Interneringsläger i Sverige under andra världskriget

Matkö vid arbetskompaniet i Sveg.

Interneringsläger var i Sverige under andra världskriget ett sätt för svenska myndigheter att kontrollera vad man menade var opålitliga element. Socialdemokraten Tage Erlander var den högste politiska ansvarige för dessa läger. Från början var det svenska medborgare som internerades men allteftersom kriget fortgick tog man även hand om utländska soldater från båda sidor. De svenska lägren har ibland kallats för koncentrationsläger, se exempelvis Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga.[1] Begreppsmässigt är det oklart var gränsen går mellan det som kallas interneringsläger och det som kallas koncentrationsläger. De läger som fanns i Sverige och USA under andra världskriget benämns vanligtvis som interneringsläger.

Innehåll

ArbetsförbandRedigera

Under andra världskriget inkallades i Sverige mellan 600 och 700 värnpliktiga män till tjänstgöring i arbetstrupperna och inkvarterades i särskilda läger. I den sentida politiska debatten har dessa läger betraktas som interneringsläger och tjänstgöringen enligt värnpliktslagen som internering. De flesta som inkallades till dessa läger var kommunister,[2] men där fanns också radikala socialdemokrater,[2] syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, tyska desertörer, så kallade Englandsvänner[källa behövs] och andra som klassades som "opålitliga element". Även indisciplinärer, värnpliktiga som gjort sig skyldiga till disciplinbrott förvarades i lägren. Formellt benämndes lägren i de flesta fall arbetskompanier.

Avsikten var att vad man inom militären uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element skulle avtjäna sin lagstadgade beredskapstjänstgöring i enlighet med andra medborgare, men utan vapen i hand och utan att hota den militära disciplinen. Arbetskompanierna låg isolerade och de värnpliktiga fick inte bära vapen. Systemet var sanktionerat av den svenska samlingsregeringen (det enda partiet där som motsatte sig beslutet var folkpartiet), men det hela drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetspolitisk underrättelsetjänst, civil övervakning, åsiktsregistrering och angiveri.

FörläggningsorterRedigera

Arbetskompanierna var förlagda till:

I maj 1941 planerades totalt tio kompanier för 3000-3500 värnpliktiga, men mot slutet av 1941 lades planerna på is efter ingripande av den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld. Sköld hade genom egna kontakter inom parti och fackföreningsrörelse fått insikt om omfattning och inriktning av inkallelserna till arbetstrupperna och utformade nya riktlinjer som medförde att dessa inkallelser i praktiken upphörde. Under 1943 stängdes det sista lägret. All dokumentation brändes. De flesta läger var inte arbetsläger, förutom Vindeln och Stensele där de internerade användes för att bygga en hemlig flygbas. I Storsien bedrevs ett vägbygge.

Efter kriget fick många som tjänstgjort i arbetskompanierna svårt att få arbete eftersom de fått en stämpel som "subversiva element".

InterneringslägerRedigera

Interneringsläger för utländska soldater upprättades enligt Haagkonventionens krav på neutrala stater. Utländska soldater internerades bland annat i Långmora, Backamo och Smedsbo. Ryska soldater som rymt från tyska interneringsläger i Norge internerades bland annat på Krampenlägret i Skinnskattebergs kommun. Polska ubåtsmatroser internerades i Mariefred. Tyska krigsfångar internerades i Lagerlingen på Gotland. Tyska flyktingar och deserterade soldater på Rinkaby flygbas. Efter andra världskriget användes tre av lägren för flyktingar från Baltikum (inklusive 150 soldater) i Ränneslätt, Rinkaby och Gälltofta. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna tillbaka enligt en hemlig instruktion utfärdad av Tage Erlander och Gustav Möller. Förmodligen blev de avrättade.[3]

När kriget närmade sig sitt slut friades kommunister, antinazister m. m. från lägren och i stället fördes dit utlänningar med nazistsympatier; främst norrmän och danskar.[3]

Se ävenRedigera

MediaRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger - P4 Sjuhärad”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=2282405. Läst 13 juni 2015. 
  2. ^ [a b c] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19995698.ab?teaser=true
  3. ^ [a b] Torkel Ivarsson, BT-journalist avslöjar svenska "koncentrationsläger" i ny bok, Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine. Borås Tidning

Tryckta källorRedigera

  • Boëthius, Maria-Pia (2001). Heder och samvete: Sverige och andra världskriget. Ordfront pocket, 99-3067554-X ([Ny utg.]). Stockholm: Ordfront. Libris 7634689. ISBN 91-7324-854-1 
  • Kieri, Gunnar; Sundström Ivar (1985). Första arbetskompaniet Storsien (3., omarb. och utvidgade uppl.). Stockholm: Arbetarkultur. Libris 7590120. ISBN 91-7014-190-8  [Kieris far var en av de internerade]
  • Molin, Karl (1982). Hemmakriget: om den svenska krigsmaktens åtgärder mot kommunister under andra världskriget. Stockholm: Tiden. Libris 7421083. ISBN 91-550-2785-7 
  • Rehn, Siv (2002). Internerad i norra Sverige: Krigsmaktens och Utlänningskommissionens interneringsläger i Norr- och Västerbotten under åren 1940-1945. Stockholm: Probus. Libris 8717391. ISBN 91-87184-72-9 
  • Tano, Ingemar (2000). Svenska kyrkan och Första arbetskompaniet Storsien : en granskning av hur Svenska kyrkan i Luleå stift genom biskop Jonzon förhöll sig till arbetskompaniet. Siknäs: I. Tano. Libris 3196661 
  • Berglund, Tobias; Sennerteg Niclas (2008). Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10654055. ISBN 978-91-27-02695-7 (inb.) 
  • Meyer, Frank (2009) (på no). Tyskerleirene.Tyske flyktninger i Norge, Danmark og Sverige 1938-1945. Oslo: Unipubforlag. ISBN 9788274773417 

MusikRedigera

Externa länkarRedigera