Ingrid Segerstedt Wiberg
Ingrid Segerstedt Wiberg,[3] född 18 juni 1911 i Lund, död 21 maj 2010 i Göteborg[4], var en svensk journalist, politiker (folkpartist) och debattör.
| Ingrid Segerstedt Wiberg | |
| Född | 18 juni 1911[1][2] Lunds stadsförsamling[1][2], Sverige |
|---|---|
| Död | 21 maj 2010[1] (98 år) Vasa församling[1], Sverige |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Journalist[2], politiker[2], fredsaktivist, människorättsförsvarare |
| Befattning | |
| Andrakammarledamot, Göteborgs kommuns valkrets (1958–1958)[2] Förstakammarledamot, Göteborgs kommuns valkrets (1959–1970)[2] | |
| Politiskt parti | |
| Folkpartiet[2] | |
| Föräldrar | Torgny Segerstedt |
| Släktingar | Torgny T:son Segerstedt (syskon)[2] |
| Utmärkelser | |
| Hans Majestät Konungens medalj | |
| Redigera Wikidata | |
Biografi redigera
Ingrid Segerstedt Wiberg var dotter till Torgny Segerstedt och Augusta Segerstedt (Synnestvedt)[5] och syster till Torgny T:son Segerstedt. År 1934 gifte hon sig med civilingenjören Anders Wiberg (1902–1982), med vilken hon fick en son. Under kriget tog de emot en liten flicka som sin egen dotter.
Segerstedt Wiberg var Göteborgs stads flyktingkurator 1945–48, redaktionssekreterare för tidskriften Världshorisont 1949–1953, dess ansvariga utgivare 1968–1973 och andre redaktör för Göteborgs-Posten 1969–1976. Ingrid Segerstedt Wiberg var också ordförande för Svenska FN-förbundet 1968–1973. Hon var riksdagsledamot för Göteborgs stads valkrets vårriksdagen 1958 (i andra kammaren) samt 1959–1970 i Sveriges riksdags första kammare. I riksdagen var hon bland annat ledamot i konstitutionsutskottet 1960–1970. Hon var särskilt engagerad i socialpolitik, utbildnings-, invandrings- och flyktingfrågor. Hon engagerade sig i nedrustningsfrågorna och var medlem av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) och hon var den svenska sektionens ordförande 1975–81. 1955 var hon IKFF:s representant på möten i Kina med kinesiska kvinnor och talade om fred och nedrustning. Hon var ofta IKFF:s representant på olika uppdrag och var bland annat med i en delegation till Jerusalem för att delta i fredsmanifestationen "Time for Peace 1990". Hon besökte då ett flyktingläger på Västbanken och kom att skriva en artikel i Göteborgs-Posten om det hon såg och upplevde.
Segerstedt Wiberg gjorde sig känd för sitt arbete för mänskliga rättigheter och för att förbättra flyktingars situation. Hon begärde 1999 utträde ur Folkpartiet liberalerna, främst med anledning av att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i NATO. År 2005 återinträdde hon i partiet och väckte en motion till Landsmötet tillsammans med Bertil Hansson om att återupprätta en human flyktingpolitik. Hon var med om att starta Rosengrenska stiftelsen i Göteborg som har till syfte att ge sjukvård för personer som hotas av utvisning.
Ett flertal hedersbetygelser visades Ingrid Segerstedt Wiberg för hennes engagemang och hon var delaktig i det politiska skeendet till hög ålder. Hon utsågs till hedersdoktor vid Göteborgs universitet och erhöll Liberala Ungdomsförbundets Bertil Ohlin-medalj i guld. Ett gymnasium är uppkallat efter henne – Ingrid Segerstedts gymnasium. Hennes dödsannons publicerades i Dagens Nyheter den 27 maj 2010.[6] En runa över henne, författad av Folkpartiets dåvarande partiledare Jan Björklund och före detta partiledare Lars Leijonborg, publicerades i Dagens Nyheter den 29 maj 2010. Den 18 juni 2010 hölls en minnesstund för henne i Göteborgs universitets aula.[7]
Segerstedt Wiberg var i många år registrerad som en säkerhetsrisk av svenska säkerhetspolisen och drev på grund av detta tillsammans med bland annat Bengt Frejd ett mål mot svenska staten i Europadomstolen, som de också vann.[8] Sverige dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna på fyra punkter.[9]
Bibliografi redigera
- Världen är vår 1954
- Torgny Segerstedt 1955
- FN och Sveriges skolor 1955
- Fredspriset till flyktinghjälpen 1955
- Dag Hammarskjöld 1962
- Boken om FN 1964
- Nordgården 50 år 1970
- Nya vägar för invandringen 1976 (tillsammans med Göran Melander)
- Kvinnorna i Nordiska rådet 1978
- Freden och framtiden 1979
- Världens flyktingar 1979
- Den sega livsviljan 1987
- Hot eller hopp 1982
- FN-för en tryggare värld 1982 (tillsammans med Göran Melander)
- Utkastad och fri 1983
- Det grymma Sverige 1983 (tillsammans med Göran Melander)
- Det andra Sverige 1985
- Provstopp nu 1986
- Jesus var inte svensk 1986
- Våra hundliv 1988 (tillsammans med konstnären Torsten Billman)
- Mötesplats FN 1990
- När Sverige teg 1991 (tillsammans med Ingrid Lomfors)
- Ingrid Segerstedt Wiberg 80 år 1991
- Harry Hjörne 1993
- Sex år kvar-av barnets århundrade 1994
- I tid och otid 1996
- Gömmare och andra 1997
- Min mot-bok 1999
Priser och utmärkelser redigera
- 1946 –
Haakon VII:s frihetskors - 1994 – TCO:s litteraturpris
- 1996 – Årets väckarklocka
- 1980 – Eldh-Ekblads fredspris
- 1988 – Immigrantinstitutets förtjänstpris[10]
- 1991 – Jan Hugo Stenbecks och Z:s Z-Priset
- 1994 – Bertil Ohlin-medaljen i guld
- 2007 – Bertil Ohlin-medaljen i guld
Se även redigera
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b c d] Sveriges dödbok, 19110618-5067 Segerstedt-Wiberg, Ingrid, läst: 17 augusti 2019.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f g h] Tvåkammar-riksdagen 1867–1970, vol. 4, 1985, s. 148, läst: 12 juni 2023.[källa från Wikidata]
- ^ ”Ingrid Segerstedt Wiberg”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ingrid-segerstedt-wiberg. Läst 13 april 2018.
- ^ http://gt.expressen.se/nyheter/1.1996655/ingrid-segerstedt-wiberg-dod Arkiverad 24 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Ingrid Segerstedt-Wiberg
- ^ http://www.dn.se/nyheter/sverige/ingrid-segerstedt-wiberg-dod
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 november 2011. https://web.archive.org/web/20111118232200/http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.393970-minnesstund-klockan-14. Läst 16 maj 2011.
- ^ http://www.dn.se/nyheter/sverige/staten-doms-till-skadestand-for-krankning
- ^ Proletären nr 21/10, sid. 18
- ^ http://www.immi.se/
Litteratur redigera
- Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1990), band 4, s. 148