-culture/a/complex/paz-de-la-huerta-10-most-scandalous-moments. Läst 6 oktober 2024. 
  86. ^ ”Jack Nicholson to demolish his friend Brando's house”. Times. 6 augusti 2006. Arkiverad från originalet den 18 september 2008. https://archive.today/20080918015241/http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/article601239.ece. Läst 7 oktober 2024. 
  87. ^ ”The Five Most Gonzo Stories About Hunter S. Thompson”. Nerve. 18 augusti 2011. Arkiverad från originalet den 19 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130119071408/http://www.nerve.com/entertainment/the-five-most-gonzo-stories-about-hunter-s-thompson. Läst 7 oktober 2024. 
  88. ^ ”The Kid Stays in the Picture”. Reeling Reviews. 27 september 2002. https://www.reelingreviews.com/thekidstaysinthepicture.htm. Läst 7 oktober 2024. 
  89. ^ ”Jack Nicholson gets inducted into the New Jersey Hall of Fame 2010. Part 2 of 2.”. NJ Hall of Fame / Youtube. 6 juli 2010. https://www.youtube.com/watch?v=QWEcK0ai2Ns. Läst 7 oktober 2024. 
  90. ^ ”The Religious Affiliation of Jack Nicholson great American actor”. Adherents. 16 december 2015. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151009094822/http://www.adherents.com/people/pn/Jack_Nicholson.html. Läst 7 oktober 2024. 
  91. ^ Smith, Warren Allen (7 oktober 2024). Celebrities in Hell 
  92. ^ [a b] ”Jack Nicholson goes public with his politics”. Today. 20 december 2007. https://www.today.com/popculture/jack-nicholson-goes-public-his-politics-1C9486971. Läst 7 oktober 2024. 
  93. ^ ”From Ariana Grande to Donald Glover: the celebrities endorsing Democrats for president”. The Guardian. 31 januari 2020. https://www.theguardian.com/us-news/2020/jan/31/democrats-2020-election-celebrity-endorsements-bernie-sanders-elizabeth-warren. Läst 7 oktober 2024. 
  94. ^ ”NAMES IN THE NEWS : Nicholson Split on Abortion”. Los Angeles Times. 15 augusti 1990. https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1990-08-15-vw-859-story.html. Läst 7 oktober 2024. 
  95. ^ ”Jack Nicholson’s friends fear he has become recluse like Marlon Brando”. The Sunday Times. 12 januari 2023. https://www.thetimes.com/culture/film/article/jack-nicholsons-friends-fear-he-has-become-recluse-like-marlon-brando-fbk9nb78t. Läst 7 oktober 2024. 
  96. ^ ”Branimir Kvartuc Photography”. Branimir Kvartuc. 5 november 2003. Arkiverad från originalet den 16 februari 2013. https://archive.today/20130216164232/http://branimir.photoshelter.com/image/I0000S8CV6rKLlEw. Läst 7 oktober 2024. 
  97. ^ ”Jack Is Back! Jack Nicholson Attends A Laker Game for First Time Since 2021, Is Greeted By LeBron James & Larry David, Gets JumboTron Tribute”. Deadline. 28 april 2023. https://deadline.com/2023/04/jack-nicholson-back-at-laker-game-1235341595/. Läst 7 oktober 2024. 
  98. ^ ”New Angle on a Symbol of Art Deco : Painting: Tamara de Lempicka’s portraits of the ‘20s and ‘30s leisure class are finding revived interest.”. Los Angeles Times. 23 september 1994. https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1994-09-23-ca-41927-story.html. Läst 7 oktober 2024. 
  99. ^ ”The Art of The Deal”. Vanity Fair. 1 april 1995. https://www.vanityfair.com/culture/1995/04/art-of-the-deal-199504. Läst 7 oktober 2024. 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jack_Nicholson&oldid=57199637”