Islamiska konferensorganisationen

samarbetsorgan för muslimska stater

Islamiska konferensorganisationen (IKO) (Engelska: Organisation of Islamic Cooperation, OIC) är ett samarbetsorgan för muslimska stater. Initiativet till organisationen togs år 1969 vid ett toppmöte i Rabat, Marocko. IKO har 57 medlemmar och associerade (2007). Verksamheten består av toppmöten för statscheferna och ofta förekommande fackministermöten. Ett permanent sekretariat finns i Jeddah, Saudiarabien.

Islamiska konferensorganisationen
Bildad1969
TypMuslimsk internationell organisation
Officiella språkArabiska
Medlemsländer:
  Medlemsland
  Medlemsland som varit tillfälligt avstängd
  Har lämnat organisationen
  Observatör
  Har försökt bli medlem

Organisationen motiveras utifrån den historiska och kulturella samhörigheten mellan muslimska länder. Den förutsätter däremot inte ideologisk (eller teologisk) gemenskap. Medlemsstaterna behåller sin suveränitet och sitt politiska system, och organisationen kan inte fatta för medlemsstaterna bindande beslut. Inom dess ram har andra samarbetsorgan skapats, till exempel Islamiska utvecklingsbanken. IKO fungerar också som forum för medling i konflikter i den muslimska världen.

IKO kritiserades av flera muslimska organisationer och internationella människorättsorganisationer för en resolution 2019 i vilken IKO berömde Kina för hur landet behandlar den muslimska befolkningen i landet, trots den vetskap som fanns om folkmordet på uigurerna.[1]:20m43s

I samband med reaktionerna på koranbränningar i Sverige 2023 sökte SVT utan framgång organisationen för att fråga varför koranbränningarna hade fördömts men inte det som sker i Kina.[1]:23m6s

Medlemsländer redigera

Länder med fullt medlemskap
Land År
  Afghanistan 1969
  Algeriet 1969
  Tchad 1969
  Egypten 1969
  Guinea 1969
  Indonesien 1969
  Iran 1969
  Jordanien 1969
  Kuwait 1969
  Libanon 1969
  Libyen 1969
  Malaysia 1969
  Mali 1969
  Mauretanien 1969
  Marocko 1969
  Nigeria 1969
  Pakistan 1969
  Palestina 1969
  Jemen 1969
  Saudiarabien 1969
  Senegal 1969
  Sudan 1969
  Somalia 1969
  Tunisien 1969
  Turkiet 1969
  Bahrain 1970
  Oman 1970
  Qatar 1970
  Syrien 1970
  Förenade arabemiraten 1970
  Sierra Leone 1972
  Bangladesh 1974
  Gabon 1974
  Gambia 1974
  Guinea-Bissau 1974
  Uganda 1974
  Burkina Faso 1975
  Kamerun 1975
  Komorerna 1976
  Irak 1976
  Maldiverna 1976
  Djibouti 1978
  Benin 1982
  Brunei 1984
  Nigeria 1986
  Azerbajdzjan 1991
  Albanien 1992
  Kirgizistan 1992
  Tadzjikistan 1992
  Turkmenistan 1992
  Moçambique 1994
  Kazakstan 1995
  Uzbekistan 1995
  Surinam 1996
  Togo 1997
  Guyana 1998
  Elfenbenskusten 2001
Länder med observatörsstatus
Land År
  Bosnien och Hercegovina 1994
  Centralafrikanska republiken 1997
  Nordcypern 1979
  Thailand 1998
  Ryssland 2005

Se även redigera

Referenser redigera

  1. ^ [a b] "Skenheliga reaktioner", Utrikesbyrån, SVT, 22 augusti 2023.

Externa länkar redigera