Järnridån

begrepp symboliserandes gränserna i det ideologisk-politiskt delade Europa under Kalla kriget
För teatertermen, se Järnridå.

Järnridån avser den hårdbevakade gränslinje, som efter andra världskriget omkring 1945 började avskilja det kommuniststyrda Östeuropa från Västeuropa fram till år 1991. Uttrycket, som har sitt ursprung från teaterns språk, började användas som ett (militär)politiskt begrepp under första världskriget. Under mellankrigstiden användes det på flera håll som benämning på gränsen mellan Sovjetunionen (i sin självvalda isolering) och omvärlden.

Europas uppdelning i öst och väst under det kalla kriget. Färgerna avser försvarsallianserna. De gråmarkerade länderna Sverige, Schweiz, Österrike och Irland benämndes alliansfria eller neutrala, men till sina politiska och ekonomiska system var de västerländska demokratier. Detta gällde även Finland, trots att landet formellt var bundet till Sovjetunionen genom VSB-avtalet. Albanien var däremot en socialistisk enpartistat men med spända relationer till Sovjetunionen och Warszawapakten.

HistorikRedigera

Uttryckets ursprungRedigera

Idag syftar ordet mest på Sovjetunionens strävan under kalla kriget att avskärma Östeuropa från inflytanden från väst. Den betydelsen blev vida känd via Winston Churchill, som i ett uppmärksammat tal 5 mars 1946 i Fulton, Missouri, (Fultontalet) använde sig av uttrycket. Churchill yttrade bland annat:

Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvudstäderna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög grad och i många fall stigande grad kontroll från Moskva.
– Winston Churchill, 1946[1]

Uttrycket har dock en lång förhistoria. Ursprungligen är järnridå en teaterterm för en brandskyddsinrättning som kan fällas ner mellan scen och proscenium (åskådarutrymmena). På till exempel Burgtheater i Wien är järnridå föreskriven sedan 1881. Drottning Elisabeth av Bayern/Elisabet av Belgien (av tysk härkomst) ändrade uttryckets innebörd då hon 1914 sade att "mellan Tyskland och mig går en blodig järnridå som har sänkts ned för alltid".[2]

 
Svensken Per Emil Brusewitz bok Bakom Rysslands järnridå publicerades 1923.
 
Detalj av järnridån vid "Point Alpha", ridåns västligaste punkt mellan Hessen och Thüringen. Östtyskt vakttorn, mur och gränsstolpe. De stora öppna ytorna möjliggjorde för östtyska gränsvakter att beskjuta flyende. Områdena var dessutom minerade och försedda med automatiska kulsprutor.

I samband med den bolsjevikiska segern efter ryska inbördeskriget benämndes Sovjetunionens självvalda isolering från omvärlden som en järnridå, ett begrepp som användes i den betydelsen redan 1918. Den första nedskrivna användningen av ordet i ett kommunistryskt sammanhang är från Vasilij Rozanovs polemiska bok Apokaliptis nasjevo vremeni (Апокалипсис нашего времени) från 1918. 1920 kom den ut i engelsk översättning under titeln The Apocalypse of Our Times.[3]

Därefter kom uttrycket att användas på flera håll, med "sovjetisk" syftning. Under andra världskriget användes uttrycket i flera tal av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels, som ett avskräckande exempel på vad som skulle hända om Sovjetunionen segrade i kriget. Det var sedan Lutz Schwerin von Krosigk, Nazitysklands finansminister och rikskansler i Flensburgregeringen, som först använde begreppet i sin nuvarande innebörd, inkluderande de sovjetiskockuperade territorierna i Central- och Östeuropa.[källa behövs]

Under kalla krigetRedigera

Efter andra världskriget hade Sovjetunionen politisk kontroll över flera länder i Östeuropa, i det så kallade östblocket. Dessa länder satte upp en hårt kontrollerad gräns mot väst, huvudsakligen i syfte att förhindra en egen befolkningsförlust genom flykt. Det byggdes stängsel kombinerade med minfält och vaktposter där gränssoldaterna hade order att skjuta om det krävdes för att stoppa flykt.

Höjdpunkten av avskiljningen nåddes i augusti 1961 då Berlinmuren mellan Öst- och Västberlin byggdes upp. Längs övriga gränslinjer monterades med stängsel och taggtråd. Under avspänningsperioden, efter Kubakrisen 1962, ökade turism, handelsutbyte och kulturella kontakter mellan Östeuropa och västvärlden, men flertalet invånare i Östeuropa hade fortfarande ingen möjlighet att passera järnridån utan partilojalitet eller goda kontakter.

Även norr om Östersjön, vid Sovjetunionens gräns mot Finland och Norge fanns ett högt bevakat stängsel. Mot Finland var stängslet inte så välbevakat; få vaktposter men patruller körde längs det regelbundet. En lucka var Saima kanal, en kanal mellan Östersjön och det finska sjösystemet där finska båtar fick gå utan visum och utan noggrann kontroll. Å andra sidan fanns bevakning längs kanalen och Finland hade gått med på att skicka tillbaka dem som tog sig över gränsen .

Tillåtna resorRedigera

Medborgare i länderna inom järnridån fick i normalfallet inte passera gränserna mot väst. Ett undantag under avspänningsåren gällde pensionärer som kunde företa turistbesök. I övrigt var det bara särskilda fall, såsom idrottare och sjömän, som kunde besöka Västeuropa, men de fick inte röra sig fritt. Det var relativt många av dessa som hoppade av.

De som hoppade av till väst kunde bosätta sig fritt i många västländer. Alla med tysk härkomst hade rätt till västtyskt medborgarskap och kunde bosätta sig där. Personer med judisk bakgrund kunde dessutom bosätta sig i Israel. Avhoppare fick dock räkna med att tappa all kontakt med kvarvarande anhöriga.

Turistresor till länderna inom järnridån var möjliga och uppmuntrades i viss mån av regimerna eftersom turismen medförde inflöde av konvertibel valuta. Resorna organiserades oftast strikt av de statliga turistmyndigheterna för att bibehålla kontroll över resenärerna och deras kontakter med lokalbefolkningen.

Resor till Västberlin kunde göras från Sverige och Västtyskland utan visum, endast genomfartstrafik. Några tunnelbane- och pendeltågslinjer i Berlin gick rakt genom järnridån, dock kunde man inte ta sig till linjen från Östberlin.

Järnridåns fallRedigera

 
Berlinmuren delvis riven 1990.

Järnridån föll 1989, med början vid gränsen mellan Ungern och Österrike. Ungern hade i maj det året börjat montera ned stängslet längs gränsen, men i praktiken behållit den stängd med fortsatt bevakning. Östtyskar som olovligen försökt passera gränsen hade tidigare skickats till östtyska myndigheter, men det upphörde den här sommaren, även om de fortfarande stoppades från att passera.[4] En tillfällig gränsöppning i samband med fredsdemonstrationen Paneuropeiska picknicken den 19 augusti, där flera hundra östtyskar passade på att fly till väst, startade en kedjereaktion, som ledde till att Ungern från och med den 11 september 1989 helt öppnade gränsen även för östtyskar.[4][5] Med detta blev Östtysklands situation i längden ohållbar och den 9 november samma år öppnades plötsligt Berlinmuren.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Applebaum 2013, s. 15. ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all of the capitals of the ancient states of central and eastern Europe: Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I might call the Soviet sphere, and all are subject, in one form or another, not only to Soviet influence, but to very high, and in some cases, increasing measure of control from Moscow."
  2. ^ Bartlett's Familiar Quotations, 14. upplagan, 1968, s. 924, spalt 2, fotnot 1
  3. ^ Rozanov, Vasily (1918), Apokaliptis nasjevo vremeni ("Апокалипсис нашего времени"), 103, s. 212 
  4. ^ [a b] Andreas Förster (27 juni 2019). Vor 30 Jahren: Das Loch im Eisernen Vorhang: Wie Ungarn den Mauerfall einleitete Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 1 februari 2021.
  5. ^ Andreas Oplatka. Als die Grenze im September 1989 aufging Botschaft von Ungarn in Berlin. Läst 1 februari 2021.

Tryckta källorRedigera

  • Applebaum, Anne (2013). Järnridån: det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 978-91-0-013519-5 
    • Cars, Hans Christian (2014) "Flykten över järnridån - en sann historia", Kalla Kulor Förlag, ISBN 978-91-87049-67-5