Wikipedia

Interneringsläger i Sverige under andra världskriget

arbetsläger för politiska fångar i Sverige under andra världskriget
Artikel Diskussion

Interneringsläger i Sverige under andra världskriget avser de interneringsläger, ibland kallade koncentrationsläger, som var en typ av arbetsläger för politiska fångar. Dessa var i Sverige under andra världskriget ett sätt för svenska myndigheter att initialt frihetsberöva kommunister[1][2] som sågs som statsfientliga element.[3] Men tids nog kom gruppen intagna att växa till att inkludera radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister och tyska desertörer, så kallade Englandsvänner.[4] Människor placerades även i lägren på grund av sin etniska bakgrund.[5] Intagning till lägren skedde utan vare sig rättegång eller dom.[6]

Matkö vid arbetskompaniet i Sveg c:a 1940.

Som mest var det 1 500 personer i lägren.[7]

Socialdemokraten Tage Erlander var den högste politiska tjänstemannen för dessa läger.[8] Från början var det svenska medborgare som internerades men allt eftersom kriget fortgick tog man även hand om utländska soldater.[9]

Forskning kring det hela har försvårats av att handlingar omfattades av sekretess fram till 1994. Delar av den ansvariga myndigheten Statens utlänningskommissions arkiv hade dessutom gallrats (förstörts) redan 1960. Det var den dåvarande regeringen som fattade gallringsbeslutet efter förslag från Riksarkivet.[10][11]:93[förtydliga]

Benämning Redigera

De svenska lägren kallades vid tiden för lägrens förekomst för koncentrationsläger.[12] På senare tid har detta blivit kontroversiellt som till exempel 2008 när Tobias Berglund och Niclas Sennerteg utgav boktiteln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur & Kultur).[8] I en intervju i Sveriges Radio 2008 redogjorde Tobias Berglund kort för koncentrationslägers historia och hur de skiljer sig från förintelseläger.[7]

De läger som fanns i Sverige under andra världskriget benämns dock av vissa som "interneringsläger" trots att den historiskt korrekta termen i det faktiska källmaterialet är koncentrationsläger, vilket stämmer, trots att det ibland inte går i samklang med nutida associationer.[12] Vissa[vilka?] hävdar därför att det är oklart var gränsen går mellan interneringsläger och koncentrationsläger.

Orsak Redigera

Enligt historikern Karl Molin försökte militärledningen, eller delar av den, påverka Samlingsregeringens utrikespolitik i riktning mot ett starkare engagemang i Finlands strider, vilket kommunisterna motsatte sig.[11]:94-95 Syftet med ett sådant engagemang var att stärka Sveriges ställning i den ordning som skulle råda efter en tysk slutseger i kriget.[11]:94-95 Karl Molin har undrat vad som hade hänt med de intagna om Sverige hade ockuperats av Nazityskland.[11]:95 I Norge och Danmark fanns liknande läger och de som satt fängslade i dessa blev mördade i Auschwitz och andra läger under den tyska ockupationen.

Övervakning Redigera

Interneringen var relativt enkel att genomföra då Krigsmakten och civil säkerhetstjänst hade omfattande register över dessa personer[3] via en myndighet Krigsmakten upprättat 1928 utan riksdagens kännedom kallad underrättelsebyrån (UB) som initialt arbetade mot antimilitarism, men i en handling från 1934 framkommer att deras intresse vid den tidpunkten koncentrerats mot kommunister.[1]:49 I samma handling framkom att 100 000 personer fanns förekommande i deras register.[1]:50 År 1941 omfattade registret ungefär 40 000 personer, vilket var mer än antalet medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti vid tidpunkten.[13][3] En tredjedel av de tyska kommunister som vistades i Sverige under dessa år lär ha placerats i läger.[14]

Arbetsläger Redigera

Under andra världskriget inkallades mellan 600 och 700 värnpliktiga män till tjänstgöring i arbetstrupperna och inkvarterades i särskilda läger. I den sentida politiska debatten har dessa läger betraktats som interneringsläger och tjänstgöringen enligt värnpliktslagen som internering. De flesta som inkallades till dessa läger var kommunister,[15] och arbetslägren upprättades exklusivt för kommunister[a] men där fanns också radikala socialdemokrater,[15] syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, tyska desertörer, så kallade Englandsvänner[4] och andra som klassades som "opålitliga element". Även indisciplinärer, värnpliktiga som gjort sig skyldiga till disciplinbrott, förvarades i lägren. Formellt benämndes lägren i de flesta fall internt som arbetskompanier.

Avsikten var att vad man inom militären uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element skulle avtjäna sin lagstadgade beredskapstjänstgöring som alla andra medborgare, men utan vapen i hand och utan att hota den militära disciplinen. Arbetskompanierna låg isolerade och de värnpliktiga fick inte bära vapen. Systemet var sanktionerat av den svenska samlingsregeringen (det enda regeringspartiet som motsatte sig beslutet var Folkpartiet), men det hela drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetstjänsten, civil övervakning, åsiktsregistrering, brevövervakning[16] och angiveri.

I Vindeln och Stensele arbetade de internerade med att bygga en hemlig flygbas. I Storsien och i Vägershult bedrevs vägbyggen.[9]

Några av internerna betecknade arbetskompanierna som "koncentrationsläger" i mildare form.[11]:93 Särskilt lägret i Storsien och det på logementfartyget Bercut har framställts som en synnerligen obehaglig upplevelse för de inkallade medan andra var mer idylliska.[11]:93

I maj 1941 planerades totalt tio arbetsläger för 3000–3500 värnpliktiga, men mot slutet av 1941 lades planerna på is efter ingripande av den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld.[11]:94 Sköld hade genom egna kontakter inom parti och fackföreningsrörelse fått insikt om omfattning och inriktning av inkallelserna till arbetstrupperna och utformade nya riktlinjer som medförde att dessa inkallelser i praktiken upphörde.[källa behövs]

Under 1943 stängdes det sista lägret. Efter kriget fick många som tjänstgjort i arbetskompanierna svårt att få arbete eftersom de fått en stämpel som "subversiva element".

När sanningen om lägren så småningom kom fram efter kriget ledde det till stark kritik.[11]:93

Förläggningsorter Redigera

Arbetskompanierna var förlagda till:

Interneringsläger Redigera

Interneringsläger för utländska soldater upprättades enligt Haagkonventionens krav på neutrala stater. Utländska soldater internerades bland annat i Långmora, Backamo och Smedsbo. Sovjetiska soldater som rymt från tyska interneringsläger i Norge internerades bland annat på Krampenlägret i Skinnskattebergs kommun. Polska ubåtsmatroser internerades i Mariefred. Tyska krigsfångar internerades i Lagerlingen på Gotland och tyska flyktingar och deserterade soldater på Rinkaby flygbas. Efter andra världskriget användes tre av lägren för flyktingar från Baltikum (inklusive 150 soldater) i Ränneslätt, Rinkaby och Gälltofta. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna tillbaka[förtydliga] enligt en hemlig instruktion utfärdad av Tage Erlander och Gustav Möller.[källa behövs][förtydliga] Förmodligen blev de avrättade.[22]

När kriget närmade sig sitt slut[förtydliga] släpptes[förtydliga] kommunister, anti-nazister med flera från lägren och i stället fördes utlänningar med nazistsympatier dit, främst norrmän och danskar.[22][förtydliga]

Forskning och rapportering Redigera

När lägren tillkom var pressbevakningen väldigt restriktiv; några tidningar tilläts av Socialstyrelsen (som drev lägren) att göra reportage mot villkoret att tjänstemän på myndigheten fick kontrollera artikeln före publicering. I övrigt var det ingen rapportering och det rådde fotoförbud i lägren och allmänheten fick inte närma sig lägren. Arkiven belades med sekretess i 50 år, vilket försvårade forskning. Personer som suttit i lägren ville antingen inte tala om det eller emigrerade när de hade släppts. Politiker och tjänstemän var inte angelägna att prata om lägren.[7]

Dokument kring arbetslägren i Sverige har förstörts, vilket har medfört att forskning inom ämnet har varit svår att genomföra.[11]:93

Karl Molin var 1991 den i Sverige som forskat mest om arbetskompanierna.[11]:94 Även Gunnar Kieri med Ivar Sundström och Tobias Berglund med Niclas Sennerteg har skrivit böcker i ämnet.

Omkring vintern 1999/2000 fick SVT-journalisten Nils Lundgren i uppdrag av SVT Umeå att göra en dokumentär om lägren.[23] Lundgren intervjuade några av de svenskar som hade internerats och som fortfarande var i livet.[23] När Lundgren tre år senare visade SVT en nästan färdig film, Upprättelse – en film om interneringslägren, och skulle boka sändningstid var SVT inte längre intresserade, SVT menade nämligen att filmen inte visade något nytt och drog in sitt ekonomiska stöd till projektet.[23] Efter att finansiering för avslutandet av filmen lösts av stiftelsen Film i Västerbotten[23] visades den i SVT2 i juli 2005.[24]

Se även Redigera

Fotnoter Redigera

Anmärkningar Redigera

  1. ^ Gunnar Kieri och Ivar Sundström skrev "Hundratals kommunister avväpnades vid förbanden och isolerades i arbetsläger. En tidigare även av oss spridd uppfattning att ingripandet gällde radikala arbetare i allmänhet - dvs även socialdemokrater - kan definitivt avfärdas. Arkiven visar att arbetslägren kom till exklusivt för kommunister."[1]:25

Referenser Redigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Gunnar Kieri och Ivar Sundström. Första arbetskompaniet Storsien (1972), Tredje omarbetade och utvidgade upplagan 1985, ISBN 9170141908
  2. ^ ”Lag (1998:714)”. lagen.nu. Justitiedepartementet L5. 2018-06-20. https://lagen.nu/1998:714. Läst 26 september 2019. 
  3. ^ [a b c d e] Felix Andersson (2012). ”Arbetskompani L17 Öxnered De svenska arbetskompanierna under andra världskriget”. Vännerborgs söners gille (84): sid. 29-30. Läst 15 januari 2019. 
  4. ^ [a b] Bondeson, Sören (2017-06-07). Lögnen är en annan sanning. Ordfront. ISBN 9789174416473. https://books.google.se/books?id=dZYnDwAAQBAJ&pg=PT148&lpg=PT148&dq=englandsv%C3%A4nner+interneringsl%C3%A4ger&source=bl&ots=QIX4bBFUcn&sig=i2ep05J4kXBQQ9WgmWUNFuWCPkA&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwicg4i2y-7ZAhWHzqQKHdEaAjgQ6AEIajAL#v=onepage&q=englandsv%C3%A4nner%20interneringsl%C3%A4ger&f=false. Läst 15 mars 2018 
  5. ^ Jenny Hellström. ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger”. Arkiverad från originalet den 3 september 2008. https://web.archive.org/web/20080903230112/http://www.sr.se/cgi-bin/sjuharad/nyheter/artikel.asp?Artikel=2282405. Läst 20 september 2020.  sr.se, 30 augusti 2008 kl 08:28.
  6. ^ Lundgren; Hans Lindeberg (producent) (2005-07-05 18:15-19:15). ”Svensk mediedatabas”. SVT2. https://smdb.kb.se/catalog/id/003023592. Läst 26 september 2019. ”Interneringen av påstått opålitliga element skedde utan rättegång och utan dom. Än i dag har ingen av de drabbade fått en ursäkt, de och deras anhöriga kräver fortfarande upprättelse.” 
  7. ^ [a b c] "Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga", Radio Sweden på svenska, Sveriges Radio, 10 september 2008.
  8. ^ [a b] Jenny Hellström. ”Sveriges hemliga koncentrationsläger under kriget”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200525105815/https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=2282405. Läst 20 september 2020.  sverigesradio.se, 30 augusti 2008 kl 08:28.
  9. ^ [a b] ”Vägershult monumentet”. Arkiverad från originalet den 18 november 2004. https://web.archive.org/web/20041118171348/http://www.g.lst.se/kartor/kvarn/text/text14.htm. Läst 15 januari 2019. 
  10. ^ Rydén, Reine och Berglund, Tobias (2018). ”Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv”. Arkiv, samhälle och forskning, ISSN 0349-0505, Vol. 2, s. 48-75 (Föreningen för arkiv och informationsförvaltning). 
  11. ^ [a b c d e f g h i j] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
  12. ^ [a b] Henrik Höjer. "Svenska koncentrationsläger?", Forskning & framsteg, 1 december 2008. Åtkomst den 6 augusti 2018.
  13. ^ Nils Lundgren (December). ”Ett foto som aldrig skulle ha tagits”. FiB. 
  14. ^ Hoffmann (1980). sid. 353 
  15. ^ [a b c] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19995698.ab?teaser=true
  16. ^ Lägerorder 9 (Vol. A:1). Rengsjö. 1943. sid. RA SUKL 
  17. ^ ”Koncentrationslägret i Axmar”. Arbetarbladet. https://www.arbetarbladet.se/artikel/koncentrationslagret-i-axmar. Läst 15 augusti 2021. 
  18. ^ ”Arbetskompanier | Arkiv och lärande”. Riksarkivet. http://www.arkivochlarande.se/andra-varldskriget/arbetskompani/. Läst 9 september 2019. 
  19. ^ Översikt per den 11 november 1945, RA SUKI, Ingels, Vol 1.. ”Förteckning över på Hälsingmo omhändertagna flyktingar”. 
  20. ^ Tobias Berglund och Niclas Sennerteg. Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, (2008), Natur & Kultur, ISBN 9789127026957.
  21. ^ Johansson (2004). sid. 105. Läst 17 september 2008 
  22. ^ [a b] Torkel Ivarsson, BT-journalist avslöjar svenska "koncentrationsläger" i ny bok, Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine. Borås Tidning
  23. ^ [a b c d] "SVT stoppade dokumentär", journalisten.se, 30 januari 2003. Åtkomst den 30 april 2019.
  24. ^ Interneringsläger i Sverige under andra världskriget på Svensk mediedatabas

Tryckta källor Redigera

Media Redigera

Externa länkar Redigera

    Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.
Anm: Karta som markerar var dessa läger låg. Fotografier från dessa läger, både innifrån och utifrån.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Interneringsläger_i_Sverige_under_andra_världskriget&oldid=52446183”