Öppna huvudmenyn

Interneringsläger i Sverige under andra världskriget

i Sverige under andra världskriget ett sätt för svenska myndigheter att kontrollera kommunister
Matkö vid arbetskompaniet i Sveg.

Interneringsläger i Sverige under andra världskriget avser de interneringsläger (ibland kallat koncentrationsläger) som var en typ av arbetsläger för politiska fångar. Dessa var i Sverige under andra världskriget ett sätt för svenska myndigheter att kontrollera kommunister[1] som sågs som statsfientliga element[2]. Socialdemokraten Tage Erlander var den högste politiska tjänstemannen för dessa läger.[3] Från början var det svenska medborgare som internerades men allteftersom kriget fortgick tog man även hand om utländska soldater[4] från båda sidor. Forskning kring det hela har delvis varit svårt då dokumentation förstörts och bränts upp.[5]

Innehåll

BenämningRedigera

De svenska lägren har ibland kallats för koncentrationsläger, till exempel 2008 i boktiteln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga (Natur & Kultur) av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.[3] Begreppsmässigt är det oklart var gränsen går mellan det som kallas interneringsläger och det som kallas koncentrationsläger. Vid tiden för deras förekomst stämde de med den dåvarande betydelsen för "koncentrationsläger".[6] De läger som fanns i Sverige under andra världskriget benämns dock idag som "interneringsläger" trots att den historiskt korrekta termen i källmaterialet är koncentrationsläger, vilket stämmer trots att det ibland inte går i samklang med nutida associationer.[6]

OrsakRedigera

Enligt Karl Molin försökte militärledningen, eller delar av den, påverka Samlingsregeringens utrikespolitik i riktning mot ett starkare engagemang i Finlands strider, vilket kommunisterna motsatte sig.[5]:94-95 Syftet med ett sådant engagemang var att stärka Sveriges ställning i den ordning som skulle råda efter en tysk slutseger i kriget.[5]:94-95 Karl Molin har undrat vad som hade hänt med de intagna om Sverige hade ockuperats av Nazityskland[5]:95

ÖvervakningRedigera

Interneringen var relativt enkel att genomföra då försvarsmakten och civil säkerhetstjänst hade omfattande register över dessa personer.[2] Detta via en myndighet försvaret upprättat 1928 utan riksdagens kännedom kallad underrättelsebyrån (UB) som initialt arbetade mot antimilitarism, men i en handling från 1934 framkommer att deras intresse vid den här tidpunkten koncentrerats mot kommunister.[1]:49 I samma handling framkom att 100 000 personer fanns förekommande i deras register.[1]:50 År 1941 omfattade registret ungefär 40 000 personuppgifter (vilket var mer än antalet medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti vid tidpunkten)[7][2] En tredjedel av de tyska kommunister som vistades i Sverige under dessa år lär ha placerats i läger.[8]

ArbetslägerRedigera

I Sverige under andra världskriget inkallades mellan 600 och 700 värnpliktiga män till tjänstgöring i arbetstrupperna och inkvarterades i särskilda läger. I den sentida politiska debatten har dessa läger betraktas som interneringsläger och tjänstgöringen enligt värnpliktslagen som internering. De flesta som inkallades till dessa läger var kommunister,[9] och arbetslägren upprättades exklusivt för kommunister[a] men där fanns också radikala socialdemokrater,[9] syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, tyska desertörer, så kallade Englandsvänner[10] och andra som klassades som "opålitliga element". Även indisciplinärer, värnpliktiga som gjort sig skyldiga till disciplinbrott förvarades i lägren. Formellt benämndes lägren i de flesta fall som arbetskompanier.

Avsikten var att vad man inom militären uppfattade som samhällsfarliga och eventuellt landsförrädiska element skulle avtjäna sin lagstadgade beredskapstjänstgöring i enlighet med andra medborgare, men utan vapen i hand och utan att hota den militära disciplinen. Arbetskompanierna låg isolerade och de värnpliktiga fick inte bära vapen. Systemet var sanktionerat av den svenska samlingsregeringen (det enda regeringspartiet där som motsatte sig beslutet var folkpartiet), men det hela drevs som ett administrativt militärt projekt. Interneringen baserades på uppgifter från säkerhetspolitisk underrättelsetjänst, civil övervakning, åsiktsregistrering, brevövervakning[11] och angiveri.

I Vindeln och Stensele arbetade de internerade med att bygga en hemlig flygbas, I Storsien bedrevs ett vägbygge, likaså i vägershult.[4]

Några av internerna betecknade arbetskompanierna som "koncentrationsläger" i mildare form.[5]:93 Särskilt lägret i Storsien och det på logementfartyget Bercut har framställts som en synnerligen obehaglig upplevelse för de inkallade medan andra var mer idylliska.[5]:93

I maj 1941 planerades totalt tio kompanier för 3000-3500 värnpliktiga, men mot slutet av 1941 lades planerna på is efter ingripande av den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld.[5]:94 Sköld hade genom egna kontakter inom parti och fackföreningsrörelse fått insikt om omfattning och inriktning av inkallelserna till arbetstrupperna och utformade nya riktlinjer som medförde att dessa inkallelser i praktiken upphörde.[källa behövs]

Under 1943 stängdes det sista lägret. All dokumentation brändes. Efter kriget fick många som tjänstgjort i arbetskompanierna svårt att få arbete eftersom de fått en stämpel som "subversiva element".

När sanningen om lägren så småningom kom fram efter kriget blev kritiken utomordentligt hård.[5]:93

FörläggningsorterRedigera

Arbetskompanierna var förlagda till:

InterneringslägerRedigera

Interneringsläger för utländska soldater upprättades enligt Haagkonventionens krav på neutrala stater. Utländska soldater internerades bland annat i Långmora, Backamo och Smedsbo. Ryska soldater som rymt från tyska interneringsläger i Norge internerades bland annat på Krampenlägret i Skinnskattebergs kommun. Polska ubåtsmatroser internerades i Mariefred. Tyska krigsfångar internerades i Lagerlingen på Gotland. Tyska flyktingar och deserterade soldater på Rinkaby flygbas. Efter andra världskriget användes tre av lägren för flyktingar från Baltikum (inklusive 150 soldater) i Ränneslätt, Rinkaby och Gälltofta. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna tillbaka enligt en hemlig instruktion utfärdad av Tage Erlander och Gustav Möller. Förmodligen blev de avrättade.[15]

När kriget närmade sig sitt slut friades kommunister, antinazister med flera från lägren och i stället fördes dit utlänningar med nazistsympatier; främst norrmän och danskar.[15]

Forskning och rapporteringRedigera

Dokument kring arbetslägren i Sverige har förstörts och bränts upp, vilket har medfört att forskning inom ämnet har varit svårt.[5]:93

Karl Molin var 1991 den i Sverige som forskat mest om arbetskompanierna.[5]:94 Även Gunnar Kieri med Ivar Sundström och Tobias Berglund med Niclas Sennerteg har skrivit böcker i ämnet.

Omkring vintern 1999/2000 fick SVT-journalisten Nils Lundgren i uppdrag av SVT Umeå att göra en dokumentär om lägren.[16] Lundgren intervjuade några av de svenskar som hade internerats och som fortfarande var i livet.[16] När Lundgren tre år senare visade SVT en nästan färdig film, Upprättelse - en film om interneringslägren, och skulle boka sändningstid var SVT inte längre intresserade, menade att filmen inte visade något nytt och drog in sitt ekonomiska stöd till projektet.[16] Filmen kom senare att visas i SVT2 i juli 2005.[17]

Se ävenRedigera

FotnoterRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Gunnar Kieri och Ivar Sundström skrev "Hundratals kommunister avväpnades vid förbanden och isolerades i arbetsläger. En tidigare även av oss spridd uppfattning att ingripandet gällde radikala arbetare i allmänhet - dvs även socialdemokrater - kan definitivt avfärdas. Arkiven visar att arbetslägren kom till exklusivt för kommunister."[1]:25

ReferenserRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Gunnar Kieri och Ivar Sundström. Första arbetskompaniet Storsien (1972), Tredje omarbetade och utvidgade upplagan 1985, ISBN 9170141908
  2. ^ [a b c d e] Felix Andersson (2012). ”Arbetskompani L17 Öxnered De svenska arbetskompanierna under andra världskriget”. Vännerborgs söners gille (84): sid. 29-30. 
  3. ^ [a b] ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger - P4 Sjuhärad”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=2282405. Läst 13 juni 2015. 
  4. ^ [a b] ”Vägershult monumentet”. https://web.archive.org/web/20041118171348/http://www.g.lst.se/kartor/kvarn/text/text14.htm. Läst 15 januari 2019. 
  5. ^ [a b c d e f g h i j] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
  6. ^ [a b] Henrik Höjer. "Svenska koncentrationsläger?", Forskning & framsteg, 1 december 2008. Åtkomst den 6 augusti 2018.
  7. ^ Nils Lundgren (December). ”Ett foto som aldrig skulle ha tagits”. FiB. 
  8. ^ Hoffmann (1980). sid. 353 
  9. ^ [a b c] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19995698.ab?teaser=true
  10. ^ Bondeson, Sören (2017-06-07). Lögnen är en annan sanning. Ordfront. ISBN 9789174416473. https://books.google.se/books?id=dZYnDwAAQBAJ&pg=PT148&lpg=PT148&dq=englandsv%C3%A4nner+interneringsl%C3%A4ger&source=bl&ots=QIX4bBFUcn&sig=i2ep05J4kXBQQ9WgmWUNFuWCPkA&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwicg4i2y-7ZAhWHzqQKHdEaAjgQ6AEIajAL#v=onepage&q=englandsv%C3%A4nner%20interneringsl%C3%A4ger&f=false. Läst 15 mars 2018 
  11. ^ Lägerorder 9 (Vol. A:1). Rengsjö. 1943. sid. RA SUKL 
  12. ^ Översikt per den 11 november 1945, RA SUKI, Ingels, Vol 1.. ”Förteckning över på Hälsingmo omhändertagna flyktingar”. 
  13. ^ Tobias Berglund och Niclas Sennerteg. Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga, (2008), Natur & Kultur, ISBN 9789127026957.
  14. ^ Johansson (2004). sid. 105 
  15. ^ [a b] Torkel Ivarsson, BT-journalist avslöjar svenska "koncentrationsläger" i ny bok, Arkiverad 26 december 2014 hämtat från the Wayback Machine. Borås Tidning
  16. ^ [a b c] "SVT stoppade dokumentär", journalisten.se, 30 januari 2003. Åtkomst den 30 april 2019.
  17. ^ Interneringsläger i Sverige under andra världskrigetSvensk mediedatabas.

Tryckta källorRedigera

MediaRedigera

Externa länkarRedigera